Blåser

Fy fan vad det blåser. Jag gruvar mig för att ens ta de 4 metrarna från huset till bilen och vidare från bilen till kusins hus. Jag HATAR när det blåser. Hatar hatar hatar.

Bildsymbolisering

Perfekta bilder som symboliserar mig och närhet mot andra.

1: Mathilda och jag. Finkusin. Bästaste kompisar. Ändå sitter vi på en varsin sida av filten. Som om vi inte kände varandra, eller var griniga på varandra. Vi hade det säkerligen jättebra när bilden togs och det ni ska veta om Mathilda är att hon har förstått mig så otroligt bra under vår uppväxt tillsammans. Ett liter barn förstod mer om mina problem än någon annan. Hon fanns alltid där trots hur jag betedde mig. Ville inte sitta nära på filten, men ville umgås ändå. På lite längre håll. Mathilda tog det. Inga problem. Jag var ju så.. Och jag har den finaste och bästa kusinen man kan ha. Ibland tror jag att vi har något övernaturligt emellan oss. Vi behöver bara titta på varandra så vet vi vad vi menar. Trelepati är något som förekommer ofta när vi umgås.

2. En hel drös med dagbarn på vår baksida. Alla fikar. Vad gör jag? Jo titta lite åt höger, där står jag vid sidan av och fikar jag med, med en röd mugg i näven. Tillsammans med barnen men ändå inte. På behörigt avstånd eller vad det heter.


Detta betyder alltså inte att jag inte klarar av att sitta bredvid en människa haha. Så invalid är jag inte. När jag har mina sämre dagar kommer dessa sidor framför allt upp och då vill jag vara lite ifred och jag lägger EXTRA märke till allt vad personen bredvid gör; pillar på jackan, knäpper med naglarna, piper ur näsan, smaskar, flåsar, vickar på benet, SKAKAR på benet.. Då vill jag fly fältet. När jobbiga saker våldtar min hjärna. För det känns så.

Asperger och pole dance lärling

I fredags på lärlingsträningen berättade jag för resten av tjejerna att jag har asperger. Jag och Sofia som är ägare av studion kom fram till att det var bäst att göra så. Eftersom jag har svårt för närhet osv så kan det uppstå mycket missförstånd. Vi är bara tjejer på stduion och det undgår väl ingen att tjejer är experter på att tjaffsa och bråka. För att ha allt på den klara sidan berättade jag. Jag förklarade att om jag någon gång står en bit ifrån eller flyttar mig när någon kommer för nära så beroe det inte på dom; det beror på mig. Jag sa att det absolut inte har något med dom att göra.

Hoppas ingen känner att dom måste gå 3 meter ifrån mig nu bara för detta hehe. Blir det någon obehaglig situation så flyttar jag på mig. Det ska ingen annan behöva göra.

Kändes skönt att berätta. Reagerar jag knepigt ibland så vet dom varför. Och jag sa att jag är väldigt öppen med detta och att det bara är att fråga om det är något de funderar över.

Sen förklarade jag lite allmänt om mina andra svårigheter. På studion är det ju bara närheten som blir problemet. Men jag har gått på studion i 1 och ett halvt år och allt har gått bra hittils så det kommer inte bli några problem tror jag :) Det jobbigaste har varit två och två övningar i olika sammanhang så som uppvärmning osv.

Men men. Nu har jag spottat ur mig det och hoppas att ingen tycker att jag är helt från vettet :) Dom verkade ta det hela mycket bra och förstod.

Snudda

Känner mig ofta som en riktig satkärring mot bland annat min älskade pojkvän fast jag vet att jag absolut inte är det eller kan rå för hur jag reagerar i vissa situationer.

Tex om vi sitter i soffan. Jag vill alltid ha mitt eget space och nuddar hans ena arm eller fot mig kryper jag bort eller ihop så att luften är fri igen. Jag hatar när saker snuddar vid mig. Det ska vara antingen eller. Håll om mig hårt eller försvinn!

