confessions

I hear a voice in my head
Going round
It's been talkin' to me 4 awhile
Inject my soul with the truth
Do you Dare?
Oh my God it's time 4 a prayer

jag pausar inte, jag trycker på stopp.

kanske hittar du tillbaks till livet, till mig, till oss andra, till allt, igen.. kanske gör du det.

men tills vidare, farväl.

Forgive me Father for I have sinned
God is my sanity split in two
All this time and I still
Feel the pain

det är klart, men.

det är klart att jag tänker på dig, att vissa situationer ger mig känslorna tillbaks om hur det brukade vara. det är klart att jag saknar dig, att jag saknar den du brukade vara. det är klart att jag drömmer om dig, att jag drömmer om att bygga tills det blir så som det brukade vara:

-du och jag i alla väder, i alla kläder, i alla världar -du och jag utan villkor, utan rädslor, utan alla andra -du och jag skrattandes med tårar längst kinderna till kaoset runt om, du och jag och en längtan om miljonerbiljoner år tillsammans, du och jag och förhoppningar om att det alltid skulle vara vi.

nu ligger allt i en gammal byrå och samlar damm, som svartvita gamla fotografier, som gamla föremål man brukade använda men som man aldrig riktigt tar sig för att slänga för -det kanske finns något kvar att hämta..

vi är som ett golvur som har stannat, en sånt där man har målat över med en annan färg för att färgen innan var för skarp, för utstickande, för egen.. tiden har stannat.

kanske någon öppnar byrån en dag, dammar av alla bilder, tar fram alla föremål, får tillbaks färgen på den tid som vi hade.. kanske någon vågar. jag vet att jag vågar. men jag vågar inte själv.

fyfan

jag är så jävla förbannad, jag är så jävla förödmjukad, jag är så jävla krossad och jag är så jävla besviken!fan jag har ställt upp på er, ni satte mig i ett rent jävla helvete, jag hjälpte er, jag förlät er, jag har stöttat, jag har hängt med under er resa! vi har för fan kämpat tillsammans. ni var SÅ medveten om att jag är drogfri nu, ni visste att jag inte hänger i pundarkretsar längre, ni visste att jag inte ville, och att jag inte ville höra!

ni kommer hit idag, vi skulle på fucking sinnesrogudstjänst i kyrkan tillsammans. sen blev allt så konstigt, jag hinner inte ens tänka innan ni frågar om jag ska ha TJACK i en helt seriöst jargong? VAD ÄR DET HÄR? DET ÄR BARA FÖR MYCKET? det är fan för mycket.jag känner mig så sårad. hur kan ni komma hit och göra så mot mig. jag är snäll, bjuder hit er och ni får cigg, får vara med mig, får vara min vän trots alla jävla motgångar vi tre har haft. vad får jag tillbaks? en sån jävla snedvriden fråga som att MEN SKA INTE DU HA DOS SOPHIE? det var inte ens ett skämt. det var en allvarlig fråga.chocken kom nu, men när jag satt där för en timme sedan fattade jag inte. jag svarade "ni vet precis vart jag står någonstans i livet, jag trodde ni stod där också, jag tycker det är så jävla oförskämt att ni kommer hit och gör så mot mig, ni kan gå!".

och ni gick.
och ni fjäskade
och ni sa 'vi hörs imorgon sophie'
och jag sitter här.
och jag såg er gå
och jag fattar ingenting.
och jag är alltid för snäll.
och jag orkar inte
och jag ger upp.
och jag tänker inte vara er vän längre.

min själ har krasats sönder. jag hade en sån underbar dag. såna underbara tankar om livet. sån längtan efter att få träffa er idag. är jag för dumsnäll? är det det som är grejen? borde jag ha sagt dra åt helvete när ni rånade min kusins jobb? borde jag ha låtit er vara? jag borde. jag borde så jävla mycket. men jag förlåter. jag tittar framåt. sopar bort smutsen från våra minnen och går vidare. dumsnäll. dumsnäll. dumsnäll! d-u-m-s-n-ä-l-l. är det först nu jag har lärt mig? eller kommer jag förlåta er än en gång? jag har myror i hela min hjärna. en vanlig dag har jag nog med myror pga min ADHD, men världen är upp och ner och sänder några tusen till bara för att jävlas. NI SÄNDER MYROR TILL MIN HJÄRNA. KRYP. PARASITER.

jag var i alla fall stark. jag sa att ni skulle gå. mina tankar tänkte inte ens på om jag verkligen vill ha dos utan det var nej från första början. det är det enda jag kan nöja mig med idag. och jag tror fortfarande på att ur allt ont som kommer.. kommer det även något gott i slutändan.


jag går till sandra nu.

