det blir lite trasigt.

den där dvalan av smuts att stå på försvann ungefär lika snabbt som jag hann känna den. här går det fort i svängarna -så fort att jag inte hinner med. snart tappar jag balansen och trillar av bergochdalbanan, eller så blåhåller jag mig genom alla dalar och höjder som mitt liv är uppbyggt utav. jag har hållt i mig så många gånger förr så varför skulle jag misslyckas nu?
kanske är det för att sommaren börjar komma. förr betydde sommaren en underbar period att punda på. nu betyder det oro i magen när jag går genom parken, förbi basketplan, förbi mina gamla vänner, förbi alla förvirrade själar, förbi allt kaos och urflippat.. förra sommaren rätade jag på ryggen och gick stolt förbi alla ställen där vi brukade hänga på. just nu känns det som att jag skulle krypa förbi alla platser, som en slag skam längst hela ryggraden.
varför? varför känner jag så nu?

jag tror att det beror på att jag inte vill framstå som någon viktig, duktig, översittande brud på en pedistal när jag går förbi. jag vill inte framstå som någon jävel som tror att livet är så fantastiskt underbart hela tiden som drogfri. jag vill inte att någon ska tro att jag försöker vara märkvärdig.. jag vill inte höra glåpord. jag vill inte se att de rynkar pannan och ignorerar.
jag tror också att det beror på att mina gamla vänner är så djupt nere i sina missbruk nu att jag blir rädd och osäker inför att träffa dem, säga hej.. det som är mest förvirrande är att jag inte har någon aning om de var så slitna förut också? när jag var med i svängarna? var de lika illa däran som de tycks vara nu? det är jobbigt att vara totalt klar i huvudet och möta drogernas verklighet. förr var jag bedövad - såg ingenting och då gled livet och alla svårigheter förbi mig som en porös sörja. det är förvirrande.. allt är så tydligt nu. så jävla tydligt.

jag vill inte ta omvägar genom parken, jag har lika stor rätt att vara där som de. men jag är nervös. det var ju så väldigt längesedan jag såg dem. egentligen vill jag förminska dem, till så små kroppar att alla får plats i min hand. sen skulle jag ta med dem och visa att livet har andra sidor. jag önskar att det gick att få en annan människa att sluta knarka. men världen är förjävlig. man måste inse hur det ligger till rida igenom stormen själv.

sommaren är värst. den är vacker, men skenet kan bedra för i min värld betyder det så många flashbacks och utmaningar att det bildas trasiga spår i min bergochdalbanan.