Nu måste det hända något.
Drastiskt.
Med mitt hår alltså.
Annars ligger jag i sängen och tänker på Tommis och min drömlägenhet, morgondagen, missbrukare och svarta fingerlösa skinnhandskar. Lite av varje med andra ord.
Jag är jätte trött, Tommi och jag sov bara 2 timmar i natt. Klockan ringde 07 och vi åkte in till Uppsala och uträttade lite ärenden. Ikväll fick jag reda på att det jag har hjälpt en vän med har gett stora resultat. Det gäller att vara bestämd och drivande för att få sin vilja fram inom psykiatrin, minsann (man måste fan vara frisk för att vara sjuk). Men det gick tjejen!! Och jag är glad att allt är klart nu (så gott som i alla fall) Det är bara en enda sak som fattas och det dröjer nog inte länge förens du får resultatet. All lycka till dig. Du vet att jag alltid finns här.
Kram, S!
Visar inlägg med etikett mitt tillfrisknande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mitt tillfrisknande. Visa alla inlägg
torsdag 12 november 2009
fredag 10 juli 2009
hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet..
Nu när allt är verkligt så gör det jävligt ont i mig att läsa mammas dagböcker igen. Tidigare har jag känt smärtan psykiskt, men nu gör den så ont att det även känns fysiskt och jag inser hur.. sjuk, hemsk, galen, otacksam, egoistisk och iskall jag har varit. Det gör ont att tänka på hur mamma har mått i mitt missbruk, -verkligen ONT.
"Tisdag 29 Jan 2008
Sophie ringer på eftermiddagen och säger att hon har en katt. Ringer 2 ggr till, jag tycker att hon låter lite konstig. Åker ner efter jobbet och det syns direkt. Påstår att hon ej kunnat sova pga ont i magen. Tagit Rohypnol. Hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet. Ledsen och gråter för att E har varit där. Jag förklarar för Sophie vad som nu gäller, ska hon fortsätta droga låser jag dörren och hon får klara sig själv. Hon gråter och säger att jag inte kan göra så. Men det kan jag, det är hennes sista möjlighet att bli fri."
Och den 5 februari 2008 blev jag fri.
Det tog mig några dagar att landa, att smälta allt som hänt. Jag låg på sjukhus och dagen när jag blev utskriven och kom hem så rökte jag rohypnol under min fläkt tillsammans med D & L, antagligen för sista gången. Början av drogfriheten var som att springa på ett minfält. Skillnaden var att jag visste vart minorna låg. Jag fick hoppa en hel jävla del för att inte ta återfall och det var en av de svåraste perioderna i mitt liv -Att säga nej till gamla polare, att inte svara på sms om att det finns dos eller annat inne, att låta bli att höra av sig, att undvika allt.. Det var svårt! Jag har ingen aning om hur jag klarade det för i början av drogfriheten levde jag mest med mig själv.. Hade ingen speciell att umgås med, att berätta för om hur jag kände.. Vill minnas att den enda som jag ventilerade med var min skolsköterska. Dit gick jag jämt när jag väl var i skolan.. Jag behövde nog den där tiden med mig själv för det var enbart jag som påverkade mina beslut och besluten jag tog var nyckeln till frihet.
"Tisdag 29 Jan 2008
Sophie ringer på eftermiddagen och säger att hon har en katt. Ringer 2 ggr till, jag tycker att hon låter lite konstig. Åker ner efter jobbet och det syns direkt. Påstår att hon ej kunnat sova pga ont i magen. Tagit Rohypnol. Hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet. Ledsen och gråter för att E har varit där. Jag förklarar för Sophie vad som nu gäller, ska hon fortsätta droga låser jag dörren och hon får klara sig själv. Hon gråter och säger att jag inte kan göra så. Men det kan jag, det är hennes sista möjlighet att bli fri."
Och den 5 februari 2008 blev jag fri.
Det tog mig några dagar att landa, att smälta allt som hänt. Jag låg på sjukhus och dagen när jag blev utskriven och kom hem så rökte jag rohypnol under min fläkt tillsammans med D & L, antagligen för sista gången. Början av drogfriheten var som att springa på ett minfält. Skillnaden var att jag visste vart minorna låg. Jag fick hoppa en hel jävla del för att inte ta återfall och det var en av de svåraste perioderna i mitt liv -Att säga nej till gamla polare, att inte svara på sms om att det finns dos eller annat inne, att låta bli att höra av sig, att undvika allt.. Det var svårt! Jag har ingen aning om hur jag klarade det för i början av drogfriheten levde jag mest med mig själv.. Hade ingen speciell att umgås med, att berätta för om hur jag kände.. Vill minnas att den enda som jag ventilerade med var min skolsköterska. Dit gick jag jämt när jag väl var i skolan.. Jag behövde nog den där tiden med mig själv för det var enbart jag som påverkade mina beslut och besluten jag tog var nyckeln till frihet.
torsdag 2 april 2009
magi
Det är så svårt att förstå att det här är på riktigt.
Att få vakna på morgonen, utan ångest och oro, utan att behöva rabbla upp några meningar för mig själv bara för att höra om jag fortfarande sluddrar, utan att känna bitterhet till världen, utan piller på bordet och minnesluckor från den gångna veckan, utan att lägga på olika masker för min trasiga personlighet..
Att få vakna utan detta är vardag för vissa människor. Men För Mig Är Det Magi!
Det känns så underbart att ha god aptit för frukost på morgnen, att känna längtan till dagen, att slippa ljuga, undvika och leva bland bortförklaringar, att skratta, att lyssna, att förstå, att leva! Jag älskar det.
Den lägenhet jag sitter i nu är inte samma lägenhet som jag satt i för några år sedan. Nu lever det glädje och frihet i väggarna. Förr var det endast skrik. Mitt hem är ett hem nu. Det sa jag till mamma idag när jag lagt på mitt nya överkast och kuddar
-"Nu känns det äntligen som att jag bor i ett riktigt hem" Mamma skrattade, hon förstod vad jag menade.
Ibland framkallar jag ångest med flit. Jag är så van att ha det att det blir som någon slags reflex. Det är alldeles som att jag övertalar mig själv ibland till att jag inte är värd att känna lycka till livet. Och vips sitter den där betongväggen av hårda känslor upptryckt över hela bröstet och gör så att jag knappt vågar andas. Även fast jag säger att jag älskar livet, mår bra och är lycklig ska ni inte inbilla er att jag inte har gropar att trilla ner i för det. Allt går upp och ner, så kommer det alltid att vara. Om jag säger bergodalbana förstår ni nog, för hur många gånger har jag inte berättat om den?
Jag kanske framstår som en fitta nu, men jag måste spy ur mig att jag inte ens saknar. Den jag skulle känt saknad för valde ett annat liv med andra vänner, andra idioter, andra bollplank och tidsfördriv. Jag passade inte i den världen, trots att jag tillhörde den förr. Jag försökte prata, få kontakt, hjälpa till, stötta och bara finnas där som en vän gör. Det jag fick tillbaks var kalla ord och lögner. Aldrig ett tack, aldrig kärlek, aldrig ärlighet, aldrig äkta vänskap, aldrig aldrig aldrig. Man visade mig vart skåpet skulle stå och nu gör jag detsamma tillbaka. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att vara ett andrahandsval.
"Det är vinter och vi är placerade som ett plockepinnspel i mitt kök. Det är människor överallt. Vi är speedade, kedjeröker och försöker att klura ut vad det står på den hastigt nerskrivna listan med diverse skulder på. Linus står bakom mig där jag sitter med en ställning som kan liknas vid en hösäck med skakande, särande ben. Helt utan sammanhang utbryter han
-"På tisdag fyller jag år!" som om vi talat om det tidigare. Det syns att Timmy funderar då han rynkar pannan och tittar upp mot min taklampa där det samlats döda flugor i. Sedan återgår hans blick mot rummet som en blixt från ovan. Han hinner knappt fästa sin syn mot Linus innan han ivrigt påpekar
-"Men det är ju den 3:dje!"
Linus är så seg i huvudet utav benzo amfetamin och cannabis att han inte förstår sammanhanget. Han ser apatisk ut. Det enda han lyckas få fram som svar är mummel. Vi fortsätter med vårt projekt om att knäcka orden som står på skuld-lappen. Minuterna går och samtalet om födelsedagen är som bortblåst -men inte för Linus.