rost

som att jag rostar igen. som om all min energi jag hade för dig blir till rödbrun-aktig sörja med sylvassa kanter, istället för kraft. hur ska jag orka fortsätta? hur ska jag vilja leva i ovissheter och lögner? jag vill ta ett stort kliv åt sidan och ignorera, för vad är mina ord värda? vad är det jag försöker med, värt? jag får bara bortförklaringar och ursäkter tillbaks. när du säger hej, menar du det då? jag vet ju själv hur det livet känns, jag har levt och andats i det. jag vet ju själv hur du var då. därför ser jag så tydligt. rakt igenom. jag förnekar sanningen, givetvis. vill tro det bästa om dig. men min magkänslan och mitt undermedvetna säger någonting helt annat. jag är rädd. arg. besviken. otillräcklig och som ett skoskav som aldrig går över. jo! så är det. jag är bara en irritation som vill förstöra. om du bara kan urskilja verklighet från fantastivärld kommer du att se, att du betyder allt för mig och jag vill bara ditt bästa.

men jag räcker inte till.

pajan till sparkarn kom!

ibland känner jag så här att - fan vad jag behöver dig. igen, som vanligt, som förut, som då -då dagarna var hela havet stormar och tiden var obetydlig. det stormar ju nu ibland också, men du ser inte. jag vill ha dig tillbaks, linn, linnsey, anna, sparkarn, nojan till kojan kom. kommer du ihåg? hur allt var förut? hur allt passade ihop som pusselbitar mellan oss? hur allt flöt samman till en evig vänskap som var okrossbar? hur vi förde samtal och diskussioner om allt från disktrasor, fåglar, sparkar, kastruller, pupiller, filmcitat, snö till böcker och superspermier, kommer du ihåg? hur vi träffades halvägs när vi skulle till varandra för att vara rättvisa? hur vi aldrig hade några löften för varandra? hur vi aldrig bråkade? hur vi trivdes med varandra? hur vi skrattade tills vi inte orkade mer? hur vi fortsatte att skratta ändå? det är en stort tomrum i min mage, idag slog det mig vad det beror på. det beror på att vi inte ses mer. att vi knappt pratar. jag tänker att -jo vi pratar faktiskt, men inte som förut, inte som två bästa vänner pratar. jag vill kunna berätta vad som helst för dig, jag vill kunna träffa dig utan att bestämma fem dagar i förväg, jag vill kunna gå till dig om kvällarna och jag vill att du ska kunna gå till mig. du var min andra halva linn! du var mitt bollplank, min vägledare, min bästa vän och världens bästa sparkåkare. varför försvann allt? det gjorde ju faktiskt det, håller du inte med? om dagarna, men mest på kvällarna tänker jag 'undrar vad linn gör nu?' att få spola tillbaka tiden till de stunder vi lagade våfflor i mitt trånga kök skulle vara guld värd i detta ögonblick.. kommer du ihåg att det var då du började kalla dig för min 'assistent' ? :) eller den natten då vi tittade på stjärnor från min balkong.. alla lampor lyste starkt och det var minsann ett och annat stjärnfall (du vet vad jag menar), och vi klädde min röda julgran en gång och lät den gröna parlinotomten få vara julstjärnan på toppen och vi tänkte faktiskt dansa runt den men granen stod mot väggen så vi hade kastrullutbytning istället.. riktigt into the wild.. minns du när alla skåpsdrakar, elitkrigare och dalahästar levde? och när gubben utanför OK knappt fick ut sin bensinslang när han tankade och flög bakåt när den lossnade? när henke inte vågade gå över vägen? ratta? 'i sandviken super vi för att glömma bort vart vi kom ifrån'? tanten som gick in i glasrutan på sjukhuset? glitterspray i håret? skrika "heeeeej" och vinka så underarmen dallrar? fear of the dark? jag minns i alla fall allt, precis allt. jag ville bara säga det.

Only this moment
Holds us together
Close to perfection
Nothing else out there
Always beside her
Trusting my senses
Deep down inside I know i will survive

öhböjl'k

jag har en hicka från helvetet, jag är inte på topp idag.




åh, om du bara visste hur mitt adrenalin pumpar när jag tänker på honom, hatet svartnar för mina ögon som en satans orkan. jag hatar dig. jag må ha använt det ordet i onödan tidigare men nu kan jag ÄRLIGT säga att jag hatar dig din jävla jävel.

vila i frid i katthimmelen siv.

siv är död. världens sorgligaste dag. dumma väg, dumma bil, dumma katt, dumma värld.

we can be heroes, forever and ever

jag har för mycket intryck i min hjärna just nu så jag har väldigt svårt att sätta ord på saker och ting. jag försöker komma på hela tiden hur jag ska formulera mig, men jag blir bara rosenrasande så jag intalar mig själv hela tiden att jag ska skita i att skriva. men det är så mycket som vill ut, så mycket som jag vill kunna förklara. men jag vet inte om det är möjligt..

