Om jag inte blir författare

..så ska Per-Ole slå något hårt i huvudet på mig;) Jag blev så himla glad av textsamtalet idag. Ny kraft tack vare honom. Tusen tack och jag menar det.

Just nu sitter jag och försöker få klockan att gå snabbare, så den blir 18.00, så alla affärer stänger, så att jag inte kan lorta bort mina pengar på den-där-nya-foundationen-jag-såg-på-tv-nyss.

Nu har jag höstlov, ska bara fokusera på en sak..

uuuuuuhhhhööööö låter magen

Idag har jag en dinosarie i magen, man skäms ju nästan ihjäl i det här knäpptysta klassrummet menar jag;)

Helvetet hade saknat mig

Igår var jag ner till Helvetet och sa Hej. Hon hade saknat mig och tyckte dessutom att jag skulle sluta skriva blogg. Ibland vet jag inte om det är JAG som tycker och känner så där eller om det är gamla skräpSophie från helvetet.

Adjö.

Jag tror jag ska sluta blogga jag orkar inte med den här skiten längre.

HEJDÅ

Fryser

Äh. Känner mig allmänt nere.

Jävla pissmänniskor att förstöra mitt liv. Även fast det är lugnt så är det inte det i mitt huvud. För andras del är det säkert bra men jag mår inte bra. JAG MÅR INTE BRA AV DET DÄR. Jag har NOG med mitt eget liv, jag försöker fan dag in och dag ut med att få alla bitar på plats. Och det blir inte bättre av att jag överanalyserar allt, tänker på allt, snöar in i allt. Jag kan inte släppa saker bara hux flux. Det är skit jobbigt, det är inte det att jag är långsynt, utan min ADD gör mig sådan.

Och så HATAR jag ärliga människor, såna där ärliga människor som gärna berättar hur bra de tycker att det är med ärlighet och hur duktiga de är som är ärliga. JA ärlighet ÄR bra men till en viss jävla gräns. Finns det ingen spärr i erat huvud som säger stopp? Vissa saker håller man för sig själv.

Jag har stått ut med så jävla mycket skit i mina dagar på grund av för ärliga människor och jag har lärt mig att ibland håller man bara käften för det tillhör fan mänsklig hyfs!


Har lust att slänga datorn åt helvete för jag får ingenting gjort här hemma.
Nästa vecka är det höstlov och jag ska vara hemma och göra lite saker. Vad märker ni tids nog.

OCH NÄR FAN SKA FOLK FATTA ATT MITTBENA OCH RAKADE ÖGONBRYN ÄR DET VIDRIGASTE SOM FINNS? DRA ÅT HELVETE MED DIG!

Lov

Tydligen så har jag höstlov nästa vecka, hade jag ingen aning om.

Tack då!

Vem?

Vem vill gå på Magnus Betnér i sandviken den 28 November med mig? Biljetterna kostar 245.

Rött

Idag vaknade jag med stora röda flammor över bröstet. Det får jag jämt när jag har ångest, är orolig eller nervös. Tänk att inre stress kan sätta sig fysiskt.

Jag stannade hemma från skolan idag. Behöver en dag för att samla tankarna.
Imorgon är jag på benen igen.

Mitt nya boendestöd kommer förresten idag. Hoppas att det blir bättre denna gång.

Utnyttja irritationen

Och tro fan att jag lyckades att plicka ihop novellen igår ändå trots att pappa snarkade så hela hjärnbarken höll på att brytas sönder. Jag lyssnade till vad min mycket kloka läre sa. "Om ni skriver och blir störd av något irriterande ljud, använd det då i skrivandet istället för att avbryta det hela. Uttnytja irritationen" Mycket bra, myycket bra tips för SophieProppz. Dock blev slutet helt töntigt. Jag var så trött och tog den första bästa avslutningen jag kunde komma på.

Räkna inte med att jag kommer till skolan imorgon.
Det har brunnit för mycket i mitt huvud idag av anledningar jag inte tänker nämna. Man ska gå igenom mycket som människa.

Några visdomsord från Kristian får avsluta det hela
"Att människor orkar, det är ju lika meningslöst som att plocka grus!"
och
"Jag hatar bögar"

Kommer ju från rätt käft;)

Sooooprent.

Jag har nog ingenting att säga idag, förutom att

huvudet gör ont
och att
spåkärringa hade rätt (som med allt annat)

Det här är slut de, de e riktigt slut. Jävlar vad slut det var.
Det här är nog bland det slutaste jag har sett du!

Hjälp mig

ALLA som läser min blogg.
Skriv några peppande ord så att jag får motivation att fixa körkortet innan jul!

Gankare

Jävla skit alliance!! Hur fan orkar man ganka en stackars horde som mig, dessutom 10 gånger på rad? Okej stackars och stackars, jag är inte heller så snäll alla gånger men någon måtta får det fan vara!!?

Nothing

nej.

ingen inspiration. ingen novell. ingenting.

ang bdb

Jag orkar inte ha massa snokare på min bilddagbok så jag gjorde så att bara vänner kan se. Vill ni fortfarande se bilderna, ja bli vän med mig där så får vi se om jag godtar det:P

Dräperi och skriveri

Kråkan har just varit ute på balkongen och lekt en stackars fågel till döds. Greven (Molle) var såklart jätte feg och stod med halva kroppen genom kattluckan och tittade lite försiktigt på medan dräpandet av fuuglen gick av stapeln. Greven gick helt enkelt in igen och letade reda på ett lämpligt fönster att ställa sig i och låtsas vara på jakt efter fåglar själv.
Bilder på spektaklet kommer när jag orkar ta mig upp till övervåningen och leta reda på en USB kabel.

Idag blir det novellskrivning för hela slanten och tydligen går min hundberättelse "Tack" runt i släkten. Mamma tyckte den var så bra så hon lånade ut den till mormor, vidare till moster och man och han hade lånat ut den till någon jaktkamrat haha. Jösses. Kul att den blev omtyckt i alla fall:)

Ge mig lite (mycket) potatismos!

Jag är så jävla sugen på mos hörni!

festis

I torsdags åkte jag och kusin Mathilda hem till Tommi och firade hans födelsedag. Vi åt toast skagen och baconinlindad fetaost kyckling som det så fint heter och så fick han förståss öppna paket, gladast blev han nog för WoW tröjan jag gav honom, FOR THE HORDE;) Och våffeljärnet som han fick av min mamma och pappa.

Igår blev det som det blev. Det var jag, Mathilda, Viktor och Danne som var där på festen Tommi hade tänkt att ha. Ja alltså, det har ta mig fan brunnit i huvudet på vissa. Skylla på dåligt väder..?

Hur som helst så planerar jag och Tommi på att flytta ihop, bara han får något jobb i Sandviken/Gävle så kör vi! Jag längtar. Jag längtar i hela kroppen och i hela hjärtat..

Nu har Molle race i köket, sladdar omkring.. Igår badade mamma Molle så idag luktar han som världens godaste myskatt ska ni veta!

lvl 70

Ah justdet, jag har ju gått och blivit lvl 70 på WoW också.
När jag kom hem från skolan i onsdags satt jag och KÖTTADE (var tvungen att använda det ordet kände jag) från 16.00 - 19.30 och DING, så var jag lvl 70. Dvs, jag körde om Tommi ;)

jag vet hur det blir ja!

Småstadsliv dä ä kung dä om man säger.

"MEN HAN HAR JU EN GAMMAL HOTMAIL MAIL!!"
"En annan ska in och betala räkningar å DÄ GÅ'E INTE ATT ANVÄNDA DATAN!"



Sitter i skolan och plickar, går så jävla bra på skrivandet. Tagit inspiration från mitt eget liv och sedan hittat på utifrån det. Här är två av karaktärerna i kommande novell som är klar på måndag:

Person B. Signe

En dam på 63 år som verkar leva sitt liv i trapphuset. Varje gång Ronja ska gå utanför dörren är hon antingen på väg ner, eller på väg upp till sig, eller så står hon helt enkelt utanför porten och ska låsa upp sin cykel. Det verkar som att Signe gör det extra länge för att ha någon att prata med. Ronja tycker synd om henne, hon verkar så ensam. Signe brukar ofta muntra upp Ronja när hon inte mår bra. Signe vet förstås inte om att hon inte mår bra för det säger Ronja aldrig till någon. Signe brukar berätta om hennes cykelfärder på 3 mil om dagen, att hon går på meditation i en mystisk lokal och att hon har en tisdagskompis. Ronja har aldrig sett den där tisdagskompisen som hon alltid pratar om så Ronja tror att Signe ljuger, men det gör ingenting för hon blir glad av henne.

