kvällstankar.

jag tittade på en väldigt bra dokumentär på tvåan ikväll. den handlade om några ungdomar som missbrukade GHB. intressant film. som vanligt slås jag av vansinnet angående hur läkare kan konsten att skriva ut medicin på medicin. killen i dokumentären åt 20 tabletter som kvällsdos. det kan inte vara nyttigt att proppa i sig så mycket kemikalier. jag tror inte på lösningen om att bedöva en individ med 20 olika läkemedel då patientens huvud blir dubbelt så mosigt och svårare att ta på.. det är min åsikt.. ingen behöver tycka som jag eller hålla med. jag tror säkert att vissa av tabletterna behövs, så som psykosmedicin osv. men resten då? flera sorter av antidepp samtidigt -det krockar ju för fan. fungerar inte en antidepressiv -trappa ner och sluta med den - testa ny, osv.

jag kom även att tänka på att jag aldrig någonsin kommer att kunna se ner på en narkoman eller alkoholist. jag har märkt att många människor reagerar med avsky när de ser en narkoman eller alkoholist. -"ush jävla idiot" -"äckel" -"de får skylla sig själva för de har satt sig i den sisten själv" eller så skrattar de, tittar bort och låtsas inte om dem. när jag har berättat om att jag känner avsky i drog-situationer så är det självklart inte människan som missbrukar jag menar, det är drogen i sig jag känner avsky för! jag kommer aldrig att kunna se ner på en missbrukare. jag har ju varit där själv och kämpar fortfarande. jag vet exakt vad de går igenom, hur de känner och vad som går runt i huvudet.

det är därför jag känner att jag har så mycket att ge inom detta ämne. det är därför jag vill bygga vidare på mina erfarenheter genom att bli drogterapeut. sen vet jag att endel tycker att den som kan hjälpa en missbrukare är den som aldrig har missbrukat själv. jag håller inte med. kommer aldrig att hålla med om det. vem borde inte kunna hjälpa till mest om inte en person som har varit med om allt själv? de har ju erfarenheten, vet tänket hos missbrukaren, och har efter viss drogfri tid fått ett helt annat perspektiv på situationer. jag tror att det är det som är viktigast -att de kan förstå från två synvinklar. dels från missbrukarperspektivet och dels från det nyktra "normala" perspektivet. jag påstår inte att en oerfaren terapeut inte skulle kunna hjälpa. jag menar bara att med erfarenhet kan man ta det till en högre nivå med mer förståelse.

sen kom jag att tänka på en sak som jag tycker är väldigt lustigt. hur vi missbrukare dras till varandra -vart vi än är. en av de som arbetar på tolvsteg här i stan berättade om när hon var utomlands. hon hade då varit nykter i flera år och eftersom det var så lång drogfrihet syntes det inte kroppsligt att hon missbrukat alkohol. hur som helst så gick hon längst en gata, som vilken turist som helst. på trottoaren ligger en kvinna som är pissfull och sträcker upp sina händer och pratar till förbipasserande. alla går vidare. tittar inte. låtsas inte se. lisa tittar ner på kvinnan när hon går förbi. kvinnan skriker efter lisa. men hon fortsätter att gå tills hon stannar för att fixa något med sin ryggsäck. då kommer kvinnan fram till lisa och pratar på ett annat språk. lisa sa till mig att hon tänkte att "det var väl då fan att man alltid ska träffa på dem vart man än befinner sig" självklart med glimten i ögat. vi diskuterade detta och kom fram till att kvinnan sökte kontakt till lisa för att hon var den enda som tittade på henne, hon vågade se. de andra som gick förbi tittade bort, undvek, gick omvägar, ignorerade.. det är det som är skillnaden, att vi vågar se.

gränder

ni vet den där gemenskapen? att känna att man tillhör någon, något eller vad som helst egentligen. den har jag tänkt på mycket idag. jag känner mig som en apa i en bur, som alla tittar på, vet allt om, de ser mig gråta och de ser mig skratta -men de gör det inte med mig. de står där utanför gallren och bara................ tittar.

de granskar mig en stund
bara för att de är nyfikna
om något nytt har hänt, eller så
sen går de. de går därifrån.
bara går.

jag kanske måste inse att jag är för svår. att jag är för svår för att tyckas om. jag vet inte.

"Jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor"

det är så skönt att vara utan smink ibland, jag kan torka mina tårar utan att bli svart under ögonen. det är bara att dra med fingrarna på och under ögonlocken precis hur mycket jag vill.. det syns inte efteråt. måste jag tillhöra något? måste jag? hela världen är onormal. kan ni urskilja mina ord och se hur snabbt jag faktiskt kan falla? det tog bara några minuter, eller sekunder. imorgon när jag vaknar med min kropp i min soffa och när själen nyss har kommit tillbaks till verkligeten från drömmarna, då mår jag bra igen. så här är det att vara jag..

drogdebatt

jag har precis tittat klart på en grym debatt på tv 4. det handlade om droger bland kändisar osv.
jag tyckte att det var många debbatörer som hade riktigt vettiga saker att säga. bland annat journalisten och författaren daniel nylén. han har verkligen fattat grejen! marcus birro var även med, han är ju en människa som jag bara älskar! han säger så kloka och tänkvärda saker, även ikväll.. han påtalade om hur dåligt människor egentligen mår, och hur många som faktiskt mår så! att det inte är undra på att drogerna flödar..
däremot förstår jag inte hur folkhälsoministern tänker, UT I SAMHÄLLET OCH SE HUR DET SER UT ISTÄLLET FÖR ATT BARA SITTA! hur ska man kunna göra förändringar när man inte gör det på rätt sätt, och när man inte ens VET hur problemet ser ut på RIKTIGT? det sättet som allt går till på nu är ju FEL SÄTT, inser inte politikerna det? att låsa in alla narkomaner bakom lås och bom är inte det rätta sättet. och folkhälsoministern var visst kristen, "kärlek till din nästa" jo tack VISA KÄRLEK DÅ.

nåja, det är såna här ämnen jag brinner för. jag blir helt uppslukad och vill bara gräva mig in i alla dessa situationer och förändra!! jag vill även tacka marcus birro för den fina hyllningen till johanna sällström!!

jag borde sova nu, ska till skolan imorgon..

2008

2008 har verkligen varit en resa från helvetet till ett liv.

ska försöka samanfatta året.
åka in på sjukhuset i fem dagar, friskna till och komma hem. subutex/röka veckor. galna kvällar med roppar och tjack, fejka pissprov, spy tarmarna ur mig på sub, skratta som aldrig förr åt henkes sjuka historier. vika pappershattar och flygplan med linn, hamna i en lägenhet och yra omkring där i (hur många?) dagar, fick kråkan, anders berättade om sin skåpsdrake och sina elitkrigare, överdosera tramadolpulver så jag inte kan stå på benen, strunta i det och fortsätta med att röka heroin hemma i min soffa, dreggla, svamla. mamma plingar på dörren när jag är som mest väck, ligger ner på golvet och försöker prata och hon hotar med att om jag inte blir ren så får jag inte komma dit längre.. jag åker in på sjukhuset igen och där går jag igenom hela mitt liv mentalt och bestämmer mig för att nu får det fan vara nog! jag blir utskriven, låser in mig i min lägenhet själv med kråkan i flera veckor och tänder av från allt, börjar att sjunga i en kör, slutar umgås med gamla pundarvänner, är på sköna fester hos elin och malin, börjar på tolvstegsbehandling och får den bästa hjälp jag har kunnat fått, molle flyttar hit, jag fyller 20 år, jag får min diagnos ADD, jag börjar med medicinen concerta, jim kommer och hälsar på och det blir spökjakt, åker på peace and love med linn och får se manu chao!!!!, dennis love och jag blir vänner igen, jag åker på skrivarläger och börjar på min självbiografi, läser upp första delen för de på lägret, börjar gråta men går in igen och avslutar texten. jag kommer hem därifrån, skriver klart del 1 på självbiografin (får mycket positiv respons tacktacktack!!), jag går om trean och börjar i en ny superbra klass, garvar ihjäl mig åt nils på idol, hoppar in som extralärare i foto på skolan, jag blir vän med kristian, jag får prata med organismen i telefon och han fick läsa del 1 av min självbiografi och är världens lyckligaste, åker på kryssning med malin, får en stor ersättning, bestämmer mig för att åka och jobba som volontär nästa sommar, firar jul i södertälje.