"Men det är IDAG JU!!" Det är en mycket mallig röst som pratar. Linus hade, i sin förvirrade hjärna, funderat på datum, dagar och tidsuppfattningar hela tiden.
Det är alltså Linus födelsedag. Han fyller 20 år. Han befinner sig i en lägenhet på stan en tidig tisdagsmorgon utan att förstå varför. Han har varit vaken i flera dygn, han luktar svett, letar efter sin favoritpipa. Han ska mecka en holk -det är trots allt hans födelsedag!"
Att få vakna på morgonen, utan ångest och oro, utan att behöva rabbla upp några meningar för mig själv bara för att höra om jag fortfarande sluddrar, utan att känna bitterhet till världen, utan piller på bordet och minnesluckor från den gångna veckan, utan att lägga på olika masker för min trasiga personlighet..
Att få vakna utan detta är vardag för vissa människor. Men För Mig Är Det Magi!
Det känns så underbart att ha god aptit för frukost på morgnen, att känna längtan till dagen, att slippa ljuga, undvika och leva bland bortförklaringar, att skratta, att lyssna, att förstå, att leva! Jag älskar det.
Den lägenhet jag sitter i nu är inte samma lägenhet som jag satt i för några år sedan. Nu lever det glädje och frihet i väggarna. Förr var det endast skrik. Mitt hem är ett hem nu. Det sa jag till mamma idag när jag lagt på mitt nya överkast och kuddar
-"Nu känns det äntligen som att jag bor i ett riktigt hem" Mamma skrattade, hon förstod vad jag menade.
Ibland framkallar jag ångest med flit. Jag är så van att ha det att det blir som någon slags reflex. Det är alldeles som att jag övertalar mig själv ibland till att jag inte är värd att känna lycka till livet. Och vips sitter den där betongväggen av hårda känslor upptryckt över hela bröstet och gör så att jag knappt vågar andas. Även fast jag säger att jag älskar livet, mår bra och är lycklig ska ni inte inbilla er att jag inte har gropar att trilla ner i för det. Allt går upp och ner, så kommer det alltid att vara. Om jag säger bergodalbana förstår ni nog, för hur många gånger har jag inte berättat om den?
Jag kanske framstår som en fitta nu, men jag måste spy ur mig att jag inte ens saknar. Den jag skulle känt saknad för valde ett annat liv med andra vänner, andra idioter, andra bollplank och tidsfördriv. Jag passade inte i den världen, trots att jag tillhörde den förr. Jag försökte prata, få kontakt, hjälpa till, stötta och bara finnas där som en vän gör. Det jag fick tillbaks var kalla ord och lögner. Aldrig ett tack, aldrig kärlek, aldrig ärlighet, aldrig äkta vänskap, aldrig aldrig aldrig. Man visade mig vart skåpet skulle stå och nu gör jag detsamma tillbaka. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att vara ett andrahandsval.
"Det är vinter och vi är placerade som ett plockepinnspel i mitt kök. Det är människor överallt. Vi är speedade, kedjeröker och försöker att klura ut vad det står på den hastigt nerskrivna listan med diverse skulder på. Linus står bakom mig där jag sitter med en ställning som kan liknas vid en hösäck med skakande, särande ben. Helt utan sammanhang utbryter han
-"På tisdag fyller jag år!" som om vi talat om det tidigare. Det syns att Timmy funderar då han rynkar pannan och tittar upp mot min taklampa där det samlats döda flugor i. Sedan återgår hans blick mot rummet som en blixt från ovan. Han hinner knappt fästa sin syn mot Linus innan han ivrigt påpekar
-"Men det är ju den 3:dje!"
Linus är så seg i huvudet utav benzo amfetamin och cannabis att han inte förstår sammanhanget. Han ser apatisk ut. Det enda han lyckas få fram som svar är mummel. Vi fortsätter med vårt projekt om att knäcka orden som står på skuld-lappen. Minuterna går och samtalet om födelsedagen är som bortblåst -men inte för Linus.
"Men det är IDAG JU!!" Det är en mycket mallig röst som pratar. Linus hade, i sin förvirrade hjärna, funderat på datum, dagar och tidsuppfattningar hela tiden.
Det är alltså Linus födelsedag. Han fyller 20 år. Han befinner sig i en lägenhet på stan en tidig tisdagsmorgon utan att förstå varför. Han har varit vaken i flera dygn, han luktar svett, letar efter sin favoritpipa. Han ska mecka en holk -det är trots allt hans födelsedag!"
tisdag 31 mars 2009
drakslynor
idag när jag äntligen öppnade mitt städskåp för att rensa ur alla lådor med tusentals skruvar och småprylar i ringde min telefon.
det var asp. min kära gamla asp som jag har haft som vän sedan första året på högstadiet. men den vänskapen rann sedan ut i sanden när jag tydligt valde ett annat liv och andra "vänner". han lämnade mig i fred under helvetestiden och det som jag tycker är så vackert är att han visar att han finns kvar nu när jag står på benen igen.
han och dunder kom hem till mig idag, drack kaffe, åt blåbärsglass, sedan pärlade jag och asp som två ivriga lekisbarn, jag förstod nästan att han skulle älska pärleriet lika mycket som jag! vi har samma pysselkänsla inom oss, jag och han. vi har många planer inom pärleriet framöver;) kvällen avslutades med att vi beställde hem pizza och åt framför judys domstol. det har varit en trevlig dag med er grabbar!
mia gick nyss, vi började titta på gran torino men hon var tvungen att åka hem tidigare så jag ska se klart den senare ikväll.. eller imorgon, filmen verkar väldigt bra!
imorgon ska jag och mamma åka till valbo, owe jansson osv. det ser jag fram emot. jag ska övningsköra dagen lång:)
behöver jag säga att jag trivs med livet? denna känsla är numer vardagsmat för mig. dock kommer det lite luckor då och då som jag faller ner i men jag klättrar upp lika snabbt och enkelt igen just av den anledningen att jag har lärt mig hur man gör.
det var asp. min kära gamla asp som jag har haft som vän sedan första året på högstadiet. men den vänskapen rann sedan ut i sanden när jag tydligt valde ett annat liv och andra "vänner". han lämnade mig i fred under helvetestiden och det som jag tycker är så vackert är att han visar att han finns kvar nu när jag står på benen igen.
han och dunder kom hem till mig idag, drack kaffe, åt blåbärsglass, sedan pärlade jag och asp som två ivriga lekisbarn, jag förstod nästan att han skulle älska pärleriet lika mycket som jag! vi har samma pysselkänsla inom oss, jag och han. vi har många planer inom pärleriet framöver;) kvällen avslutades med att vi beställde hem pizza och åt framför judys domstol. det har varit en trevlig dag med er grabbar!
mia gick nyss, vi började titta på gran torino men hon var tvungen att åka hem tidigare så jag ska se klart den senare ikväll.. eller imorgon, filmen verkar väldigt bra!
imorgon ska jag och mamma åka till valbo, owe jansson osv. det ser jag fram emot. jag ska övningsköra dagen lång:)
behöver jag säga att jag trivs med livet? denna känsla är numer vardagsmat för mig. dock kommer det lite luckor då och då som jag faller ner i men jag klättrar upp lika snabbt och enkelt igen just av den anledningen att jag har lärt mig hur man gör.
onsdag 25 mars 2009
Life Story
Hej!
Förlåt för min dåliga uppdatering, har fått påminnelser och fina ord som att dem saknar min blogg. Det värmer att höra.
Igår var jag på tolvsteg i Leksand tillsammans med Hasse och Lisa som jobbar på Nyvy här i Sandviken, men även där i Dalarna. Jag åkte dit för att prata inför gruppen där om mitt tillfrisknande. My Life Story. Det var en mysig lokal de höll till i. Vi kom dit runt 11 tiden och kl 13 skulle allt börja. Jag var jätte nervös på morgonen men det släppte när jag kom dit. Miljön fick mig att känna mig tillfreds och när människorna droppade in kände jag på en gång gemenskap och min nervositet förvandlades till energi och kraft istället. Kan ni gissa hur många människor som var där? Som jag aldrig tidigare hade träffat? Jo, 25 personer. Inte ens det fick mig mer nervös. Jag stod ute och rökte innan vi skulle ha grupp, från en silvrig bil kliver en rödhårig tjej ut. Jag vet inte vad det var med henne men jag kände en stark dragningskraft från första sekund. Långt vackert hår, vit väst, baggybyxor, solbrillor, snygg t-shirt, galen väska. Lite som mig. Kommer aldrig kunna sätta fingret på vad det var som fick mig att känna extra tillhörighet med henne..
