det blir lite trasigt.

den där dvalan av smuts att stå på försvann ungefär lika snabbt som jag hann känna den. här går det fort i svängarna -så fort att jag inte hinner med. snart tappar jag balansen och trillar av bergochdalbanan, eller så blåhåller jag mig genom alla dalar och höjder som mitt liv är uppbyggt utav. jag har hållt i mig så många gånger förr så varför skulle jag misslyckas nu?
kanske är det för att sommaren börjar komma. förr betydde sommaren en underbar period att punda på. nu betyder det oro i magen när jag går genom parken, förbi basketplan, förbi mina gamla vänner, förbi alla förvirrade själar, förbi allt kaos och urflippat.. förra sommaren rätade jag på ryggen och gick stolt förbi alla ställen där vi brukade hänga på. just nu känns det som att jag skulle krypa förbi alla platser, som en slag skam längst hela ryggraden.
varför? varför känner jag så nu?

jag tror att det beror på att jag inte vill framstå som någon viktig, duktig, översittande brud på en pedistal när jag går förbi. jag vill inte framstå som någon jävel som tror att livet är så fantastiskt underbart hela tiden som drogfri. jag vill inte att någon ska tro att jag försöker vara märkvärdig.. jag vill inte höra glåpord. jag vill inte se att de rynkar pannan och ignorerar.
jag tror också att det beror på att mina gamla vänner är så djupt nere i sina missbruk nu att jag blir rädd och osäker inför att träffa dem, säga hej.. det som är mest förvirrande är att jag inte har någon aning om de var så slitna förut också? när jag var med i svängarna? var de lika illa däran som de tycks vara nu? det är jobbigt att vara totalt klar i huvudet och möta drogernas verklighet. förr var jag bedövad - såg ingenting och då gled livet och alla svårigheter förbi mig som en porös sörja. det är förvirrande.. allt är så tydligt nu. så jävla tydligt.

jag vill inte ta omvägar genom parken, jag har lika stor rätt att vara där som de. men jag är nervös. det var ju så väldigt längesedan jag såg dem. egentligen vill jag förminska dem, till så små kroppar att alla får plats i min hand. sen skulle jag ta med dem och visa att livet har andra sidor. jag önskar att det gick att få en annan människa att sluta knarka. men världen är förjävlig. man måste inse hur det ligger till rida igenom stormen själv.

sommaren är värst. den är vacker, men skenet kan bedra för i min värld betyder det så många flashbacks och utmaningar att det bildas trasiga spår i min bergochdalbanan.

clowner

just det, en fundering innan jag lägger mig..

det är så väldigt skrattretande, att människor orkar ifrågasätta vad jag gör uppe sent om nätterna ibland? måste man vara påtänd för att sitta vaken 01 eller? jag hade glömt mitt msn på i telefonen i helgen, och när jag vaknade såg jag att flera stycken hade skrivit och undrat över vad jag egentligen gjorde uppe så sent och yada yada bla! har ni ingenting annat att reflektera över än om jag KANSKE har tänt på igen bara för att jag är inloggad på msn om nätterna? fan öppna ögonen istället och se mig LIVE om det nu är så viktigt att veta hur min drogfrihet går, än att försöka leka dektektiv genom internet. -pajasar!

jag förstår att vissa blir oroliga och undrar över mitt liv då och då. men de människor jag syftar på här ovan är dessa skallerkärringar, osäkra och livlösa personer som inte har någonting annat för sig än att gnälla och påpeka.

så, nu fick jag det sagt.
godnatt:)

hej

jag lever!

kom hem från monday bar spring cruise igår kväll. har haft helt underbart roligt! dansat så mycket jag bara orkade. mest stod vi på hardstyle golvet, där trivs jag bäst.. bland hårdare techno, det blir för mjukt och halvdant för mig annars:) men armin van bureen var grym och sophie sugar också dessutom.

innan jag åkte iväg på kryssningen så såg jag det som en utmaning för min drogfrihet, med tanke på att det förekommer en hel del droger. men jag tänkte inte på droger i ett romantiskt syfte, kände endast avsmak och äckelkänsla när jag såg någon vara påtänd. så när jag kom hem var jag så otroligt stolt och glad över att jag inte reflekterade över återfall osv..