och nu sitter jag här:) helt sjukt, HEEEELT SJUKT. men adjö 2008 du har varit vändpunkten i mitt liv. tack

Massor

Jo jag känner att jag har mycket inom mig som jag måste spy ut. Men inte i natt. Så många känslor och minnen som jag måste försöka ta tag i och bearbeta. Jag har fortfarande ett drogsug. Det var då ett ettrigt drogsug denna gång. Men jag håller i mig så jag inte ramlar omkull. Det är det sista jag vill. Att ramla ner igen. Helt galet vilka hemska konsekvenser det livet gav mig, jag var för blind för att se. Ständigt flummig av någon drog på ett eller annat sätt. Idag syns alla konsekvenser så tydligt! Men som narkoman blockerar man såna seenden. Man utvecklar ett försvar mot andra och man använder lögner för att kunna leva.. Jag hoppas att jag får praktikplatsen på nyvy. Jag mailade L och frågade. Jag gick ju där själv i fyra fem månader och jag har erfarenhet. Hoppas de tar emot mig. Har väl en liten fördel då jag känner de som jobbar där på tolvsteg. Här och nu känner jag att media kommer att vara min hobby, något jag kommer att göra på fritiden. Det jag vill jobba med är missbruk, diagnoser som adhd och damp. Det är inom det ämnet jag har något att ge. Och jag vill hjälpa människor till det bättre. Om det så är i afrika som volontär eller i sverige med narkomaner, kvittar. Jag måste ut och hjälpa till så är det bara. Imorgon är det sista lektionen i skolan inför jul och jag hoppas att jag klarar provet i historian. Hoppas! Dags att sova kanske? Har ro i kroppen och det kommer nog att gå, men min hjärna jävlas om benzo hela tiden så det kan även ta en stund innan jag somnar. Men men. God natt alla. Ta hand om er.

Mitt minne är ett minne blott

Mitt psyke här varit väldigt ostabilt hela dagen. Historian var en evig plåga. Att läsa ur en bok och sedan vara tvungen att läsa mellan raderna är något jag inte klarar av. Tårar i ögonen och ilska hela morgonen. Allmänt labil. Stod sedan och väntade på bussen. En snygg kille kom fram och bad om en cigg. Visst. Han berättade att han precis kom ut från några år på kåken och frågade sedan om jag hade flödder på mig. Nej jag har varit drogfri sen februari, svarade jag. Han berömde mig och sa hur vacker jag var.. Sedan skulle han gå för att styra piller. Jag hade lika gärna kunnat följt med honom på en punda runda, men jag stod kvar. Vi böt inte ens nummer med varandra. Tänk om vi hade gjort det. Mitt psyke hade nog inte pallat i längden. Jag hade vetat att ingen av mina kompisar hemma känner honom, jag hade vetat att jag hade kunnat punda i hemligen. Hemma sprids ryktena fortare än kvickt. Men jag sa hej då och önskade honom lycka till i framtiden. Jag gjorde inget dumt trots mitt svaga psyke. Det är väl bra? Jag är iaf stolt och vet nu att jag kan lita på mig själv mer än vad jag gjorde innan. Ha de gött häj.

