Manual

Molle börjar detta blogginlägg med att säga:
GOD JUL, HÄR LIGGER JAG OCH ÄR KATTIGAST I STAN.


Ikväll har jag varit med Jenny. Hon fyllde år för några veckor sedan och som present fick hon bestämma en dag då jag skulle bjuda henne på mat och bio. Det har varit en fin kväll. Som vanligt förstår hon mer om mig än vad jag själv gör. Det är skönt. Slipper förklara och tänka så mycket. Hon förstår och berättar hur det är. Tror att Jenny har hittat en instruktionsbok som handlar om hur jag fungerar. Kan inte komma på någon annan förklaring.

Imorgon ska jag pyssla med ett fotoalbum. Jag har valt ut 131 bilder som jag ska bränna ut på skiva och ta med ner på stan och framkalla. Sen ska jag klippa klistra och skriva lämpliga saker till varje bild. Det längtar jag efter.

Jag har sovit hos mamma hela helgen. Skönt har det varit. Nu på kvällen har jag strykt gardiner och pärlat magneter till mig själv, för en gångs skull.


Och jag är så glad att jag inte lever det där äckliga livet längre. Jag är så glad att den där enorma besattheten är borta. Jag kunde göra vad fan som helst för knarket. Sno pengar, gå genom hela Sandviken i snöstorm, sitta uppe i flera dygn och bara vänta, blåsa folk på grejer, ljuga rakt upp och ner för min familj, fixa rent urin av kompisar för att klara mina egna drogtester -inga problem. Jag gjorde allt det där. Igår kväll kom jag att tänka på en av de vidrigaste sakerna som hände när jag försökte skydda mitt missbruk. Jag skulle lämna pissprov och hade panik, jag hade allt möjligt i kroppen och ville inte bli avslöjad. Ringde några samtal och en ytlig bekant som var ren kom över och kissade i ett rör åt mig. Jag tejpade röret vid insidan av låret och stack iväg för att lämna provet. I bilen på väg dit kände jag hur det blev blött och ljummet vid rumpan och på hela baksidan av låret. Jag blev iskall i hela kroppen och det enda jag tänkte var "fan fan fan fan fan". Urinet hade alltså på något vis runnit ut ur röret och ut på min kropp. Jag hade någon annans piss över min hud, över mina lår, på mina trosor, på mina skinkor.. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig mer äcklig än vad jag gjorde i just det ögonblicket. Jag kände hur världen pekade på mig, skrattade och sa "Fy fan vilken förlorare du är Sophie".

trygghet

något som har blivit en trygghet i min tillvaro är det andliga.. det med energier och annat "galenskap". där finner jag ro och en tystnad -ett lugn som ingen kan ta ifrån mig..

jag går med mina rökelser av drakblod, salvia, renar lägenheten.. dörrposter, hörn, mig själv, från dåliga energier.. det fungerar! om det är inbillning eller inte har ingen betydelse för det fungerar! det är min trygghet just nu..igår köpte jag en pendel.. kändes lite barnsligt att ställa frågor till en pyramid av kristall som sedan skulle visa svaret genom vickningar.. jag försökte först.. med höger hand, glömde att det var den vänstra som gällde så jag böt eftersom det inte fungerade.. jag var så ivrig i början att den inte röde sig något.. så jag tog salvia.. smudgade, tog djupa andetag, blundade.. satte mig ner med min gröna pendel igen och började om. sa åt pendeln att visa ett ja.. den snurrade runt i en stor cirkel och jag höll min hand helt blickstilla.. blev väldigt paff och när jag sedan sa stopp åt den och den tvärstannade tappade jag nästan hakan.. bad om att den skulle visa ett nej, ett ja igen, sa åt den att stanna.. den gjorde precis så som jag sa. jag började ställa frågor och jag fick intressanta svar.. jag struntar i om det är slumpen, psykologiskt, inbillning. detta är ett sätt för mig att försvinna från allt normalt.. allt viktigt, all verklighet för en stund. och bara få vara jag, få vara sophie och hitta kraft genom saker som fungerar för mig..det är mitt inre lugn..

inatt pendlade jag i en timme, det kändes som fem minuter så jag fick en chock när jag tittade på klockan. jag testade att balansera olika energier osv.. och jäklar vad pendeln snurrade kraftigt..

jag har hittat rätt

det är inte bara för att vakna med the voice har börjat igen, och att jag har världens underbaraste pojkvän, som jag är glad. utan för att jag började på västerbergs skrivarlinje idag. aldrig har något känts så RÄTT.

och vet ni vad? jag ska få ha oskar hanska som extralärare i skolan. jag sitter här med ett 3 MIL LÅNGT leende. han kommer jag lära mig mycket av.

skrivarlinjen är RÄTT. så rätt att jag inte ens tvivlar. jag går i en klass med 15 andra elever och vi är där av samma anledning, av samma intresse.

det finns inte längre någon som kan säga till mig att "jag skulle aldrig betala 1000 spänn för att sätta mig i skolbänken igen" eller "jag skulle aldrig ha valt det där" för det RÖR MIG INTE. det är inte NI som ska skriva och tycka om det. det är JAG. allt negativt ni tycker om skrivning kan ni hålla för er själva. varför inte säga "vad kul sophie nu får du göra något du tycker om" istället för att vända det till eran negativa åsikt. handlar det om avundsjuka?