Det blev dags för alla att samla sig, jag Lisa och Hasse satt längst fram, jag i mitten. Det kändes konstigt att sitta framför alla, jag brukade ju vara en av dem som fortfarande kämpar. Jag ville inte heller framstå som någon duktig översittare. Hasse öppnade med meningen
-"Idag kommer det att bli lite annorlunda. Vi kommer att börja med att gå en runda och se hur det är med alla, sedan kommer vår Vän som är med från Sandviken att berätta hennes historia". Alla delade vilket tog 1½ timme, sedan blev det fika i tjugo minuter och efter det samlades alla igen.
Hasse sa
-"Nu ska ni få lyssna på en ung tjej och hennes resa. Nu får hon presentera sig"
Jag såg hur allas blickar fästes på mig, jag tog ett djupt andetag och tittade ut bland folkmassan. "Hej, Jag heter Sophie och är narkoman" möttes av ett varmt välkomnande -"Hej Sophie!" och sedan satte jag igång. Berättade om min trygga barndom, blandad med hyperaktivitet och en rädsla om att vara ensam och inte känna gemenskap med någon. Många stämde in och nickade igenkännande när jag berättade. Fortsatte med mellanstadiet, högskolan, fel umgänge, cannabis, tandläkaren och stesolid, gymnasiet, kokain, amfetamin, subutex, avgiftningen, BIG utbildningen som jag deltog på under subutexpåverkan, min relation med mamma pappa syster och kusin. Hur sista helvetesveckan såg ut. Jag berättade om Kråkan, och jag började nästan att gråta. Ögonen fylldes av tårar. Jag berättade hur jag bestämde mig för att sluta, hur mamma hade satt ner sin fot och sagt ifrån om mitt beteende, hur jag gjorde för att ta mig ur.. kören, tolvsteg, rutiner.. Jag pratade i en halvtimme. Tackade för mig och sedan fick alla ställa frågor och dela om vad de tyckte om allt jag berättat och vilka tankar som ploppade upp i deras huvuden. En tjej längst bak lyste upp som en sol och sa att hon också hade ADHD, fortsatte med att berätta hur skönt det kändes att höra att någon varit med om samma saker, hon hade aldrig träffat någon med missbruk och ADHD bakom sig.. Hon sa också "vi är som popcorn, först är vi små kärnor, sedan när vi får vår medicin vecklas vi ut till stora popcorn och är som sprudlande människor vi också". Jag log och kände mig varm i hela kroppen för jag förstod precis vad hon pratade om. Vi har det fina, vanliga inom oss, men vi behöver en spark i arslet för att detta ska blomstra ut, i detta fall vår medicin.
En man utan framtänder, med amfetamin och alkoholmissbruk tittade mig rätt in i ögonen och sade -"Du är en fantastisk människa Sophie, du lyckades med det jag misslyckades med. Du la av med droger, jag har alltid bytt ut droger mot en annan drog. Tack för att du kom hit idag. Mycket väcktes till liv inom mig".
En tant med alkoholism log med tårar i ögonen, sade -"Jag blir så glad över att höra din berättelse, du är så ung och ändå resonerar du så klokt. Du har hela livet framför dig. Det kommer att gå bra för dig det vet jag! Lycka till i framtiden Sophie".
En kille längst fram berättade av hela sitt hjärta hur starkt det var av mig att sluta trots min unga ålder.
Ungefär samma jargong kom ur alla 25 personers munnar när jag talat klart. Jag blev så rörd, tårar i ögonen under hela tiden. Den sista att dela var den rödhåriga tjejen..
-"Det är lika häftigt varje gång, vi har aldrig träffat varandra, ändå känner jag sån stark gemenskap med dig, även fast vi inte har samma typ av problem så känner jag igen mig i allt du har berättat om. Om den trygga kärleksfulla uppväxten, om den plattformen du stod på, som du kallade det, om att ändå inte vara nöjd, om att känna sig som en ailen.. Denna eftermiddag var underbar. Tack Sophie för att du kom".
Jag blev så paff att hon kände samma sak som jag.. Jag har inte hennes nummer, jag vet bara vad hon heter. Någon gång träffas vi nog igen, ödet får bestämma.. Jag kommer att leva länge på dagen igår.
Att få tömma sig totalt var som en befrielse, jag berättade hela mitt liv för 25 okända personer. Det kändes inte ens konstigt. Vi har alla samma börda släpandes i våra ryggsäckar -beroende.
Förlåt för min dåliga uppdatering, har fått påminnelser och fina ord som att dem saknar min blogg. Det värmer att höra.
Igår var jag på tolvsteg i Leksand tillsammans med Hasse och Lisa som jobbar på Nyvy här i Sandviken, men även där i Dalarna. Jag åkte dit för att prata inför gruppen där om mitt tillfrisknande. My Life Story. Det var en mysig lokal de höll till i. Vi kom dit runt 11 tiden och kl 13 skulle allt börja. Jag var jätte nervös på morgonen men det släppte när jag kom dit. Miljön fick mig att känna mig tillfreds och när människorna droppade in kände jag på en gång gemenskap och min nervositet förvandlades till energi och kraft istället. Kan ni gissa hur många människor som var där? Som jag aldrig tidigare hade träffat? Jo, 25 personer. Inte ens det fick mig mer nervös. Jag stod ute och rökte innan vi skulle ha grupp, från en silvrig bil kliver en rödhårig tjej ut. Jag vet inte vad det var med henne men jag kände en stark dragningskraft från första sekund. Långt vackert hår, vit väst, baggybyxor, solbrillor, snygg t-shirt, galen väska. Lite som mig. Kommer aldrig kunna sätta fingret på vad det var som fick mig att känna extra tillhörighet med henne..
Det blev dags för alla att samla sig, jag Lisa och Hasse satt längst fram, jag i mitten. Det kändes konstigt att sitta framför alla, jag brukade ju vara en av dem som fortfarande kämpar. Jag ville inte heller framstå som någon duktig översittare. Hasse öppnade med meningen
-"Idag kommer det att bli lite annorlunda. Vi kommer att börja med att gå en runda och se hur det är med alla, sedan kommer vår Vän som är med från Sandviken att berätta hennes historia". Alla delade vilket tog 1½ timme, sedan blev det fika i tjugo minuter och efter det samlades alla igen.
Hasse sa
-"Nu ska ni få lyssna på en ung tjej och hennes resa. Nu får hon presentera sig"
Jag såg hur allas blickar fästes på mig, jag tog ett djupt andetag och tittade ut bland folkmassan. "Hej, Jag heter Sophie och är narkoman" möttes av ett varmt välkomnande -"Hej Sophie!" och sedan satte jag igång. Berättade om min trygga barndom, blandad med hyperaktivitet och en rädsla om att vara ensam och inte känna gemenskap med någon. Många stämde in och nickade igenkännande när jag berättade. Fortsatte med mellanstadiet, högskolan, fel umgänge, cannabis, tandläkaren och stesolid, gymnasiet, kokain, amfetamin, subutex, avgiftningen, BIG utbildningen som jag deltog på under subutexpåverkan, min relation med mamma pappa syster och kusin. Hur sista helvetesveckan såg ut. Jag berättade om Kråkan, och jag började nästan att gråta. Ögonen fylldes av tårar. Jag berättade hur jag bestämde mig för att sluta, hur mamma hade satt ner sin fot och sagt ifrån om mitt beteende, hur jag gjorde för att ta mig ur.. kören, tolvsteg, rutiner.. Jag pratade i en halvtimme. Tackade för mig och sedan fick alla ställa frågor och dela om vad de tyckte om allt jag berättat och vilka tankar som ploppade upp i deras huvuden. En tjej längst bak lyste upp som en sol och sa att hon också hade ADHD, fortsatte med att berätta hur skönt det kändes att höra att någon varit med om samma saker, hon hade aldrig träffat någon med missbruk och ADHD bakom sig.. Hon sa också "vi är som popcorn, först är vi små kärnor, sedan när vi får vår medicin vecklas vi ut till stora popcorn och är som sprudlande människor vi också". Jag log och kände mig varm i hela kroppen för jag förstod precis vad hon pratade om. Vi har det fina, vanliga inom oss, men vi behöver en spark i arslet för att detta ska blomstra ut, i detta fall vår medicin.