men tydligen gav bilderna jag lagt upp på mig från kryssningen ett annat intryck. fick höra direkt när jag lagt upp den att jag hade SÅ stora pupiller att det knöt sig i magen av oro, och att jag såg så ohälsosamt smal ut.. jag vet inte jag blev bara så väldigt ledsen av att höra det. väldigt ledsen. trodde att mitt drogfria liv skulle lysa igenom men icke. kommer få leva livet ut med att övertyga övertyga övertyga. en narkoman är svår att lita på, jag vet det! men jag tog så hemskt illa upp i vilket jävla fall som helst.

kryssningen var det bästa jag varit med om! tackar sophie för underbart sällskap.

ta din gamla cigarett och cykla till bahamas för fan!

idag är det tredje natten som jag somnar så sent om 03-04. jag orkade ta mig till skolan tidigare i veckan men idag skrek kroppen nej när jag vaknade. och när den säger nej så är det nej också. det är tur att jag känner direkt när jag vaknar om jag kommer att orka med en skoldag eller inte. lärarna vet precis att ibland så kommer jag att stanna hemma, och de förstår och det känns skönt.

förresten måste jag tacka de som gillade texten jag skrev under inlägget "spöken". jag behöver höra uppmuntrande ord då och då för att få tillräckligt med motivation och inspiration. det har varit lite halvdant med kommentarer här på bloggen trots att det är åtminstone 25 personer som läser den varje dag, om statistikräknaren stämmen dvs. jag vill jätte gärna att ni kommenterar, bara så att ni vet!

jag har nog hittat min stora själsfrände. det är otäckt vad lika vi är! det är nästan lite som hur "anna" och jag var. jag kan avsluta hans meningar och han kan avsluta mina, vi har samma åsikter och värderingar om saker, som livet i sig. vi beter oss på samma sätt i olika situationer och vi har så mycket gemensamt! det är roligt att finna någon bara sådär..

jag känner att jag har så jävla mycket att prata om! så mycket att jag tror att ingen skulle orka lyssna! förut hade jag "anna" som jag kunde ventilera med om dagarna, nu har jag inte henne längre. nu träffar jag vänner någon gång i veckan bara och de gångerna jag träffar någon så har jag så mycket att berätta vilket leder till att jag blir så där egocentrisk, omedvetet. det är inte meningen! förlåt men det är inte meningen! jag har så mycket i mitt huvud att jag blir galen. därför ringde jag igår och tog upp min kontaktperson på psyk igen, jag måste ha någon att bolla alla mina vansinniga tankar med. annars kraschar jag. jag känner väl mig själv och vet vad jag behöver och inte behöver. med detta skulle jag även komma fram till att denne själsfrände jag skrev om, kan jag prata med precis allting om. för han förstår! han förstår precis allting jag berättar om, han lyssnar! sånt värdesätter jag mer än någonting annat här i världen.

jag tänkte gå ut och röka nu. fortsätter att skriva om en stund tror jag.

när gränsen är nådd

jag tål rätt mycket egentligen.. men när det går över gränsen så är det fan nog också.. men tydligen inte, en gammal kompis jag pundat med förut kom hit idag, för att han inte hade någon annanstans att ta vägen. till en början tyckte jag lite synd om honom, men sen tänkte jag efter, han klampade bara in, väntade inte tills jag öppnat dörren, var beng, gick ut till bilen och hämtade två bagar, jag hade sagt att han fick komma in en liten stund, när jag sedan säger att han ska gå lyssnade han inte. tjatade om att få låna mitt busskort, pengar, om jag hade alkohol hemma. NEJ **** DET HAR JAG INTE. jag skrek att han var respektlös som kom hit när jag varit ren i 8-9 månader, att det var påfrestande för mig att han kom.. en halvtimme tog det för mig att få ut honom. det lustiga är att han inte ens förstod själv att han hade gjort fel och tog för givet att jag skulle följa med honom till bussen. nej tack, hejdå.

jag blir så jävla trött på alla satans jävla egoister..

idag åker jag och katterna till mamma, blir där tills söndag eftersom syrran och hennes karl komme imorgon, ska bli såå skönt. ska tillbringa kvällen åt att läsa om hinduismen (as intressant) och redigera lite bilder och så..
givetvis prata med alexandra också (hihi)