Signe och Ronja känner inte varandra mer än att de pratar i trapphuset. Men det är egentligen inte kallprat det handlar om utan deras samtal betyder mycket för dem båda, det märks. för dem kan stanna kvar och prata länge, även när de har bråttom till något. Deras trapphusträffar kom naturligt i samband med att Ronja en dag frågade henne vart cykelrummet fanns, då sken Signe upp som en sol och berättade. Sen dess har det blivit lite utav en oskriven lag att de stannar och pratar.
Ronja vet att Signe är väldigt mån om att andra ska ha det bra. För en granne som också bor i lägenhetshuset har berättat för Ronja om en gång när han hade kommit hem från krogen på natten och ställt sig i duschen. då hade polisen plingat på dörren och han hade fått öppnat dörren blöt och naken. Allt detta för att Signe hade ringt till polisen i oro om att vattnet minsann hade runnit i över tjugo minuter och hon var orolig över att han hade dött. Ronja undrar hur fan någon skulle kunna dö i en dusch och så undrar hon vad Signe gjorde vaken så sent som kl03 och lyssnade på rinnande vatten
Signe är Ronjas lilla extra mamma. Hon berättar om alla viktiga saker som har med lägenheten och föreningen att göra. Dem har en öppen relation men något de absolut inte pratar om är Ronjas missbruk.

Person C = Ronjas jävliga langare som är genomrutten. Heter Hugo och bor dörren bredvid Signe

Hugo tror att Ronja tjallar till Signe om att han säljer droger. När han möter dem i trappen tittar de konstigt mot honom som om de hade något att dölja. Hugos paranoia ställer till med fanskap och gör honom så förbannad att han brukar öppna fönstret och kasta ner ruttna apelsiner på Ronjas balkong. Han är schitzofren, antingen psykologiskt eller på grund av amfetaminet som håller honom vaken dag in och dag ut. Han brukar blåsa Ronja på pengar, men han vet att han kan göra det för Ronja är så bekväm, han bor trots allt i samma hus och sen så är hon så torsk på droger att hon tar den smällen att bli lurad till och från.
Hugo hatar att ha Signe i lägenheten bredvid, han hatar att ha henne i samma hus överhuvud taget för han inbillar sig ofta att Ronja och hon är civilare som planerar den bästa razzian genom tiderna. Han har också märkt att Signe dröjer sig kvar vid cykeln för att kunna få prata extra länge med Ronja och därför tror han att de där jävla cyklarna inte är något annat än en täckmantel inför hans lägenhetsstormning. Han har också fått för sig att Signe och Ronja har planterat in en hjärnskrynklare i hans vägg som kommer avslöja allt om hans säljande. Hugo tänker ligga steget före dem och förstöra deras liv.


DET VAR DET, DE. adjöss

Tommis födelsedag

Tommi får ett alldeles eget inlägg.

Grattis på födelsedagen min älskade underbara vackra fina älskling! Vi ses om några timmar!

JAG ÄLSKAR DIG 29:ÅRINGEN:)

Sanningen om hur psykiatrin gjorde

Sitter här i glansiga leopardstrumpbyxor och ska snart åka till skolan. Idag ska vi skriva i sex timmar, vilket jag tycker ska bli roligt! Kommer få chansen att arbeta med mitt egna, privata skrivande och det bråååh!

Klockan 15.00 har jag, KONSTIGT NOG, fått tid på psyk. På pappret står det "av anledning att du medicinerar ritalin eller concerta". Varför ska jag på ett återbesök NU? Det hade kanske varit bra om det var för ett halvår sedan, eller ännu bättre, ETT ÅR SEDAN då jag precis hade gått ner 14 kilo på bara några månader. Känner mig rent utsagt förbannad för vad fan ska jag dit och göra nu när jag på egen hand har lyckats gjort min medicinering stabil i både dos och biverkning? Jag behöver inte psykiatrins hjälp. Det enda jag fick av dem var en diagnos, ett papper som diagnosen stod på sedan fick jag GOOGLA fram resten och så fick jag medicin.