En man utan framtänder, med amfetamin och alkoholmissbruk tittade mig rätt in i ögonen och sade -"Du är en fantastisk människa Sophie, du lyckades med det jag misslyckades med. Du la av med droger, jag har alltid bytt ut droger mot en annan drog. Tack för att du kom hit idag. Mycket väcktes till liv inom mig".
En tant med alkoholism log med tårar i ögonen, sade -"Jag blir så glad över att höra din berättelse, du är så ung och ändå resonerar du så klokt. Du har hela livet framför dig. Det kommer att gå bra för dig det vet jag! Lycka till i framtiden Sophie".
En kille längst fram berättade av hela sitt hjärta hur starkt det var av mig att sluta trots min unga ålder.
Ungefär samma jargong kom ur alla 25 personers munnar när jag talat klart. Jag blev så rörd, tårar i ögonen under hela tiden. Den sista att dela var den rödhåriga tjejen..
-"Det är lika häftigt varje gång, vi har aldrig träffat varandra, ändå känner jag sån stark gemenskap med dig, även fast vi inte har samma typ av problem så känner jag igen mig i allt du har berättat om. Om den trygga kärleksfulla uppväxten, om den plattformen du stod på, som du kallade det, om att ändå inte vara nöjd, om att känna sig som en ailen.. Denna eftermiddag var underbar. Tack Sophie för att du kom".
Jag blev så paff att hon kände samma sak som jag.. Jag har inte hennes nummer, jag vet bara vad hon heter. Någon gång träffas vi nog igen, ödet får bestämma.. Jag kommer att leva länge på dagen igår.
Att få tömma sig totalt var som en befrielse, jag berättade hela mitt liv för 25 okända personer. Det kändes inte ens konstigt. Vi har alla samma börda släpandes i våra ryggsäckar -beroende.
söndag 15 mars 2009
drömmen om birro
jag har drömt att jag träffade marcus birro. han gav mig den mysigaste, varmaste, ärligaste,mjukaste och vackraste kramen jag någonsin fått och jag viskade i hans öra att "dina ord har hjälpt mig genom min drogfrihet".
jag och mamma var på affären och handlade igår, jag går som vanligt fram till tidningarna för att leta ut den korsordstidning som ser roligast ut, men min blick fastnade på en annan tidning.. jag blev helt lycklig och började le när jag såg vilka som var på framsidan och jag ropade till mamma "titta! det är ju birro och hans tjej" jag vet inte, men jag känner lycka av att läsa om alla framsteg och om stoltheten som lyser så klart genom bloggen. det är så vackert.
tack för att drömmar finns. drömmen jag hade i natt kommer jag att leva länge på.
tack för att drömmar finns. drömmen jag hade i natt kommer jag att leva länge på.
söndag 1 mars 2009
allting är precis annorlunda nu
att se livet på ett annorlunda sätt.
som att mina ögon är nyputsade
slipade från dess gropar och farthinder som
en gång fanns där.
jag visste inte att livet var så här
tydligt.
jag trodde att livet skulle vara
luddigt, dimmigt, mörkt
och svårt att ta på
med oändliga gränder som jag går vilse i.
nu är livet som
krukor som går sönder mot marmorgolv
jag hajar till
uppfattar
förstår
går vidare och limmar ihop alla bitar med
ryggen rak.
som att mina ögon är nyputsade
slipade från dess gropar och farthinder som
en gång fanns där.
jag visste inte att livet var så här
tydligt.
jag trodde att livet skulle vara
luddigt, dimmigt, mörkt
och svårt att ta på
med oändliga gränder som jag går vilse i.
nu är livet som
krukor som går sönder mot marmorgolv
jag hajar till
uppfattar
förstår
går vidare och limmar ihop alla bitar med
ryggen rak.
onsdag 25 februari 2009
iver
angenämt.
jag halvligger i soffan med laptopen som är rätt full av katthår. jag har just ätit kinamix med tonfisk, och tänka sig att kråkan och molle gillade fisken också!
inatt kämpade jag emot en jobbig hjärtklappning. jag är så van att få dem att jag inte längre jagar upp mig och blir orolig, jag tänker nu mer "åh nej inte igen, drygt!" och inte "nu kommer jag att dö" som förr. det är bara att åka med på svängen som kroppen spelar spratt med mig, vänta, andas, stå ut och tänka positivt istället för negativt.
jag börjar dessutom bli väldigt nervös inför leksand, då jag ska tala inför tolvstegsgruppen där. jag vet att det kommer gå bra, men såklart går det inte att undvika nervositeten.
just nu väntar jag ivrigt på mail från magnus, författaren som har hjälp mig med redigering av kaosflickan. han skulle läsa det jag skrivit på del 2, inatt eller idag.. längtar efter respons, kritik. jag är så tacksam att han tar sig tid att (och VILL) läsa trots att han sitter på andra sidan jordklotet och har nog med sitt eget skrivande och liv. tack!!
birro kan ännu konsten att förtrolla mig med sina ord, de är som hämtade ur mitt eget liv och jag ler, blir rörd, får rosenröda kinder och ögonen tåras.
"Du får aldrig tillbaka den där tiden.
Du kan böna och be, du kan gråta och ångra dig, men alla de där timmarna du fyllde dig med yta, sprit, sena nätter och meningslöst snack om ingenting, med billig underhållning och plast kommer aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till dig.
Längs din resa skjuter döden upp sina gravstenar som svampar, som påminnelser om hur kort vår tid är.
De skrämmer dig men de där gravstenarna är ingenting att vara rädd för.
De är bara där för att du inte ska missa miraklet."
jag halvligger i soffan med laptopen som är rätt full av katthår. jag har just ätit kinamix med tonfisk, och tänka sig att kråkan och molle gillade fisken också!
inatt kämpade jag emot en jobbig hjärtklappning. jag är så van att få dem att jag inte längre jagar upp mig och blir orolig, jag tänker nu mer "åh nej inte igen, drygt!" och inte "nu kommer jag att dö" som förr. det är bara att åka med på svängen som kroppen spelar spratt med mig, vänta, andas, stå ut och tänka positivt istället för negativt.
jag börjar dessutom bli väldigt nervös inför leksand, då jag ska tala inför tolvstegsgruppen där. jag vet att det kommer gå bra, men såklart går det inte att undvika nervositeten.
just nu väntar jag ivrigt på mail från magnus, författaren som har hjälp mig med redigering av kaosflickan. han skulle läsa det jag skrivit på del 2, inatt eller idag.. längtar efter respons, kritik. jag är så tacksam att han tar sig tid att (och VILL) läsa trots att han sitter på andra sidan jordklotet och har nog med sitt eget skrivande och liv. tack!!
birro kan ännu konsten att förtrolla mig med sina ord, de är som hämtade ur mitt eget liv och jag ler, blir rörd, får rosenröda kinder och ögonen tåras.
"Du får aldrig tillbaka den där tiden.
Du kan böna och be, du kan gråta och ångra dig, men alla de där timmarna du fyllde dig med yta, sprit, sena nätter och meningslöst snack om ingenting, med billig underhållning och plast kommer aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till dig.
Längs din resa skjuter döden upp sina gravstenar som svampar, som påminnelser om hur kort vår tid är.
De skrämmer dig men de där gravstenarna är ingenting att vara rädd för.