oväntade saker..

natten var tung, jag läste och läste tills mina ögon inte orkade mer. läste ut en bok, läste till hälften på den andra.. sen fick jag panik ångest. grät, svettades, det gjorde ont i mitt bröst, det värkte! böckerna påminde mig hur annorlunda allt vore om jag inte fallit för drogerna, om jag hade fullföljt första linjen jag gick i uppsala.. vad hade jag gjort idag då? jag hade inte suttit här i alla fall.
men jag grät ut min skam, min skam över att ha betett mig som en äcklig lögnare inför familj släkt och vänner. jag grät ut min tacksamhet för att ni har ställt upp för mig trots den personen jag en gång var.
sophie + droger är inte den riktiga sophie, det vet ni. det vet ni!

när jag tillslut blev så utmattad att jag inte orkade vara vaken längre la jag mig på mage, borrade ner händerna under kudden och la huvudet på sidan. tittade på fullmånen genom fönstret. det riktigt lyste.

plötsligt hörde jag molle grymta i vardagsrummet, han kunde inte andas!! han hostade och gav ifrån sig hemska ljud. pulsen gick snabbt upp till säkert 140. jag tände lampan och sprang upp, såg hur han kämpade för att få ut det han hade i halsen. jag försökte öppna hans mun, utan resultat, han knep igen sina käkar så hårt att de inte gick att rubba.. jag stod och skakade, grät och tänkte nu dör min älskling vad ska jag göra?
då, tillslut for en grön plastbit ner på golvet, jag satte mig ner på knä. kände en lättnad jag aldrig tidigare känt, kråkan kom och slickade molle i ansiktet, hon märkte väl att något var fel. och jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv. älskade griskatt!!!!!!!!

så en tråkig sak till, ska undersökas för bröstcancer, flera kvinnor på mammas sida har/har haft det, och generna kan mycket möjligt finnas även hos oss. då mammas kusin fick diagnosen i veckan tyckte hennes läkare att det var dags för även mamma mig, moster osv att testa oss.. så ja, det är säkert ingen fara men det är klart man blir nojig. detta kommer även följas upp med undersökningar lite då och då för att vara säker.

vet inte vad jag ska göra nu, gå ut och röka kanske. har nyss ätit lite grann, är inte rastlös tack och lov!

imorgon ska jag fota frisör ettorna, wish me good luck! jag är så nervös att jag kan dö, tänk om jag gör fel? tänk om sakerna inte fungerar som de ska? tänk om...

ha en fin dag och tack molle för att du lever <3>

bla bla yada yada bla...

min mage är på väg att spricka. jag har hetsätit. det är väl en av mina få hemligheter. det händer mycket sällan men när det väl händer så är det HETSätning på hög nivå. nu känner jag för att spy upp skiten.

annars är det väl bra med mig, febern tycks ha gått över. låg som en cancersjuk tonåring i min säng hela dagen igår, det var inte speciellt skönt. på morgonen svettades jag så mycket att det droppade om min rygg.

förresten känner jag mig jävligt arg. betyder jag INTENTING för dig längre? det känns som att du undviker mig. nu orkar jag inte fråga dig vad du gör, om du vill ses eller hur du mår längre, jag frågar så ofta och får inte mycket till svar. nu ger jag upp.

och jag har tappat bloggläsare, okej att jag inte skriver SÅ ofta, men jag har märkt ett mönster. så fort jag inte skriver om droger så kommenterar ingen, men när jag gört så får jag mail o kommentarer där det står hur stark jag är, hur bra jag skriver.. bla bla yada yada bla...
då ska ni få en smaskig nyhet angående droger, idag har jag knarksug för första gången på flera flera månader. visst är jag duktig? VA?

vy från ett luftslott

hm, jag hade skrivit ett långt inlägg. datorn hängde sig och jag hann inte spara. det gjorde mig ganska irriterad.. bara att börja om då.