Tack och hej, äckliga grej.

guild

Idag i skolan skulle vi skriva en kort kontaktannons. Här är min:

Tjena.

Jag är en kreativ ADHD-tjej på 21 år som gillar att måla, skriva, pärla pärlplattor och spela WoW. Jag söker drivna personer som vill starta en Guild på WoW och ta spelandet till en ny, rolig nivå. Hör av er!

Kul va?:D

en tolkningsfråga..

jag kan inte andas.

och tolka det hur ni vill.

ADHD filmer

Myycket tankar och intryck i Sophies huvud efter denna dag. Jag ligger i sängen på ett påslakan som jag har lånat av mamma och viftar på fötterna. Alldeles strax har jag 3 dokumentärer om ADHD på datorn så jag ska rosta två mackor med philadefiaost (stava?) och äta framför någon av dem. MEN SOPHIE VAD HAR VI SAGT OM ATT ÄTA PÅ NÄTTERNA? jag vet inte jag kommer inte ihåg just nu. *håller för öronen och smygäter*

Bortmärä

Näe jag tycker VERKLIGEN INTE om Zack i O.C. Han har nog den jobbigaste rösten som kan höras i mitt huvud just nu.

Halsband

Nu har jag sålt fyra stycken halsband. Det känns bra i magen.

Annars har jag härjat med andra saker idag. Ni behöver faktiskt inte veta allt alla gånger.

Hejdå.

Halsband tillsalu

jag kan göra andra motiv och har givetvis andra färger

MAILA FÖR BESTÄLLNING

sophie.propp@live.se

att ramla några meter från verkligheten

Jag har några dagar av drogsug bakom mig. Det var längesedan sist. Men ibland kommer det som en blixt och då gäller det att jag håller fast vid det jag har idag. Det jag har kämpat så jävla hårt för. Det jag faktiskt förtjänar att ha.

Jag har tittat mycket på serien Tusenbröder och sett de två första avsnitten av Inlåst. Det är många saker ur dessa program som har gjort mig påmind om mitt missbruk. Efter jag såg klart Inlåst-avsnitten började jag gråta. Tårarna bara rann och jag kände sån ångest. Ångest över hur jag kände igen mig i några av killarnas beteenden och berättelser, ångest över hur jag insåg hur illa man gör sin familj genom att missbruka och bära sig åt som en idiot utan känslor.

Det kanske låter konstigt men trots att jag kände skam och ångest över missbrukslivet skrek min kropp efter droger. Jag saknade att bara spåra ur helt och hållet och babbla skitsnack som ingen annan förstår utom dom andra som man är med, och enbart av den anledningen att dom är så jävla höga dom också så dom TROR att dom förstår. Det är då det blir så jävla roligt att man börjar skratta och fortsätter skratta för skrattet övergår till ett skratt som man skrattar för man vet INTE VAD VI SKRATTAR ÅT? Och det är i PRECIS, EXAKT det där underbara ögonblicket som jag brukade finna meningen med livet.

Oftast när ångest och panik kommer in i bilden ställer min hjärna automatiskt in sig på att fly, att knarka, att gömma sig. Jag låg i sängen och försökte fokusera på avgiftningstiden, på hur jobbigt det var. Jag försökte tänka på sista pundveckan, som var ett rent jävla helvete. Jag försökte tänka på alla gånger jag stasat armar på kompisar, sett trubbiga nålar stickas in i brosk.. Tankarna hjälpte och till sist somnade jag.

Jag har lärt mig att hantera drogsuget. Jag vet vad jag ska göra. Antingen skriver jag, fokuserar mina tankar på något eller också så väntar jag. Bara väntar. För jag VET att det kommer gå över. Det gör det alltid. Det tar lite tid bara, men det går över.

En sak har jag kommit fram till: Hade det inte varit för att jag slutade umgås med mina "knarkarvänner", så hade jag aldrig, aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin fixat det här. Och jag kan berätta att sluta umgås med dem man delade hela sitt liv för, var bland det jobbigaste med att sluta knarka.

Jag har varit drogfri i ett år och åtta månader nu.

Tommi och Mitch WoW-Film

Tommi och Mitch har gjort en World of Warcraft-film som man bara kan älska! Det är dessutom deras röster man hör vilket gör det så jävla bra haha:D

Texten om hunden.

Tack

Tassarna är kalla och lämnar vita, djupa spår efter sig på marken som för en stund sedan såg alldeles orörd ut. Kylan sticker och ilar under mina trampdynor, jag haltar på höger bakben men jag vet att jag måste fortsätta gå. Att jag inte har ett rep av läder som spänner och drar runt halsen avslöjar att Husse har planerat något. Det brukar bara vara vid speciella tillfällen som jag får gå fri. Min blick försöker nå Husses, men den når inte ända upp och stannar istället vid hans höft. Min nacke gör för ont för att jag ska kunna böja på huvudet i den vinkeln. Jag är jätte nyfiken på vilket humör min bästa vän är på. Jag viftar nervöst på svansen och luktar några gånger i backen. Blir täckt av glittrig snö som sakta smälter fram konturen och färgen av min svarta nos. Det droppar och glider kalla pärlor längst morrhåren så jag sticker ut min långa rosa tunga och vevar runt munnen. Mitt huvud är i höjd med Husses lår. Jag går några steg till vänster och stannar när jag är tillräckligt långt ifrån för att smärtfritt kunna böja på huvudet och se hans ögon. Dem är tomma. Visar inga tecken på att vi ska göra något roligt. Husse ser i ögonvrån att jag tittar på honom men han tittar inte tillbaks.
Det har slutat yra i luften och jag kan äntligen se omgivningen utan att behöva blinka. Framför oss syns en lampa som lyser upp den röda timmerstugan. Det är dunkelt, grått och fuktigt i luften. Allt runt om känns dystert, framför allt Husse. Han som annars brukar vara glad och busig. Nyfikenheten leker fortfarande med mina nerver. Egentligen är jag för trött för att tänka, agera och röra på mig, men jag måste ta en till titt på Husses ögon. Det är när jag för andra gången möter hans blick som jag finner ett inre lugn. Jag börjar förstå vad som ska hända när jag ser att det rinner vatten från hans ögon. Vatten som vandrar ned för hans kinder och vidare mot hakan där det lossnar och träffar mig i pannan. Jag förstår att jag inte kommer gå tillbaks med min vän. Jag minns när jag var valp. Jag fick sitta kvar på bron till vårt hus när mamma gick fot med Husse på samma väg vi just hade gått på. När Husse kom tillbaka var han ensam. Sen den dagen har jag känt ett starkt behov av att gå den vägen för att hitta henne. Nu får jag kanske återförenas med min moder Det är därför jag känner mig lugn, tillfreds och glad. Jag vifftar på svansen och tittar mig snabbt omkring när timmerstugans dörr öppnas. Det första som välkomnar mig när jag tassar in är doften. Lukten av unket, trä och kåda är så påtaglig att det sticks. När jag sträcker ut nosen i vädret för att lukta vidare blir jag illamående av doften av tjära som är blandad med rökig mögellukt. Mina blöta tassar står på en röd-vit trasmatta som har spår av lera på sig. När jag söker med blicken på golvet ser jag stövlar, gevär som står uppradade brevid varandra och kamoflage byxor som ligger slängda över elementen. Jag tittar och tittar men ser inte mamma. Jag får inte upp något spår efter henne heller. Väggarna som är gjorda av staplade trästockar ser ut att falla samman. Jag får panik och börjar hoppa. Jag vill inte vara kvar i rummet som ser ut att krympa, jag vill till mamma. Jag är så trött, mina ögon kämpar för att hålla sig vakna och resten av kroppen kämpar mot en smärta som snart slukar mig fullständigt. Det ligger halvätna smörgåsar på bordet som står under rummets enda fönster och jag är mot min förvåning, inte alls sugen på att gå fram och äta upp dem. De spartanska stolarna står inte på dess rätta platser, de är utdragna och det ser ut som att någon bara har gått för att snart komma tillbaka igen. Husse ser att jag är orolig och går ner på sina knän. Han klappar händerna mot dem upprepade gånger och säger ivrigt att vi ska gå ut på en promenad. Jag blir glad, byter mina panikhopp mot lyckohopp och tänker att jag ska ledas till mamma nu. Innan dörren stängs bakom mig ser jag att Husse tar ett av gevären med sig i handen.
När vi kommer ut får jag direkt upp ett spår. Blir manisk och springer för allt vad mina ömma tassar orkar. Jag tänker att det är nu eller aldrig. Att det här är min sista chans att få träffa mamma. Lukten jag känner är hennes och jag måste hinna fram innan hon försvinner. Vinden sveper förbi min stela, sjuka kropp och gör så att mina långa öron flyger och svajar i farten. Husse står kvar på stigen med geväret i handen. Han röker en cigrarett och tittar upp mot den stjärnklara himmelen. Han tar ett djupt andetag, spänner sin kropp och håller geväret i sina båda händer. Han säger ingenting. Det enda mina öron snappar upp när jag skenar genom skogen är något som klickar. En hög smäll är det sista som hörs och jag hinner inte säga tack. Jag hinner inte tacka Husse för alla fina år vi haft tillsammans. Hinner inte visa att jag äntligen har träffat mamma. Hinner inte berätta att jag inte är arg på honom, hinner inte visa att jag är fri och glad. Hinner inte säga att det onda är över.
Husse har tagit upp mig i sin famn nu. Han bär mig tillbaks till timmerstugan och tittar hela tiden på mig. Han håller blicken kvar även när han ska gå upp för den hala stentrappan. Vattnet från hans ögon rinner så kraftigt att min kalla kropp får en stor blöt fläck på sig. Husse drar trasmattan efter sig med foten när vi går genom det öppna rummet. Han stannar med mattan framför den öppna spisen som fortfarande brinner och lägger ned mig lugnt och försiktigt. Sedan står Husse blickstilla med geväret i handen och tittar på mina uppspärrade ögon. När han böjer sig ned, viskar förlåt och håller sin hand mot min panna öppnas dörren. Husses jaktkamrat stannar upp i samma ögonblick som han ser mig ligga där på golvet. Han tittar in i Husses ögon som nu ser ut som sjöar. Dem båda ser ut att lida mer av min bortgång än vad jag själv gör. Jag mår ju bra nu. Jag vill att dem ska veta det. Jag vill inte att dem ska tro att det gjorde ont. Det enda som gör ont är att jag inte hann säga tack till min bästa vän.