De är bara där för att du inte ska missa miraklet."
fredag 20 februari 2009
att börja leva
bort bort bort med alla människor som ger mig dålig energi. som inte ger mig annat än oro, irritation och orklöshet. ut ur mitt liv! det är som världens befrielse att jag äntligen vet vilka som är mina vänner, riktiga vänner! dem ger mig kraft, kärlek, trygghet, tröst, glädje, ork, motivation, tillit, förtroende och respons. jag älskar er! de jag trodde var mina vänner gav mig: oro, irritation, besatthet, droger, längtan, plikter, regler, förluster, kärlek och vänskap i utbyte av något (allting handlade om tjänster och gentjänster, man var alltid tvungen att göra någonting, bidra med något eller ha någonting för att förtjäna vänskap och tillit).
man måste börja tänka på sig själv om man vill må bra. man måste plocka bort dålig vänskap, peta in positiv istället. (nu pratar jag av egna erfarenheter, vad som har fungerat för mig angående drogfrihet och tillfriskning) jag låste in mig i min lägenhet i flera veckor (månader?) för att tända av, komma lite på benen igen och samla tankarna. jag var inte med en människa under den första tiden och jag behövde ha det så. ingen annan än jag själv kunde hjälpa mig just då och jag visste det. jag ville inte träffa någon förens jag kommit till den punkt då jag visste att jag ville vara ren för resten av livet.. jag åkte aldrig på någon avgiftning, jag gick inte i terapi. jag tände av från rökheroin, tramadol, benzo och amfetamin helt ensam. jag regnade svett på mina lakan och låren värkte så jävla mycket att jag ett tag funderade på att hugga av dem.. dag för dag, vecka för vecka, började jag sakta men säkert få in rutiner i mitt liv, jag somnade vi 22 på kvällen och vaknade vid 10 på morgonen, jag åt på regelbunda tider, gav kråkan mat, lek och kärlek, jag kände mig behövd. men jag brottades även med mina tankar för vad skulle jag göra av mitt liv?
mitt beslut om att förbli ren var inget falskt alarm, jag hade bestämt mig, jag ville inte längre knarka och jag var 100% säker på det. jag kände att jag inte kunde gå och trampa dag in och dag ut.. började att sjunga i en kör, bland annat det var en stor räddning för mig. det gav mig livsglädje!! det gav mig riktiga, verkliga, underbara leenden på mina läppar och jag sjöng och tränade på alla sånger som om det gällde liv och död. jag önskar att tjejerna i den kören visste hur mycket de har betytt för mig..
jag bytte umgängeskrets efter ca 1 månad (i samband med kören). tänkte att jag aldrig skulle ha psyke till att säga nej alla gånger som droger skulle förekomma. dessutom insåg jag också att det enda jag och mina gamla vänner hade gemensamt var just det, -droger.
upptäckte efter 2-3 månader att jag hade så mycket känslor och tankar inom mig, som jag behövde få ut! det var känslor jag aldrig tidigare känt, jag var ovan vid ren glädje, ren sorg, rena känslor helt enkelt. det är inte så konstigt då jag har bedövat mig med droger tidigare, med falska känslor. jag ville berätta allt jag kände för någon.. men inför vem? mina drogfria vänner skulle inte riktigt förstå, då de inte har varit involverad i såna sammanhang på samma ingående sätt som jag har. jag behövde ventilera med någon som förstod, som hade varit med om samma saker som jag! hur minns jag inte, men jag kom i kontakt med beroendecenter och de erbjöd mig behandling på ett tolvstegsprogram i stan. jag tackade ja! kände att jag behövde bearbeta allting på riktigt.. jag träffade helt underbara människor där, framför allt personalen. jag kände en sån stark gemanskap! jag tillhörde något.
jag vet att det är många där ute som inte gillar tolvstegsmetoden. det behöver ni inte göra heller! men det har varit ett hjälpmedel för mig, vilket är huvudsaken. det har varit ett hjälpmedel för tusentals människor där ute i världen. för att få vara drogfri kan jag göra vad som helst, så varför skulle jag inte kunna börja tro på något större än mig själv om det skulle resultera i drogfrihet och sinnesro? det står självklart för mig att prova på allt för att vara drogfri. det har hittils fungerat i ett år och några veckor. jag säger inte att allt beror på tolvstegsbehandlingen, men det har fått mig att tänka på livet, mina känslor, situationer, umgängeskretsar av olika slag och på andliga nivåer, på ett helt annorlunda och positivt sätt! jag tror inte på gud, som många tror att man måste göra. jag valde att se gud som själva behandlingen, tillfriskningen. jag vet andra som har valt att se gud som bland annat; en sjuksköterska, familjen och andra personer..
ojoj detta blev långt.. jag får ta och samla mina tankar lite och skriva vidare en annan dag, nu har ni lite kvällsläsning..
och en stor varm kram till alla mina vänner där ute:)
man måste börja tänka på sig själv om man vill må bra. man måste plocka bort dålig vänskap, peta in positiv istället. (nu pratar jag av egna erfarenheter, vad som har fungerat för mig angående drogfrihet och tillfriskning) jag låste in mig i min lägenhet i flera veckor (månader?) för att tända av, komma lite på benen igen och samla tankarna. jag var inte med en människa under den första tiden och jag behövde ha det så. ingen annan än jag själv kunde hjälpa mig just då och jag visste det. jag ville inte träffa någon förens jag kommit till den punkt då jag visste att jag ville vara ren för resten av livet.. jag åkte aldrig på någon avgiftning, jag gick inte i terapi. jag tände av från rökheroin, tramadol, benzo och amfetamin helt ensam. jag regnade svett på mina lakan och låren värkte så jävla mycket att jag ett tag funderade på att hugga av dem.. dag för dag, vecka för vecka, började jag sakta men säkert få in rutiner i mitt liv, jag somnade vi 22 på kvällen och vaknade vid 10 på morgonen, jag åt på regelbunda tider, gav kråkan mat, lek och kärlek, jag kände mig behövd. men jag brottades även med mina tankar för vad skulle jag göra av mitt liv?
mitt beslut om att förbli ren var inget falskt alarm, jag hade bestämt mig, jag ville inte längre knarka och jag var 100% säker på det. jag kände att jag inte kunde gå och trampa dag in och dag ut.. började att sjunga i en kör, bland annat det var en stor räddning för mig. det gav mig livsglädje!! det gav mig riktiga, verkliga, underbara leenden på mina läppar och jag sjöng och tränade på alla sånger som om det gällde liv och död. jag önskar att tjejerna i den kören visste hur mycket de har betytt för mig..
jag bytte umgängeskrets efter ca 1 månad (i samband med kören). tänkte att jag aldrig skulle ha psyke till att säga nej alla gånger som droger skulle förekomma. dessutom insåg jag också att det enda jag och mina gamla vänner hade gemensamt var just det, -droger.
upptäckte efter 2-3 månader att jag hade så mycket känslor och tankar inom mig, som jag behövde få ut! det var känslor jag aldrig tidigare känt, jag var ovan vid ren glädje, ren sorg, rena känslor helt enkelt. det är inte så konstigt då jag har bedövat mig med droger tidigare, med falska känslor. jag ville berätta allt jag kände för någon.. men inför vem? mina drogfria vänner skulle inte riktigt förstå, då de inte har varit involverad i såna sammanhang på samma ingående sätt som jag har. jag behövde ventilera med någon som förstod, som hade varit med om samma saker som jag! hur minns jag inte, men jag kom i kontakt med beroendecenter och de erbjöd mig behandling på ett tolvstegsprogram i stan. jag tackade ja! kände att jag behövde bearbeta allting på riktigt.. jag träffade helt underbara människor där, framför allt personalen. jag kände en sån stark gemanskap! jag tillhörde något.
jag vet att det är många där ute som inte gillar tolvstegsmetoden. det behöver ni inte göra heller! men det har varit ett hjälpmedel för mig, vilket är huvudsaken. det har varit ett hjälpmedel för tusentals människor där ute i världen. för att få vara drogfri kan jag göra vad som helst, så varför skulle jag inte kunna börja tro på något större än mig själv om det skulle resultera i drogfrihet och sinnesro? det står självklart för mig att prova på allt för att vara drogfri. det har hittils fungerat i ett år och några veckor. jag säger inte att allt beror på tolvstegsbehandlingen, men det har fått mig att tänka på livet, mina känslor, situationer, umgängeskretsar av olika slag och på andliga nivåer, på ett helt annorlunda och positivt sätt! jag tror inte på gud, som många tror att man måste göra. jag valde att se gud som själva behandlingen, tillfriskningen. jag vet andra som har valt att se gud som bland annat; en sjuksköterska, familjen och andra personer..
ojoj detta blev långt.. jag får ta och samla mina tankar lite och skriva vidare en annan dag, nu har ni lite kvällsläsning..