Detta betyder inte att jag aldrig ligger nära min pojkvän i soffan. Det går bra så länge det inte är någon kroppsdel som kittlas osv :)

Det är tur att jag har min Tommi som accepterar hur jag fungerar. Jag vet inte om jag kan räkna med att någon kommer/kan förstå hur jag fungerar. Det gör inte ens jag själv. Men så länge jag blir accepterad så är det bra.

Nu ska jag härma Ful-Lars lite. Drar med en bild på mitt Larsbidrag också.

Konsten att äta magnum

Grymt dålig bild men skitsamma.

Jag biter ALLTID av chokladen först och äter upp innan jag ger mig på vaniljen. Skulle hellre dö än att ta en tugga genom choklad och vanilj. Fy satan.

Samma sak med daim. Äter alltid bort chokladen först. Sedan suger jag på det sol blir kvar tills det blir extra knaprigt och hårt.

Nu vet ni det också!

Ser man galet ut för att man har Asperger?!

Jag måste bara kopiera in detta för det var så himla tufft och modigt gjort. Fyfan vad du är bra tjejen!!:)

Hämtat från: http://www.domkallarmighannes.blogspot.com

"Sitter 3 fjortis tjejer bakom mig på bussen som pratar hög om aspergersyndrom och säger bla saker som att man kan se på en person om den har AS för har man det ser man galen ut, och där orka jag inte hålla tyst längre så vänder mig om och säger:

"ser jag galen ut?"

"nej varför skulle du göra det?" säger de och skrattar

"men jag måste ju göra det för jag har aspergers syndrom" säger jag och de bara stirrar på mig och de ser ut som de sett ett spöke.

"förlåt" lyckas den ena få ur säg

" det är lungt men ni borde nog ta reda på vad AS egentligen är innan ni pratar om det" säger jag och nu sitter de dryp tysta och stirrar ut genom fönstret och skäms, än en gång är det bevisat att samhället har för lite info om dolda funktionshinder!"

Cykel-Lars från Får vi följa med

Hahaha här har ni mig i ett nötskal. (varför man säger nötskal vet jag inte men jag vet i alla fall i vilket sammanhang man ska säga det, har annars väldigt svårt för ordvitsar och ordspråk, står oftast som ett frågetecken när någon vräker ut sig något för mig ohörbart. Tråkig, är något jag blir kallad när jag inte fattar. För ni vet, jag har ingen humor ALLS eftersom jag inte förstår mig på ironi/ordspråk och ordvitsar) Nu när jag tänker vidare på det här med ordvitsar är det så TRÅKIGT med sånt så jag går fan och lägger mig snart.

Och MAJ din jävla satkärring. Dig finner jag inga ord alls för. Dra åt helvete bara ditt svin.

Om min barndom

Egentligen spelar det ingen roll, men ibland blir jag osäker på om jag har ADD. Jag undrar om det inte är så att det är enbart Asperger jag har?

Som liten var jag som en virvelvind. Eller... Som liten var jag som en jävla tromb. Ett riktigt oväder. Jag klättrade i bokhyllor, la mig i stora vattenpölar i galonbyxor bara för att se om jag kunde flyta, tog sats från sängen och hoppade och tog tag i taklampan för att se om den höll, hällde kallt vatten i mammas öra när hon sov, fiskade med pappa och lyckades få kroken att fastna i halsen på honom när jag skulle kasta iväg kastspöt, jag kunde aldrig sitta still, var alltid svettig, allt var jobbigt, jag var alltid törstig, vatten vatten vatten.

När mamma och jag var ute och åkte tog hon ALLTID med sig en vattenflaska åt mig, en gång glömde hon den.. Jag blev helt tokig, skrek och grät och sa åt henne att stanna vid närmaste hus och be henne gå in och få vatten. Jag förstod inte att man inte gör så. Sen dess har hon alltid med sig vatten, ÄN IDAG. Det sitter liksom i..