Shamaner

Inattens dröm har någon jävla shaman mixtrat med min kropp. Jag har fått olika sprutor, ormgift och botemedel i mina vener. Jag har blivit ormbiten två gånger i armvecket och jag har testat skit snygga hårdrockskläder. Ormbettet gjorde riktigt skitont men det var liksom inte mycket att göra åt. Den skulle väl hänga där helt enkelt.

Nu ska jag skriva klart min prosauppgift som jag börjar gråta av varje gång. Dumma hund.

Puss!

Grattis Kristian!

Nu sitter jag i min soffa igen, hemma i Sandviken. Det känns så jävla konstigt att vara här helt plötsligt när jag alldeles nyss var hos Tommi. Jag har trots allt varit där i en och en halv vecka. Det blir så tomt. Så ensamt. Men på torsdag ses vi igen mitt fina, vackra födelsedagsbarn!

Jag har en jordbävning i huvudet. Det värker så jag spyr snart.
Ikväll har jag varit hos Kristian, han fyllde år i onsdags så han hade fest. Jag blev dock inte kvar så länge för jag var och är så jävla trött och mör i kroppen.

Jag ska lägga mig och se på nya Wallander nu.

Nördarnas nörd

HAHA. Ush vad pinsamt nördig jag känner mig. Jag visste inte hur jag skulle ha musen på för vis så Tommi hämtade ett sängbord o la på sidan och la en bok över och VIPS -Ett musbord. Orka spela WoW i sängen:)

Lite apotek, lite skola, lite WoW.