och en stor varm kram till alla mina vänner där ute:)
tisdag 27 januari 2009
welcome
jag vet vem jag är. jag vet hur jag har varit och jag vet hur det har blivit så. jag är medveten om så mycket idag, jag ser alla saker som sker ur ett solklart perspektiv, jag kan se för och nackdelar, jag kan förstå varför vissa saker bara händer. jag ligger inte längre och krälar bland gyttja och dimmiga tankar, jag skriker inte mig hes och får ekon som svar. jag hatar inte utan anledning och jag är inte i kemisk obalans, jag har inte för mycket knark i blodomloppet som jag brukade säga. jag lever! jag ser! jag upplever! jag hör! jag går! jag har rest mig upp från ett liv med kaos. jag har bearbetat, jag har sagt hejdå, jag har lämnat platser, personer och situationer. jag har blivit stark. ni kan hata mig, ni kan slå på mig, ni kan hata mig ännu mer. det rör mig inte i ryggen, jag säger bara: välkomna! ni kan även älska mig, ni kan krama mig och säga "bra kämpat sophie" och mena det. för det är inte så att allt bra som hänt mig under detta år, har kommit direkt till min hand. jag har inte vifftat med ett trollspö, fjäskat och fått allt jag vill ha på några sekunder. jag har kämpat för att komma hit, jag har utnyttjat mina sista andetag och energier för att nå den mark jag står på. jag har gråtit mig tom på tårar, jag har skrikit tills min röst inte har orkat mer, jag har legat sömnlös, jag har fått tackla hemska situationer, jag har upplevt helvetet, jag har nästan förlorat allt, jag har tolvstegat mig fram, jag har fått min diagnos, jag har sett mina vänner försvinna, jag har sagt nej till ett liv med droger, jag har fått ett namn på många av mina problem -ADD. jag har lärt mig att prata om känslor, och jag har nu fått belöning för min långa resa, tror ni fortfarande att ALLT RAMLADE NER I MIN HAND kan ni höra av er, jag vill gärna höra en bra motivering.
söndag 18 januari 2009
chocolate rain
nej jag har inte varit hos min mamma i helgen. jag tog tåget till en gammal vän, utan att säga något till någon. jag behövde göra det. det är så mycket som har legat i luften mellan oss och som har satt sig som en ångestdimma i mitt bröst.. för att jag ska kunna gå vidare i livet så behövde jag komma tillbaks, prata, se, komma ihåg och bli fri från all smuts inuti mig. det var till denna vän jag skrev det där brevet, och vi har pratat ut nu. så himla lättande. vi hade liksom inte setts sen sommaren 07. inte pratat sen dess heller.. jag har ältat allt från den dagen.. vi var liksom inte vänner längre, det slutade helt utan förvarning allting. det är klart att jag behövde träffa min vän och finna alla svar.. vi har båda två gjort fel. vi var båda två så psykiskt nedbrutna när vi slutade som ingenting. den tiden var helt enkelt fel tillfälle för oss. det var inte rätt..
inatt sov jag. jag sov som jag aldrig har gjort förr. hälften av mitt tryck över bröstet är nu borta. natten var mysig, våra tårar rann när vi pratade och tittade på bilder på emely rose. sen dök den äckligaste bilden någonsin upp och jag kröp upp i ena hörnet av soffan, höll för mina händer för ansiktet och grät. alltså grät haha! min vän blundade också och försökte klicka bort bilden från datorn utan att titta.. vilka små töntar haha! sen tittade vi på UFC och skrattade åt rubber johnny.. sjukt kul att titta på UFC förresten..
jag har hittat den pusselbit som gjorde att ångesten försvann. nu har jag bara en kvar.
jag säger som summer i o.c efter marissa dör: "I miss my friend", med gråten i halsen och tårar i ögonen. men den sista pusselbiten, hon är inte död.
nu ska jag skaka mitt huvud till everlast - folsom prison blues för att sedan ta en lång varm dusch. den här helgen behövdes mer än vad jag själv trodde. tack!
inatt sov jag. jag sov som jag aldrig har gjort förr. hälften av mitt tryck över bröstet är nu borta. natten var mysig, våra tårar rann när vi pratade och tittade på bilder på emely rose. sen dök den äckligaste bilden någonsin upp och jag kröp upp i ena hörnet av soffan, höll för mina händer för ansiktet och grät. alltså grät haha! min vän blundade också och försökte klicka bort bilden från datorn utan att titta.. vilka små töntar haha! sen tittade vi på UFC och skrattade åt rubber johnny.. sjukt kul att titta på UFC förresten..
jag har hittat den pusselbit som gjorde att ångesten försvann. nu har jag bara en kvar.
jag säger som summer i o.c efter marissa dör: "I miss my friend", med gråten i halsen och tårar i ögonen. men den sista pusselbiten, hon är inte död.
nu ska jag skaka mitt huvud till everlast - folsom prison blues för att sedan ta en lång varm dusch. den här helgen behövdes mer än vad jag själv trodde. tack!
lördag 27 december 2008
nytt lugn.
ursäkta för min dåliga uppdatering. men jag har inte känt något större behov av att sitta som ett fån framför internet. eller, inte framför själva datorn för den delen heller. jag håller på att hitta ett lugn inom mig själv. något konstigt som jag aldrig tidigare känt. jag har inte brytt mig om min mobiltelefon på en vecka nu. det har ringt hundratals gånger, "låt det ringa" tänkte jag, och struntade i att svara. världen går inte under! jag har insett att jag blir helt överhettad och stressad av datorer och telefoner som piper, det gör mig helt upp i varv. därför har jag börjat ta avstånd..jag tittar mailen på datorn, loggar in på några communitys, sen är det bra. sen räcker det! läser mycket om buddismen just nu och det är nog framförallt den religionen som har inspirerat mig mycket. ni tycker säkert att detta låter löjligt, det kanske det är också. men det här är något som är bra för mig, för det känner jag.. snart ska jag även ta steget till att börja meditera också.
jag har tänkt mycket på det här med buddismen och många av mina tankar och värderingar kring livet stämmer in på den tron. jag ska köpa många böcker om buddismen och sedan koppla bort mig från omvärlden ett tag. det behöver jag.
julen har varit bra. jag fick min julklapp redan i tisdags. nämnligen ersättningen som ni nog redan har listat ut själva. kändes lite dumt att få massor av paket när jag redan fått så mycket! tack mamma pappa petra anders och ulla, för julklapparna! gladast blev jag nog för boken av claes malmberg - konsten att undvika nirvana. (en riktig inspirationsbok)
jag och min familj har diskuterat mycket kring senegal och min volontärinsats över julen. de har försått att jag nu menar allvar och de uppmuntrar mig till att åka, det känns väldigt bra! jag ska göra en riktig kalkyrering på hur mycket allt kommer att kosta på måndag. sedan ska jag ringa volontärresor på tisdag och prata med dem, funderar så klart över lite saker. går allt som det ska så har jag bokat allt redan nästa vecka. håll i hatten!
det känns så skönt att jag får så mycket uppmuntran kring min blogg. snart ska jag lägga mig under mitt nya täcke och se på ett päron till farsa, en av mina favoritfilmer. det var det enda jag hyrde på videohallen när jag var liten:)
jag har tänkt mycket på det här med buddismen och många av mina tankar och värderingar kring livet stämmer in på den tron. jag ska köpa många böcker om buddismen och sedan koppla bort mig från omvärlden ett tag. det behöver jag.
julen har varit bra. jag fick min julklapp redan i tisdags. nämnligen ersättningen som ni nog redan har listat ut själva. kändes lite dumt att få massor av paket när jag redan fått så mycket! tack mamma pappa petra anders och ulla, för julklapparna! gladast blev jag nog för boken av claes malmberg - konsten att undvika nirvana. (en riktig inspirationsbok)
jag och min familj har diskuterat mycket kring senegal och min volontärinsats över julen. de har försått att jag nu menar allvar och de uppmuntrar mig till att åka, det känns väldigt bra! jag ska göra en riktig kalkyrering på hur mycket allt kommer att kosta på måndag. sedan ska jag ringa volontärresor på tisdag och prata med dem, funderar så klart över lite saker. går allt som det ska så har jag bokat allt redan nästa vecka. håll i hatten!
det känns så skönt att jag får så mycket uppmuntran kring min blogg. snart ska jag lägga mig under mitt nya täcke och se på ett päron till farsa, en av mina favoritfilmer. det var det enda jag hyrde på videohallen när jag var liten:)
söndag 21 december 2008
tarot.
godmorgon! idag kommer det bli en bra dag, det känns så..
tack vare kvällen igår har jag fått ny energi till kroppen och nya sätt att tänka på. jag blev nämnligen spådd i tarot kort. det kanske låter löjligt, att det är slumpen som avgör. men de kort jag fick stämde in så på mig. det är de som representerar mig. kreativitet och medvetenhet, kort och gott menade korten att jag ska ta tillvara på min kreativitet, det är den som får mig att vilja leva och det är det jag brinner för. och medvetenheten menade på att jag skulle sluta älta gamla minnen, där jag har sprungit och irrat i en mörk dimma. jag ska alltså försöka släppa det som varit och se framåt för då kommer ljuset inom mig börja brinna på riktigt, jag vågar inte leva fullt ut just nu, just för att jag bara tänker tillbaks. så jag tänker använda min kreativitet, skriva klart min självbiografi och sedan gå vidare med mitt liv. tyckte det var så jävla häftigt att jag fick just de korten, jag fick även ett till som jag inte minns vad det stod på, men betydelsen var att jag skulle dela med mig av det jag själv upplevt till andra, ÄR DET INTE SJUKT? ryser om armarna här..
det var nog allt för stunden. kram på er. ni som läser är underbara! tack
och förresten är hon den absolut vackraste i världen.
tack vare kvällen igår har jag fått ny energi till kroppen och nya sätt att tänka på. jag blev nämnligen spådd i tarot kort. det kanske låter löjligt, att det är slumpen som avgör. men de kort jag fick stämde in så på mig. det är de som representerar mig. kreativitet och medvetenhet, kort och gott menade korten att jag ska ta tillvara på min kreativitet, det är den som får mig att vilja leva och det är det jag brinner för. och medvetenheten menade på att jag skulle sluta älta gamla minnen, där jag har sprungit och irrat i en mörk dimma. jag ska alltså försöka släppa det som varit och se framåt för då kommer ljuset inom mig börja brinna på riktigt, jag vågar inte leva fullt ut just nu, just för att jag bara tänker tillbaks. så jag tänker använda min kreativitet, skriva klart min självbiografi och sedan gå vidare med mitt liv. tyckte det var så jävla häftigt att jag fick just de korten, jag fick även ett till som jag inte minns vad det stod på, men betydelsen var att jag skulle dela med mig av det jag själv upplevt till andra, ÄR DET INTE SJUKT? ryser om armarna här..
det var nog allt för stunden. kram på er. ni som läser är underbara! tack
och förresten är hon den absolut vackraste i världen.
lördag 6 december 2008
svammel.
jag ska strax gå och lägga mig. under det där lena täcket som jag för en gång skull har bytt ut mot bomull istället för det gamla med dun, och lösa korsord. lägga mig på mage, borra ner mitt ansikte i kudden och dra in djupa andetag, hålla andan, räkna.. 1....2...3..4.5... jag har klarat det så här långt och jag ska klara det längre. jag ska känna lukten från mammas sköljmedel..lavendel och vanilj..nästan så svårt att tyda att man får fundera en hel dag på vad det luktar. jag ska ligga i sängen och tänka på hur mycket jag uppskattar såna små saker i vardagen. som underbara dofter och efterlängtad post. det är plus i kanten och ett extra leende.
jag vill så gärna ha en lång mysig jävla kram. ligga på någons arm och känna hjärtslag. räkna hårstrån i pannan och pussa kinder tills de blir röda.
du har trots allt hängt med i fem hela år. vet du hur många dagar timmar sekunder och hundradelar det är egentligen? jag vet inte, men jääävligt många i alla fall. vill bara tala om att du är den mest attraktiva person jag vet. du är hård som sten på ytan, men jag tycker det är fint, för då berör dina djupa sidor dubbelt så mycket när de kommer fram.
onsdag 3 december 2008
10 månader
se på fan, om jag inte har räknat fel så har jag varit drogfri i 10 månader idag. vad passar då bättre än att fira med lite mat med linn? ska nämnligen bjuda henne på tre rätters kl sex. ska bli gott som fan! och laga mat kan jag också.. ni som inte tror det;)
(samma dag som bilderna fick jag kråkan, och bara några dagar efter slutade jag att knarka, jösses vad jag har gått ner i vikt, det syns så väl!)
hm, alltså 10 månader sedan jag satt i mitt kök med L och D och rökte roppar ur folie, som ett litet avsked till drogerna. ett sista farväl. det behövdes nog ett hejdå för hittils har jag då inte rört en enda drog förutom tobak och alkohol. men det är en dag i taget som gäller.
två bilder för att påminnas om hur det var:
(samma dag som bilderna fick jag kråkan, och bara några dagar efter slutade jag att knarka, jösses vad jag har gått ner i vikt, det syns så väl!)
tisdag 30 september 2008
undrar
nu var det ett tag sedan jag skrev. skulle i alla fall vilja börja med att tacka alla som har tagit sig tid att läsa min novell, och för att positiv respons. det är det som får mig att bli motiverad till att skriva, just för att jag vet att det är många som vill läsa fortsättningen. jag har knappat ner fyra sidor hittils, men jag kan inte skriva här hemma, det är så svårt. jag blir rastlös och jag förknippar inte min lägenhet med en arbetsplats, därför kan jag inte koncentrera mig och lägga ner tid på det här. jag jobbar som bäst när jag sitter ensam i skolan vid något bord. önskar så jävla mycket att jag slipper APU´n och får jobba med min novell istället..
imorgon ska jag gå på en tre timmars föreläsning om ADHD. återkommer om hur det var sedan..
jag kan inte låta bli att känna mig kluven, som jag har kämpat för att må som jag gör idag, för att le, för att prata, för att intressera mig i saker. när jag är så pass medveten om hur jobbig denna resa har varit, känns det som en käftsmäll när du tycker att jag är jobbig som pratar om "onödiga saker". jag vill kunna prata om saker som INTE är viktiga. det senaste halvåret har det varit endast viktiga saker, nu vill jag ha avbrott från allt sånt och kunna prata och roa mig åt allt möjligt. men du verkar inte bry dig.. jag vet inte. jag är så jävla kluven bara.
förresten, i skolan ska vi göra en logotype för våfflor och komma på egen namn, jag tänkte på frasis, fattar man att det är våfflor det handlar om?
puss
torsdag 28 augusti 2008
fjärde året gillt?
hej på er.
världens tröttaste sophie här!
första dagen i skolan, vad ska man säga.. det gick riktigt bra i alla fall. klassen verkar bra också, några bekanta ansikten sen innan. himla skönt att komma tillbaks dit och ha något att göra om dagarna. mitt schema kommer se ganska så slappt ut, är ledig måndagar och fredagar så som det ser ut nu, det var preliminära scheman vi fick idag, så finns en chans att något kan ändras nästa vecka eller så. tis & ons går jag bara förmiddag och på tors heldag. men som sagt så får jag se om det blir någon ändring. valde historia som extraval, ville sååå gärna ha svenska c också men de två krockade och historia ser bäst ut om man ska söka jobb osv, så lika bra att ta det.
kollade mina betyg idag, 7 VG'n och 4 MVG'n hittils, det är inte så dåligt tycker jag! med tanke på hur jobbiga dessa år har varit för mig..
kollade mina betyg idag, 7 VG'n och 4 MVG'n hittils, det är inte så dåligt tycker jag! med tanke på hur jobbiga dessa år har varit för mig..
blev ingen kör idag, kom inte dit på något vis. synd, men nästa vecka så.
igår fick jag mammas dagböcker över 2007 och 2008. ringde henne och talade om att jag behövde veta saker till min novell som jag glömt bort, och tur är det väl att hon har fört dagbok över vårt kaosliv. man ska inte glömma bort... när jag läser igenom det hon har skrivit så märker jag så VÄLDIGT hur jag har förändrats till det bättre. förstår inte hur jag kunde bete mig på det där vansinniga sättet.. jag tackar högre makter för kraften jag har fått. aldrig någonsin i hela mitt liv tänker jag återvända till helvetet.
"religion är för de som tror att man kommer till helvetet när man dör, andlighet är för de som redan har varit där".
"Tisdag 29 Jan 2008
S ringer på em och säger att hon har en katt. Ringer 2 ggr till, tycker hon låter lite konstig. Åker ner efter jobbet och det syns direkt. Påstår att hon ej kunnat sova pga ont i magen. Tagit Rohypnol. Hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet. Ledsen och gråter för Eddie har varit där. Jag förklarar för S vad som nu gäller, ska hon fortsätta droga låser jag dörren och hon får klara sig själv. Gråter och säger att jag inte kan göra så. Men det kan jag, det är hennes sista möjlighet att bli fri."