för det första så känner jag så här, att om ni verkligen tror att jag har satt dit er med flit, så tänker jag inte ödsla min energi på att vara vänner med er längre. tror ni att er vän, sophie, skulle ha gjort något sådant mot er så är ni helt fel ute. nu lägger jag detta på hyllan tills ni kommer hem och folk får tro precis vad dom vill.
men jag kan inte rå för att min paranoia kommer tillbaks. att jag tror att folk ska mörda mig när jag går ute själv. jag blir helt skakig, jag är säker på att just den personen, det gänget, vet om allt.
sen träffade jag krippa igår också, det är alltid lika underligt. jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här men i vissa ögonblick känns det så rätt att vi sitter där, i just den sekunden, i det tillfället. men sedan vänder jag på klacken och lämnar dig där.. jag vet inte vad det beror på.

jag nöjer mig här så länge.
tack!

radarparet<3

det var precis som en film, jag trodde att det inte var på riktigt. att se er sitta där, och se så hemskt slitna ut.. förstörda ut. det gjorde så ont i mitt hjärta. det går helt enkelt inte att förklara, alls. när allt var klart gick alla ut, jag ställer mig i ett hörn, dunkar huvudet i väggen, gråter och det tar inte lång tid innan jag börjar hyperventilera som vanligt. 3:e eller 4:e gången den här veckan. kändes som att hela folksamlingen stirrade på mig. men vad skulle jag ha gjort? jag tänker inte hålla inne på alla känslor gällande detta, det har tagit så hårt på mig så jag vägrar vara en mur.
***** mamma kramade mig sen och sa att jag antagligen räddade livet på dem båda.
men den här känslan kommer tillbaka, det där obehaget som jag fick när jag såg er sitta där. dennis med ovårdat hår, lite ingående käkar.. flinade mest och visste inte riktigt hur han skulle bete sig, och love.. min älskade love, han tittade mest ner i bordet och såg på mig till och från, och på sin mamma.. såg ut som att han skulle börja gråta flera gånger. det är lugnt älskling, du får visa dig svag ibland du också.
åh vad jag ville krama om er, bara krama och få känna er närhet.

molle

nu är min såkallade "klass" på studentkryssning. ingen har frågat om jag vill följa med, om jag ska följa med eller något i den stilen. hade någon bara gjort det så hade jag följt med, det vore hur kul som helst ju. om bara någon tyckte om mig.

men jag kommer aldrig förstå vad jag har gjort den klassen, jag har aldrig varit elak mot någon eller gjort något dumt på det sättet. jag har "bara" knarkat bort 2 skolår och haft vanföreställningar i skolan. man det har ju inte varit riktat åt någon konkret. så jag förstår inte riktigt, skulle någon kunna tala om för mig vad jag har gjort?

ingen hejar, ingen frågar om jag ska följa med och äta (de frågar alla runt om mig, alla utom mig) eller kanske gå med dom till bussen.
näru, när jag är i skolan så har jag mp3;n på högsta, röker mina cigg, struntar i att äta och tok fokuserar på mina uppgifter. jag låtsas inte om något. jag orkar inte slösa energi på det. men jag kan väl iallafall få fundera?

på torsdag ska jag på rättegång, jag fick panikångest när jag öppnade brevet från gävles tingsrätt. jag ringde mamma och hyperventilerade i något som kändes som minuter. "sophie aandas, andas, djupa andetag". det var hemskt, kändes som att jag skulle dö.
jag vill inte, jag vill inte! om det nu finns någon gud, någon högre makt. lyssna då på min önskan, JAG VILL INTE VITTNA!
ni är dom jag tycker allra bäst om i den kretsen, och jag skulle aldrig någonsin kunna sätta dit er med vilja, jag sa detta för att jag var tvungen, för att annars skulle jag få problem också. man kan inte ljuga för en polis i ett förhör sådär.. jag hoppas att ni en dag förstår..

katten molle är här nu, men han är rädd, kråkan är nyfiken.. han ligger under sängen och dom bekantar sig (fast mest fräser och morrar). men det tar väl lite tid i början antar jag.. han är världens sötaste också.

idag har jag skrivit klart bildanalysen, känns otroligt skönt. och på fredag blir det äntligen psyk med mamma o pappa, får min diagnos då. hej bokstavsbarn.

jag var hos tandläkaren idag, fick dricka midazolam igen. när jag låg där halv död i stolen så fick jag upp världens teorier i huvudet. kändes jätte konstigt. när jag tittade på mp3;n för att byta låt så såg jag inget, det var bara något rött. och när jag var klar och skulle kika på mobilen så minns jag att jag tänkte "men såhär ska väl en mobil ändå inte se ut?", flummigt minst sagt;P kunde knappt gå efteråt. men nu har jag iallafall gjort ett stort steg av rotfyllningen..

annars mår jag bra, känner mig lite ensam, och nu är bara resten av livet kvar.