Hela mitt liv har varit en lång jävla resa. Och innan någon bitter och inskränkt jävla sopa får förutfattade meningar så: Jag säger inte att jag är någon pidestalklättrare som vill visa att jag är lite bättre, lite finare och lite starkare än alla andra. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig och jag vill inte framstå som någon 'KOLLA PÅ MIG JAG HAR GÅTT IGENOM SÅ JÄVLA MYCKET OCH DET HAR FAN INTE NI!' Jag är inte sån. Framstår jag som det; fine, det får väl då för fan stå för er. Jag är så trött på alla som ska komma på negativa saker i tamigfan allt, svartmåla människor och vara ÄRLIGA för vadå? 'Jag är ju ärlig, jag säger vad jag tycker!' Mina öron börjar blöda av den kommentaren. Som ni kanske förstår eller inte förstår så har jag beblandats med ett visst antal av irriterande jävla säckar i form av hjärndöda homosapiens efter vägen, på ett eller annat sätt; Dom har skrattat åt mitt skrivande, sättet jag pratar på, mitt val av att börja med pole dance, sagt att jag är ett luder, en billig strippa som gör allt för att klä av sig, dom har ifrågasatt mina diagnoser, utnyttjat mina resurser, missunnat mina val, gått bakom min rygg och varit allmänt jävla pissruttna. Listan kan göras lång som det så drygt heter.
Jag har haft många käppar i hjulet. Jag hade väl för fan nog med mitt eget under resans gång men nej VI TRYCKER NER NA' SÅ VI SJÄLVA KAN FÅ MÅ BRA I EN LITEN MINUT. Vi gör det. Hon vill nog höra hur dåligt val hon gjorde när hon bestämde sig för att satsa på skrivandet nu när hon ser så där glad ut. Och hon vill nog defenitivt höra allt negativt jag någonsin kan komma på nu när hon ringer mig och gråter. Jag skiter i er nu.
Förr vågade jag inte stå på mig riktigt. Vågade inte säga ifrån när gränsen redan var nådd. Nu sopar jag bort alla idioter och fokuserar på mig själv för vet ni vad? Det är MITT liv och jag vill må bra. Jag kvävs av er.
Jag har kommit ganska långt. Jag är en bra bit på vägen och det jag tänker om framtiden känns rätt till 100%.
Jag har världens bästa pojkvän, familj och världens bästa vänner vid min sida som har stöttar mig och dom kommer alltid finnas där för mig, och jag för dom.
Haha ja jävlar. Känns som att jag har skrivit psalm 12:6. Nu kommer jesus!
Jag har inte slutat svära heller.
Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar