(Skrivet tidigare idag i skolan)
Det spelar ingen roll vart jag sitter. I klassrummet, i matsalen, i bibblan. Samma irriterande ljud överallt. I klassrummet pratar alla högt och diskuterar. Jag själv kan verkligen inte jobba bland oljud och prat. Jag kan det _verkligen_ inte! Så jag satte mig i rummet intill klassrummet som jag alltid brukar sitta i. Men där skulle de ha utvecklingssamtal och så jag fick gå ner till matsalen istället för att skriva på mitt filmmanus. Här skramlas det med disk och en ful jävla piss människa sitter och håller takten med fötterna så det låter ta mig fan som att det går omkring en travhäst här inne.
I bibblan ska alla hålla på att viska och skratta. Jag ger upp. inget filmmanus för mig.
Det finns ingen chans att jag kan koncentrera mig på mitt arbete när jag blir störd av ljuden. Jag tycker fan att alla skolor ska ha speciella rum för folk med koncentrationssvårigheter, som alltid ska stå tomma så att man kan gå dit och veta att inga dryga jävlar sitter där inne.
Det är INTE LÄTT att leva med diagnoser. Det inte INTE LÄTT att våga gå ifrån klassrummet och sätta sig någonannan stans för man känner sig så dum, korkad och uppkäftig. Ibland låtsas jag att jag skriver när jag är i klassrummet för att ingen ska tycka något speciellt om mig. Det har väl framför allt med mina dryga överanalyseringar att göra. Jag tror alltid att människor tror saker om mig, att de vet saker, att de ser saker. Jag hatar det.
Så nu väntar jag ut tiden tills vi får sluta för dagen. Har en inre stress för halv fem kommer mitt boendestöd till mig och jag vet att jag måste skynda mig som fan för att hinna hem tills dess. Vi ska sortera och fixa iordning så att Tommi får plats med sina saker eftersom han flyttar in på fredag.
Sen måste jag jobba med mitt manus också eftersom jag inte kan göra det i skolan.. Trodde att skolan var till för att arbeta i. Ibland är den tydligen inte det för människor med diagnoser. Tydligen inte för såna som jag. Tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar