text

det har gått bra i skolan idag, tackarsomfrågar.

vi har haft skrivarövningar och gått igenom ännu mer information. myycket att ta in.
jag fick en väldigt positiv respons över en text jag skrev idag. vi fick tjugo minuter på oss att skriva, och vi skulle utgå från denna text, göra om den så att den blev mer intressant:

Lina och Sonja tyckte om att fiska. Varje dag under hela sommarlovet steg de upp tidigt på morgonen, tog en macka, smög ner till sjön och sköt ut båten. De brukade sitta och vänta på att fisken skulle nappa. Ibland regnade det. Ibland sken solen. När de fick en gädda lät de den ligga kvar i håven. När de fick en abborre rensade de den. Ibland såg de svalor flyga på himlen, från norr till söder. Agustsson, som bodde vid berget, åkte ibland över till holmen med sin motorbåt. Han vinkade till flickorna. Gerda, tyskan, låg ibland och solade på bryggan, Ibland var bryggan tom. Ibland satt det måsar på den. Vid tiotiden brukade Lina bli trött. Då rodda man hem. Om deras föräldrar hade vaknat brukade de äta fil och flingor.

de andra skrev om själva fiskandet, hur många fiskar de fick, att någon ramlade i sjön osv..
djup som jag är så blev min berättelse på detta vis:

Lina och Sonja tyckte om att fiska. Tystnaden på sjön var oslagbar i deras öron. Där hörde de inga gapiga föräldrarröster och de såg inte hur ölburkarna låg som ett plockepinnspel över bordet hemma i vardagsrummet.
Varje dag under hela sommarlovet steg Lina och Sonja upp på morgonen och tog en varsin macka medans skriken ännu inte hade vaknat till liv, sedan smög de ner till sjön och sköt ut båten och rodde ut.
Det kunde ta flera timmar innan det nappade och ibland nappade det inte alls. Men det gjorde ingenting, Lina och Sonja trivdes, även om det regnade eller om solen sken. Där ute på sjön var det bara de två. Eller ja, förutom Agustsson som bodde vid berget. Han brukade ta sin motorbåt över till holmen på andra sidan. Han vinkade glatt åt flickorna när han åkte förbi. Trots att Lina och Sonja visste att de var ensamma på sjön brukade de båda titta bakåt för att liksom vara säkra på att det var till dem han vinkade till. När de insåg sanningen förvandlades klumpen i deras magar till en känsla om att finnas. Små små gester, som en liten vinkning på sjön gjorde att Lina och Sonja orkade se framåt. Kraften fick dem att våga ro hem igen. Hem till ett hus av inlåsta känslor, hemliga skrik och blåtiror som inte ens gick att sminka bort med foundation från Make Up Store.
Och där på mornarna, satt familjen kaos runt köksbordet, åt fil och flingor medans alla låtsades som ingenting.

det var kul att jag fick fin respons.

hejdå