Jag var alltid naken när jag var liten.. Hatade åtsittande kläder. Hatade vantar och raggsockor och kragar och sånt skit. Det absolut värsta var när jag skulle sätta på mig några krångliga jävla skor och på mig hade jag tunna byxor, strumpor och tex overall. Och när skorna åkte på åkte BYXORNA UPP. Alltså, jag blir nästan kallsvettig bara jag tänker på det. Byxan är alltså vid vaden vid det här laget och det känns helt osymetriskt. Obehagligt. Det blir kallare, det blir min hud direkt på obehaglig overall. Jag får ju inte glömma vantarna och tröjan. Exakt samma princip. Fast jag var (och är) lite mer omständig när det gäller det. Tröja på först, Sedan jacka/overall sedan vantar. MEN; vanten måste vara UNDER tröjan (beroende på hur stora vantarna är och vilken kvalite) och UNDER jackan så att allt ligger på plats.


Jag vet att mamma har en bild här hemma någonstans från när jag var kanske 10 år. Där syns mitt riktiga aspiga jag. Jag, mamma och hennes dagbarn är ute på någon utflykt (ush..) mot våren (snön är kvar det är kallt blåser och är slaskigt) och där sitter jag helt svettig för mig själv på ett grönt liggunderlag utan skor, utan strunpor och ser allmänt förbannad ut.

Apropå blåst. Jag hatar blåst. Det är så obehagligt. Hatar när mitt hår slår mot halsen, ansiktet och axlarna. Det känns som att det blåser i hjärnan på mig samtidigt. Jag måste hålla i alla mina tankar annars försvinner dom. Oftast gör dom det. Jag blir så okoncentrerad att jag bara kan tänka på vart jag ska och att jag måste dit SNABBT. Jag är oftast inomhus när det blåser. Håller mig hellre inne än går ut och dör:P

Jag älskade till en början vatten. Vatten vatten vatten, jämt jämt jämt. På pingst ett år när vi var i min sommarstuga såg mamma mitt huvud nere i vattnet. Jag hade gått ner till sjön med kläder på och bara gått. Mer och mer vatten och mitt huvud hade tillslut försvunnit under ytan. Helt orädd.
Senare började jag avsky vatten, speciellt på händerna (gör ännu) Det blev så illa att jag var tvungen att ha plasthandskar på mig när jag duschade...

Men nu var det min barndom.. Jag var helt enkelt inte som man "skulle" och det ska man ju inte vara heller.  Man ska inte vara normal tycker jag. Det finns egentligen inget som heter normal heller för den delen. Mamma visste att något var "fel" med mig men hon fick ingen respons av andra. Jag var "bortskämd" helt enkelt. Bortskämd för att hon alltid gjorde som jag sa. Jag blev ju ursinnig annars.. Vad skulle hon ha gjort?

Jag har alltid haft svårt för kompisar. Har haft svårt att veta hur man beteér sig och varför. Svårt för begrepp angående allt. Strax? Är det nu? När är sen? Om hon sa att jag skulle ringa snart, när är det? Får jag följa med dom? Varför sa dom så?
Jag var tjock och läspade när jag var liten, gick hos talpedagog, blev mobbad och jag gick inte ens på dagis. Jag fick vara hemma med mamma och hennes dagbarn istället. Det var nog det bästa som kunde hända mig. Har alltid varit mammsjuk. Var hellre med henne än med kompisar.
Men det fanns en person, en person som förstod mig mer än vad någon annan någonsin har och kommer göra;mMin kusin Mathilda. Hon är ett år äldre än mig och vi är som systrar. Hon förstod exakt hur jag fungerade. Därför var det så skönt att umgås med henne. Trots att jag blev förbannad över konstiga och för andra ´skitsaker´ så förstod hon. Vi umgås fortfarande och det går inte en dag utan att vi hör av oss till varandra. Hon betyder allt för mig!


2008 fick jag min ADD diganos, efter år av drogmissbruk, strul i skolan, pissprover osv. Redan då när dom satte diagnosen var dom inne på att jag har har Asperger. En person i teamet som gjorde min utredning sa redan då att det är Asperger jag har men dom andra trodde inte det. Så jag fick diagnosen ADD. Började med concerta och mitt dåliga tålamod, agressionsutbrott osv blev mycket bättre.