idag har jag ingen energi i kroppen, känner mig helt utmattad. det är skönt att känna sig riktigt trött för en gång skull, annars är jag bara rastlös och igång hela tiden. det som inte är skönt är att jag har riktigt ont i halsen och i körtlarna, kallsvettas och har ont i kroppen. har haft så i någon dag nu men det har inte brytit ut ännu, snälla gör det istället för att retas?

jag har börjat fått ångest över allt dumt jag har gjort mot mina vänner/familj under mina aktiva år. tidigare brydde jag mig ingenting alls, för att skydda mig själv, för att orka fortsätta. mamma kunde sitta och ha tårar i ögonen framför mig, hon kunde gråta, hon kunde vara helt förstörd och jag hade varken skuld eller skam. drogerna blockerade mig, jag blockerade mig för att överleva. jag orkade inte ta det till mig så jag stängde det utanför mig. stängde dörrarna och levde jävligt isolerat. när jag läser i mina journaler som jag fått från psyk så kan jag verkligen inte förstå att den tjej det står om på alla dessa sidor, är faktiskt jag! helomvändning..

nu, ett halvår utan droger har mina känslor kommit tillbaks, tänk var härligt det är att kunna känna igen, att ha ett samvete, att ha ett val. jag hade inte det tidigare. drogerna var en sån stor mental besatthet som jag helt enkelt inte kunde stå emot. jag känner mig stolt, vilket jag aldrig tidigare har gjort, inte på ett ärligt sätt iallafall. och att känna sig stolt är nog den häftigaste verkliga känslan jag har varit med om..

tänk vad oroliga alla måste ha varit över mig, vad mycket skit jag har lagt i deras händer. "vad gör hon nu?" "mår hon bra?" "har hon ätit?" "har hon tagit en överdos?" "ligger hon på psyket igen?"..
jag är så enormt tacksam över det liv jag har idag. hade jag fortsatt och aldrig lagt av den 5;e februari så vet jag inte riktigt vart jag hade varit idag.. vågar inte ens tänka efter.
det är mycket från den sista veckan som aktiv som jag väldigt gärna skulle vilja få mer klarhet i. det är en enda stor dimma.. eos huset, rökheroin, massvis med roppar, tramadolöverdos, mamma kommer på mig, punda hem kråkan mitt i natten, stall-lukt, en hund.. men vart sov jag vad åt jag åt jag ens och vad var det som fick mig att komma på att lägga ner..
jag tror att jag kände att jag var klar, jag var redo att ge upp, lämna det livet bakom mig, bygga upp något bättre..

nöffen

medans jag väntar på att pizzan i ugnen ska bli klar så kan jag lika gärna passa på att skriva ett inlägg här..
fick en kommentar i det senaste inlägget, blev tårögd. personen i fråga hade läst ett inlägg, sedan gått iväg för att koka en kopp te, och sedan läst igenom resten.. tänk att människor som inte ens känner mig tar sig tid att läsa det jag skriver? det jag skriver, det jag känner, det jag tänker och det jag gör. det gör mig väldigt glad iallafall, och det uppmuntrar mig till att fortsätta skriva, tack!

idag har det varit en rätt tung dag, D blev utskriven från örta, inte pga att han misskött droger, men för att han inte har kommit i tid till nyvy osv.. så han ringde till mig och grät, och ville möta mig utanför nyvy. jag gick upp, han såg så himla ledsen ut. kramade honom och sedan gick vi ner och pratade med håkan om det hela..
eftersom han har kontraktsvård så är det antingen 3 månader på behandling igen som gäller, eller anstalt..
hoppas han tar kontakt med soc, annars blir han lyst. och jag hoppas ännumer att han väljer behandlingshemmet och inte kåken.. och framför allt att han inte tänker låta sig bli jagad.. jag kommer alltid finnas här för dig. kära vän.

godnatt, nu ska jag sova i mina vita sköna sängkläder.