"religion är för de som tror att man kommer till helvetet när man dör, andlighet är för de som redan har varit där".
"Tisdag 29 Jan 2008
S ringer på em och säger att hon har en katt. Ringer 2 ggr till, tycker hon låter lite konstig. Åker ner efter jobbet och det syns direkt. Påstår att hon ej kunnat sova pga ont i magen. Tagit Rohypnol. Hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet. Ledsen och gråter för Eddie har varit där. Jag förklarar för S vad som nu gäller, ska hon fortsätta droga låser jag dörren och hon får klara sig själv. Gråter och säger att jag inte kan göra så. Men det kan jag, det är hennes sista möjlighet att bli fri."
fredag 25 juli 2008
vad är felet?
jag känner min kropp och nu är det något som inte är som det ska. jag har ätit ca tre måltider på en vecka, jag får krypa fram i lägenheten för att inte svimma när jag reser mig upp, jag mår fruktansvärt illa emellan åt, jag har ingen som helst energi, jag är onormalt trött och det värker och hettar i kroppen.
jag har ingen aning vad det beror på? det är minst sagt riktigt drygt, helst skulle jag vilja kunna äta normalt igen. men det är inte mycket som går ner och när det väl gör det så blir jag mätt efter bara några tuggor..
jag har ingen aning vad det beror på? det är minst sagt riktigt drygt, helst skulle jag vilja kunna äta normalt igen. men det är inte mycket som går ner och när det väl gör det så blir jag mätt efter bara några tuggor..
men jag ska samla krafter och träffa kapil halv åtta, sedan ska vi på sinnesrogudstjänst i kyrkan. nej jag är inte kristen och nej jag tror inte på gud (inte på den uppe i himmelen iaf). har aldrig varit på sinnesron så det ska bli trevligt, det är främst för folk som går på AA och NA möten.
får ångest över att jag inte har orkat lekt med katterna, å andra sidan så verkar inte de orka heller eftersom det är så galet varmt..
får ångest över att jag inte har orkat lekt med katterna, å andra sidan så verkar inte de orka heller eftersom det är så galet varmt..
nåja, hoppas att allt är bra med er tappra läsare:)
måndag 21 juli 2008
glöm aldrig vem du är
Tjenadå.
är hur trött som helst idag, börjar bli förkyld och få feber. det suger.. har även ont i magen och huvudet. längesedan jag var sjuk nu så det här är väl en smäll man får ta:) det går ju över iaf..
idag var det 3 nya på nyvy. vi fick gå laget runt och berätta om oss själva och hur vårt missbruk har sett ut. jag babblade väl på i fem minuter kanske, tyckte inte jag sa något direkt märkvärdigt. men när jag tackade för mig så sa hasse "tack för den jättefina delningen". det är då man börjar tycka att det kanske ändå finns en mening med vad man säger, att det inte bara är svammel. känns som att jag pratar för mig själv ibland när jag sitter där men det är ju faktiskt 12 personer till som lyssnar och tar det till sig. han tackade en gång till innan vi gick hem, blev lite rörd! imorgon har jag bokat in ett möte med lisa på morgonen, känner att jag vill snacka lite bara.
idag höjde även dan min medicin för sista gången, 108 mg påbörjas imorgon. blir nog skit bra skulle jag tro. är glad att vi tog tag i det här i tid.
idag var det 3 nya på nyvy. vi fick gå laget runt och berätta om oss själva och hur vårt missbruk har sett ut. jag babblade väl på i fem minuter kanske, tyckte inte jag sa något direkt märkvärdigt. men när jag tackade för mig så sa hasse "tack för den jättefina delningen". det är då man börjar tycka att det kanske ändå finns en mening med vad man säger, att det inte bara är svammel. känns som att jag pratar för mig själv ibland när jag sitter där men det är ju faktiskt 12 personer till som lyssnar och tar det till sig. han tackade en gång till innan vi gick hem, blev lite rörd! imorgon har jag bokat in ett möte med lisa på morgonen, känner att jag vill snacka lite bara.
idag höjde även dan min medicin för sista gången, 108 mg påbörjas imorgon. blir nog skit bra skulle jag tro. är glad att vi tog tag i det här i tid.
ja vad säger man, tack då:)
jag har varit en sjuk människa, en sån sjuk människa!
söndag 20 juli 2008
tack helena.
det tar en halvtimme för concertan att verka har jag märkt. skönt att den äntligen har börjat fungera på mig. trodde inte att allt med dosering och rätt medicin skulle hinna bli klart innan jag börjar skolan, men tänk så fel man kan ha:) en till höjning imorgon så är jag nog på rätt dos. känner inte den här inre oron i kroppen längre nu när jag ligger på 90 mg, jag kan koncentrera mig på saker bättre än tidigare, är snällare på morgonen och kan lyssna på vad folk har att säga utan att tappa intresset så lätt. thank you pills.
så har jag släppt det här med gamla minnen också. förut satt jag jämt och ältade vad jag har gjort innan. men nu ser jag helst framåt och tar dag för dag istället för att haka upp mig på det förflutna.
så har jag släppt det här med gamla minnen också. förut satt jag jämt och ältade vad jag har gjort innan. men nu ser jag helst framåt och tar dag för dag istället för att haka upp mig på det förflutna.
jag har gått ner 2½ kg på 1½ vecka! det är hur skönt som helst. det känns verkligen att jag har gått ner. vägde 74,6 nu väger jag 72,0. vilket mirakel:)
l får permis i veckan, skulle gärna träffa honom men han blir bara här i några timmar.. vi får ta det nästa gång om inte annat. jag har faktiskt inte mycket att klaga på. jag har fått tillbaks d och l som mina vänner och jag mår bra (just nu) inombords. imorgon kan det vara tvärt om men det får jag ta då, det är dag för dag som gäller.
imorgon hade jag tänkt att ringa helena, min skolsköterska. dock har hon slutat på skolan nu så hon kommer inte tillbaks till höst. fått vykort av henne nu i sommar så jag vill ringa henne och uppdatera om hur läget är med mig. hon inser nog inte hur mycket hon har betytt för mig. skjutsat mig hit och dit, till akuten när jag tagit överdos, till psykakuten när jag haft vanföreställningar i skolan, till beroendecentrum när jag var för rädd för att åka dit själv, hjälpt mig att ordna nummer till kören, hjälpt mig med fan allting som har med mitt mående att göra. helt otroligt hur denna kvinna har orkat kämpa för mig. kan inte fatta det själv..
så är hon inte där i höst, hon som alltid är där.. ingen som kommer fråga om jag har ätit idag, om jag vill ha en macka, hur jag mår, hur mamma mår och hur det går med klassen.. blä. det här året får jag klara mig själv. det ska gå bra. finns inga om, det SKA gå bra. det här är min sista chans och jag ska satsa allt jag har på det här året.
tack och hej, orörda grej.
l får permis i veckan, skulle gärna träffa honom men han blir bara här i några timmar.. vi får ta det nästa gång om inte annat. jag har faktiskt inte mycket att klaga på. jag har fått tillbaks d och l som mina vänner och jag mår bra (just nu) inombords. imorgon kan det vara tvärt om men det får jag ta då, det är dag för dag som gäller.
imorgon hade jag tänkt att ringa helena, min skolsköterska. dock har hon slutat på skolan nu så hon kommer inte tillbaks till höst. fått vykort av henne nu i sommar så jag vill ringa henne och uppdatera om hur läget är med mig. hon inser nog inte hur mycket hon har betytt för mig. skjutsat mig hit och dit, till akuten när jag tagit överdos, till psykakuten när jag haft vanföreställningar i skolan, till beroendecentrum när jag var för rädd för att åka dit själv, hjälpt mig att ordna nummer till kören, hjälpt mig med fan allting som har med mitt mående att göra. helt otroligt hur denna kvinna har orkat kämpa för mig. kan inte fatta det själv..
så är hon inte där i höst, hon som alltid är där.. ingen som kommer fråga om jag har ätit idag, om jag vill ha en macka, hur jag mår, hur mamma mår och hur det går med klassen.. blä. det här året får jag klara mig själv. det ska gå bra. finns inga om, det SKA gå bra. det här är min sista chans och jag ska satsa allt jag har på det här året.
tack och hej, orörda grej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)