Jag kanske inte var så frisk som jag trodde. Efter att Tommi åkte för att jobba gick jag till Apoteket för att se om min concerta hade kommit in på recept (jag har slut och den hade inte kommit in heller för den delen). Jag blev helt utmattad av den promenaden, värk i lår, svett över hela ryggen och hostattacker. Ush säger jag bara!

Jag åker hem antingen imorgon eller på lördag, det visar sig.

Sofia och Bella har varit snälla flickor och gett mig alla uppgifter jag har missat i skolan. Äntligen är vi inne på prosa-blocket och härjar. Ser fram emot att få skriva prosa!!

Jag har gankat alliance idag, och blivit gankad själv också för den delen haha. Sörlin hoppade in med sin rouge på lvl 77 och fy vad jag saknar att kunna stealtha kan jag säga. Nåja, några alliance plöjde vi undan i alla fall.

Som avslutningsvis måste jag lägga upp en printscreen jag tog igår, haha. Fiskeklubben liksom:D Så fult gulligt och töntigt på samma gång!

Snart kommer Mitch hit också. Hejdå!!

ush

Alltså, människor som inte kan vara glada för andras skull? VAD ÄR ERAT PROBLEM? Vad är det som är så jävla svårt med att le lite grann och säga "vad roligt" eller "grattis"? Vad är det som är så förbannat svårt? Nä, att hitta fel och säga något negativt känns väl bättre i era ruttna hjärtan eller hur?

Vi kan

Detta hittade jag nyss, skrivet Februari 2007

"Det är sjöar i mina ögon men det blir aldrig riktigt översvämning längre. Drömmer mig bort till en annan tid och plats, där bara vi existerar -Du och jag. De andra också, men framför allt vi. Det skulle inte finnas krav på att man måste vara som en riktig människa, att man måste anstränga sig för att leva -det skulle vara tvärtom: avslappnat och okomplicerat. Jag vet att om vi bara försökte så skulle det gå, jag vet att vi försöker men kanske är det här inte bara rätt plats? Vi kan om vi vill, Tommi."

Småstadsliv 2

Tommi: "Popcorn är ju bland det nyttigaste i snaksväg!"
och jag höll på att garva ihjäl mig. SNAKSVÄG, det var inte det ordet jag hade förväntat mig att höra, trodde han skulle säga chipsväg eller något.. Haha. Helt underbart roligt:)

Om två timmar kommer Tommi hem med Subway mackor så vi ska mumsa det framför Roast på Berns, ikväll är det Bert Karlsson som ska bli dissad.

Annars har jag inte mycket att tillägga, Mitch och jag har spelat lite WoW och jag tog tag i disken, fick dock satans huvudvärk men men, nu är skit´n väck!

Igår tittade vi på Småstadsliv 2 och tårarna rann kan jag säga, roligaste PÅ RIKTIGT RIKTIGT LÄNGE. Så jävla sköna skådespelare.


HAHAHA. Spola fram till 29 sek.

"å nu har jag ett skitit gammalt jävla lasso,hur f.. ska jag knyta ihjäl dom? vill du de? ä de lätt dä? knyta ihjäl de där lurvpösarna"

en annan dör..

Fyra liter meducin

Hej alla.

Jag ligger sjuk hemma hos Tommi. Skulle åka hem idag egentligen men jag vägrar sätta mig på ett tåg när jag mår så här. Värk i kroppen, hosta, snorig och allmänt trött. Nej tack. Stannar tills jag känner att jag orkar pallra mig hem.

Tommi ska åka och jobba vid fyra tiden och kommer hem till tio. Jag ska väl vila och spela WoW under tiden.

Jag behöver hostmedicin och ipren.
Fyra liter meduciin.

Haha?

Tommi gick nyss ut på balkongen och sopade Uppsalatidningen i huvudet på brevbäraren.
Jag blev lite chockad.

Det blev nog postgubben också.

Klappa händerna

Kjell är en bra människa.
Kjell har ordnat en burk i Vakna med the voices studio, på den står det
"Säg Anna Anka, Straffavgift 10 kronor" pengarna går till unicef.

Mycket bra!