det är klart, men.

det är klart att jag tänker på dig, att vissa situationer ger mig känslorna tillbaks om hur det brukade vara. det är klart att jag saknar dig, att jag saknar den du brukade vara. det är klart att jag drömmer om dig, att jag drömmer om att bygga tills det blir så som det brukade vara:

-du och jag i alla väder, i alla kläder, i alla världar -du och jag utan villkor, utan rädslor, utan alla andra -du och jag skrattandes med tårar längst kinderna till kaoset runt om, du och jag och en längtan om miljonerbiljoner år tillsammans, du och jag och förhoppningar om att det alltid skulle vara vi.

nu ligger allt i en gammal byrå och samlar damm, som svartvita gamla fotografier, som gamla föremål man brukade använda men som man aldrig riktigt tar sig för att slänga för -det kanske finns något kvar att hämta..

vi är som ett golvur som har stannat, en sånt där man har målat över med en annan färg för att färgen innan var för skarp, för utstickande, för egen.. tiden har stannat.

kanske någon öppnar byrån en dag, dammar av alla bilder, tar fram alla föremål, får tillbaks färgen på den tid som vi hade.. kanske någon vågar. jag vet att jag vågar. men jag vågar inte själv.