utomjordningen sophie

ursäkta för dålig uppdatering under helgen. har inte haft någon ork eller lust att skriva.
jag skulle kunna lura mig själv och skriva att veckan har varit fantastisk, att jag har haft det roligt och att jag har mått bra. men i själva verket så har jag gått och haft ångest och dålig självkänsla. jag har dessvärre ingen aning om varför jag har haft ångest, det har hur som helst varit ett tryck över bröstet och något har känts fel.
det där med självkänslan har varit riktigt jobbigt, jag vet inte riktigt vart jag passar in. inte ens på släktträffar vet jag hur jag ska bete mig. kände mig som en utomjording i fredags hos min kusin. jag kunde inte sitta still, böt platser hela tiden och försökte verka normal. jag hade gråten i halsen hela tiden och var otroligt rädd att någon där på festen skulle fråga vad jag gjorde över sommaren.. skulle aldrig våga säga att jag går på tolvstegsbehandling till någon som inte känner mig på riktigt. och tur var det väl att ingen frågade. förutom min kusin. "vad gör du nu under sommaren då sophie? jobbar du?" "nee det gör jag inte.." så blev det en sån där pinsam tystnad.. visste inte riktigt vad jag skulle säga mer än det. "berätta vad du gör sophie" sa mamma. jag blev otroligt irriterad, jag hade kunnat berätta själv utan att hon skulle tvinga fram det, hon menade absolut ingenting illa men jag kände mig som en riktigt usel människa, så jävla patetisk, har inte ens tålamod till att ha ett sommarjobb, jag har knarkat bort flera år av mitt liv och jag har skämt ut hela min släkt, det var så det kändes just då iallafall.. fastän jag vet att det inte är så! men det är mina jävla inbillningar som spökar...
jag skrattade iaf fram att jag går på tolvstegsbehandling. (jag skrattar oftast när jag är osäker, det har jag ärvt från min mamma). han vet ju om att jag har knarkat, men vi har aldrig talat om det. han tyckte att jag var duktig, och att det måste vara riktigt skönt att gå på tolvsteg och få känna av gemenskapen där. jag håller med.
men min osäkerhet klarade inte av att vara kvar längre så elin kom och hämtade mig, stefan ringde senare och frågade om jag hade lust att komma till sommarstugan han var vid, och bada tunna och bastu. kände mig så där dålig igen, hans kompisar tycker ändå inte om mig och de hejar inte ens på mig, är inte ett dugg intresserade utav mig så varför skulle jag vilja åka dit? började gråta i bilen när jag lagt på.. det kändes skönt på något vis.
jag tog mig i kragen senare och åkte dit, stefan betalade taxin och det blev en bra kväll. jag hade aldrig träffat hans kompisar som var där, dom var jätte snälla.
idag mår jag bättre, men det har varit jobbigt, lär jag säga..

jag har nu varit drogfri i 6 månader och 2 dagar. imorgon ska jag gå på ett möte och ta en bricka.

..förstår föresten inte varför min mobil har ballat ur, helt plötsligt har jag noll mottagning här hemma, något snille som har någon teori på varför det är så?:/


bert: jävlar!
berts mormor: men bert så säger man väl inte, då kommer man inte till himmelen
bert: men det ska jag inte heller, först ska vi till korvkiosken sen..

stop talk

jag undrar bara hur världen kan tillåta gnällig stockholmsdialekt. jag syftar på den äckliga bruden på reklamen för 3.

och så funderar jag på om jag förtjänar att vara glad? det känns så konstigt att må bra och känna sig lycklig när ens vänner inte mår ett dugg bra. det känns som att jag pissar de i käften. jag vet inte.




tack

försöka vara bra

hade så jävla svårt att somna inatt, hade fått så mycket intryck av dagen. alla möjliga röster, låtar och ord lekte kaos i huvudet på mig när jag försökte sova.. som en egen talkshow i skallen..

sitter just nu hemma hos mamma & pappa. pappas bror syster och deras fru och man är också här. törs inte riktigt gå ut och prata med dom för de kommer bara fråga vad jag gör nu för tiden och om jag har något sommarjobb. vad ska jag säga liksom? de vet inte om mitt förflutna och jag vägrar säga att Jag går tolvstegsprogram. får säga att jag helt enkelt inte har fått något sommarjobb ännu, och som vanligt så kommer de tycka att jag är en bortskämd unge. jaja, tyck vad ni vill:) ni vet ingenting.

på måndag kommer dennis hem. jag undrar hur stämmningen mellan oss kommer bli, om det kommer vara tryckt eller nästan som vanligt? han ska även börja på nyvy på tisdag.. jag har saknat dig.
men någoon jag saknar mest är love, vart är du? hur mår du? när kommer du hem? hatar du mig? har du förlåtit mig? är du svin arg? hoppas du någon dag kommer inse samma sak som dennis gjorde.. älskade, älskade, älskade love.
"ja justja man måste ju dra ner handtaget för att komma ut också"