Dikten Mathilda

Mathilda

Nu händer det, vänder det.
Kommer paniken som
det brinner i grannhuset, hon har en spik i foten och FAN!
nu har pappa ställt till det igen!
Det finns inte längre några tältsängar att hoppa upp i för att visa att
du är mitt liv
Inga rosa plastskålar kan forma rädslan om att
jag kanske har tappat dig på vägen
Jag vill rädda dig ur den blödande smärtan du känner
Kunna få plats i världen av betong som finns i ditt huvud
men det är för trångt
Minns du lyckan i att hitta blåklockor?
Att se dem skina upp i Gittans skog?
Jag var alltid för rastlös för att plocka klart men du
stod ut med mina myror
Du sa ”Kom Sophie vi gör någonting annat istället”
Och vi kanske klättrade i stora träd och drack saft som du tyckte var för stark
Men det spelar ingen roll, för jag borde ha stannat kvar med dig och blommorna
Borde ha uppskattat allt du gjorde
Tanken om att det kanske är försent har etsat sig fast som illaluktande kärringparfym
och det går inte bort förens DU
Sluter dina ögon
Tänker tillbaks
Hör sången i ditt huvud
Tre fina fåglar satt i gren, en ramla ner
Och fyller i resten