Efter 2008 var jag och mamma på olika föreläsningar och läste mycket om asperger och vi kände att det inte fanns någon tvekan om det. Allt stämde in. Vi gick tillbaks till psyk och begärde att få en ny utredning. 2010 fick jag min Aspergerdiagnos.

Frågan är om jag har både Asperger och ADD eller om det är så att det enbart är Asperger? Jag bryr mig egentligen inte. Men enligt mig själv är det bara Asperger.. Det är så mycket dom här två diagnoserna som är snarlika.

Men jävlar du vad trött jag blev av att skriva så här mycket:P Nu orkar jag inte mer:P

Ostkroksfixeringen

Jag känner mig rätt dum när jag ska köpa ostkrokar (JA ostKROKAR, säger man bågar är man allmänt störd, se vilka fördommar jag har!) Jag har ju en liten grej för mig då, eftersom jag bara tycker om smala ostkrokar och inte tjocka (dom är för stora fluffiga och frasiga ush!) så måste jag klämma på alla påsar och känna vilka som känns smalast. Men det känns ganska konstigt att klämma på en massa påsar. Så jag brukar helt enkelt klämma på två st typ, sedan ta en runda o affären o gå tillbaks och klämma lite till (om jag inte kände mig nöjd över de två första) så jag inte ser ut som ett psykfall. Tar en liten skenmanöver helt enkelt.

Och ja det är STOR skillnad på smala och tjocka ostkrokar. Så stor skillnad att jag inte ens vill äta dom tjocka. Dom smala är mer kompakta och smakar mer. Och det är alltså samma märke och samma påse jag snackar om. OLW. Man är ännumer störd om man dessutom köper estrella. Skulle vilja säga att jag hellre skjuter mig själv än äter dom ostkrokarna. Så vidrigt. Fyfan så vidrigt.

Molle och Kråkan

Mina bästa vänner. Dom är precis lika aspie som jag. Katter är bäst.

Inslag om asperger

Fick som vanligt annonsbladet igår. Till min förvåning hittade jag ett mycket bra inslag om asperger, troligtvis var det så bra för att skribenten har diagnosen själv och kan således skriva och förklara bättre än ickediagnostiserade. Jag påstår inte att diagnosfria personer inte kan förklara vad asperger är, för det kan dom. Jag menar bara att det blir mer ärligt och ingående när någon med diagnosen skriver. Det blir mer verkligt. Oftast blir aspergers syndrom vinklat på helt fel sätt. Asperger kan te sig på så många olika vis. Ja, läs själva.

Att våga

Har inte riktigt vågat outa min blogg på facebook än. Är rädd att folk ska tycka illa om mig då. Tycka att jaha, hon är en sån där aspergare som söker uppmärksamhet alltså.
Jag har alltid haft svårt att beskriva för folk hur jag känner, på riktigt, här inuti. Jag har svårt att öppna mig och visa vem jag. Jag har jättesvårt med det. Är rädd att jag ska bli missuppfattad.

Därför har jag den här bloggen. Där jag kan skriva allt som försigår i mitt huvud. Ni kanske lär er mycket mer om mig genom bloggen..

Jag söker inte uppmärksamhet.
Jag söker förståelse. För jag är så rädd inför framtiden, jobb osv, nya vänner.

Aspergen ställer till med mycket negativt men även positivt.

Så. borde jag outa bloggen o visa vem jag är och vad jag har i min ryggsäck?För den är helt proppfull av precis allt.

Isolera in mig i tysthet

Jag mår så jävla dåligt. Susar i öronen, hjärtklappning, varm i hela kroppen, huvudvärk och ångest. Legat i sängen hela kvällen som en rutten kyrkråtta. Allt jag vill är ju att äta en jävla chokladkaka! Marabou apelsinkrokant.

Men nä. Här ska lidas! Snälla bryt benen på mig på en gång för jag vet inte vad jag ska ha dom till nu ändå. Orkar inte röra mig ett piss.

Mitt humör går upp och ner. Natten var vinglig, rent ut sagt. Tusen saker händer i kropp och själ. Jag gråter och jag lämnar. Jag fokuserar och får utbrott.

Just nu kan väl alla ljud bara ta och upphöra? Försvinna TOTALT?! Har hört att det finns hörapparater för de som hör för bra. Som jag tex. Hör allt in i minsta detalj. En sån hörapparat gör att man inte hör allt jobbigt.

Snälla jävla hyresvärd. SKÄNK BORT HUSET ( eftersom inte en käft vill köpa detta ruckel ) SÅ ATT NÅGON MED FÖRSTÅND KAN TA TUMMEN UR RÖVEN SAMT PLÅNBOKEN OCH ISOLERA LITE?

Tänkte att det kunde vara en bra ide bara. Vet inte hur länge till jag orkar höra mors lilla skiolle och annat skräp.

Hej

Fortsättning på aspergerinlägget

Tack för fin respons från tidigare inlägg.

Jag tänkte fortsätta med punkter över aspergerdrag som är typiska för mig.

* Ljud; min största fiende. Det värsta, absolut värsta är när det piper ur näsan när någon andas. Det gör så fruktansvärt ont i mitt huvud, känns som att någon kör in en kanyl rätt ner i hjärnan på mig och härjar runt. Jag hör ljud som andra inte ens reflekterar över. Det kan vara en bil som står igång någonstans i mitt kvarter som man bara hör ett uns av, det räcker för mig, det blir någon speciell basnivå som jag inte tål. Blir tjockt i hela huvudet och jag blir helt ur fokus. Det kan vara att någon pillar med sina naglar mot varandra så att det knäpper till, förstår ni hur jag menar? Det kan vara att någon drar sina händer mot sina kläder, det låter otroligt obehagligt. Speciellt om det är typ prasselbyxor; AVLIDER.

* Allt går i perioder för mig. Jag snöar in i saker. Ibland kan det vara att tugga på is helt maniskt. För att sedan hata det av hela mitt hjärta. Det har varit allt från frysta chockladbollar, färgen rosa, is, frökusar (brödet) och criminal minds. Det är BARA det som gäller då. Mina närmaste kan bli rätt förvirrad när dom erbjuder mig något av ovanstående, och jag svarar "nej ush". Dom förstår inte varför eftersom jag dagen innan och kanske flera veckor tillbaka har ÄLSKAT det? Nej rätt som det är tröttnar jag och då vill jag inte ha det över huvud taget. Jag kan till och med sluta tycka om saker efter ett tag. Kan rent utav bli äcklad.

* Jag har svårt att ställa om mitt huvud när jag har varit på besök hos tex min syster eller haft besök över en helg. När jag sedan åker hem eller personen som har varit hos mig åker hem så blir jag otroligt förvirrad. Jag ställer ju in mig på en speciell känsla och ett speciellt beteende när jag åker iväg eller när någon kommer hit. När jag sedan blir ensam igen blir jag så himla förvirrad och har svårt att ställa om mig. Det blir tomt och jag får sådan ångest. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Att komma hem från en längre semester känns jättekonstigt. Jag var ju nyss i thailand och nu är jag hemma? Hinner inte med i hjärnan på något vis.

* Jag har väldigt svårt för kallprat. När jag säger något så har det alltid en betydelse. Att kallprata förstår jag mig inte på. Varför kan folk inte bara säga något som dom menar, som är viktig, en fråga. Säga vad dom VILL istället för att prata om saker som både denne OCH JAG skiter helt fullkomligt i. Jag säger typ aldrig något i onödan.

* Jag tror att andra ska förstå vad jag menar och hur jag fungerar jämt. Exempel: min pojkvän blir ofta irriterad över att jag ofta aldrig svarar när han berättar något. JAG blir irriterad över att han inte förstår att JAG HAR HÖRT, JAG HAR JU TVÅ ÖRON SÅ VARFÖR SKULLE JAG INTE HA HÖRT? Således; varför måste jag säga "ja" efter allt han berättar?


Nu är jag trött i hjärnan. Fortsätter vid tillfälle.