inget kan stoppa mig nu. jag längtar tills imorgon då jag ska till skolan igen. men framförallt längtar jag tills vi börjar att skriva. nu är det en startvecka som innebär information och övningar.. jag vill börja skriva på en gång..

kan inte släppa att vi ska få ha oskar hanska som extralärare. jag är så jävla glad!

klad påsk

dagens första leende blev åt klubben på qx som hette något så skönt som "annika borde fan inte få komma hem". jag har inte hängt med i uppståndelsen kring henne men det där lät så rolgt bara.

jag trodde att jag hade sovit bort en hel dag när jag vaknade -det visade sig att klockan bara var 08. skönt minst sagt.

något som känns tryggt för min del, är att det har visat sig att min granne på tredje våningen är utbildad brandman! JAG KAN ÄNTLIGEN PUSTA UT. mina galna vanföreställningar om att det brinner om kvällarna kommer inte att bli lika kraftiga för han har lovat att rädda mig och katterna FÖRST om det skulle börja brinna;) jag känner mig 10 kilo lättare. tack granne. T-A-C-K.

min kusin är det bästa jag har

det allra bästa.

it's all over

kristian ligger och sover sött i min soffa här bredvid. molle går fram och nosar ibland och funderar över varför pojken inte vaknar..

min älskade älskade kusin lämnade en kommentar under inlägget spikar och grodyngel. måste lägga in det här, tyckte det var lite roligt.. söta kusinmin.
"Ja du GNÖLADE faktiskt;p Men det var inte någon som fick ner dig från sängen, som du kanske kommer ihåg så hade jag ett väldigt tålamod med dig, för jag förstod mig på dig och ditt humör, så jag lät dig ligga kvar:) Där låg vi i tältsängen, jag med ett hål i foten och du med en brinnande avundsjuka:P "

jag ska även svara på frågan huruvida jag ser på droger idag och hur min syn har förändrats på droger genom åren, om jag ser lika på alla droger osv. det var en anonym som skrev och var nyfiken på hur jag tänkte angående det. så jag ska svara när jag har tid och ork!


I could hold your beautiful hands
And kiss your beautiful eyelids
Throw open your beautiful doors
And phone your beautiful friends

But it's all over

I could bind your beautiful wrists
And shut your beautiful eyes,
With the drugs, with the drugs, with the drugs
And kick your beautiful doors in
O shame on your beautiful friends,

Cos it's all over

dunno

jag är hos mammi och pappi, som en viss jennifer i mia och klara skulle ha sagt det;) en sak jag aldrig kommer att förstå är hur man orkar leva med att ha det så här kallt? egentligen är det jag som är för känslig.. jag har 25 grader i min lägenhet och fryser ändå, man tycker att jag är tokig.

igår fick jag en helt underbar healing. jag reste i mina minnen och det pirrade i hela kroppen, "morfin"kickarna nådde ut i varje kroppsdel. det som var underligt var att det stramade bak i nacken när jag fick healingen, precis som det gör när man får morfin IV. när vi var klara sa pär "innan du säger hur du tyckte att det var, så måste jag få säga sophie, att den här gången var bättre än de andra gångerna". det är häftigt att vi når samma känsla trots att vi inte är samma människa, vi blir sammansvetsade, själsligt.

min lärare har berättat för klassen att man kan stärka sitt betyg genom att visa honom material man tidigare gjort.. jag tog mig mod och mailade honom min fotoutställning, samt kaosflickan. igår fick jag svar av honom.. det stod bland annat "Hej Sophie Tack för materialet. Du är minsann en sjutusan till människa i mina ögon!" jag är inte van med såna komplimanger, är inte van att höra att jag är stark. det bästa är att jag tar åt mig av allt fint jag får höra. jag måste ta åt mig, det ger mig kraft och styrka.

nästa vecka har jag sportlov. jag har inte något särskilt planerat förutom att

• 
  1. åka till gävle och ordna ett pass inför grekland
  2. få healing
  3. hälsa på på tolvsteg
  4. jobba på min bok
  5. plugga

hur förklarar man för en människa att det aldrig kommer att bli som förut? att allt bara var uppmålade känslor och sinnesstämningar?

hur förklarar man för en människa att jag inte har plats för en till person i mitt liv? att jag inte skulle klara av att lära känna någon ny då min kraft måste gå till andra saker?

jag vet inte. jag fryser. jag är röksugen.

speak

det har varit en väldigt givande dag. alla ord och lyckliga leenden som håkan hasse och lisa gav mig imorse kommer jag att leva länge på. de var så glada för min skull, och det syntes! det syntes verkligen! ren och skär glädje lyste genom deras ögon och vidare rätt in i mitt hjärta. det var ett kärt återseende. jag och håkan gick in i rummet där man har grupp och letande bland alla AA böcker efter min egen som jag glömt kvar. men vi hittade den inte, kanske är det någon förvirrad själ där ute som har tagit den, och jag tänker.. det gör ingenting, den personen behöver boken mer än vad jag gör. jag minns när jag skrev "byta ut min gud, subutex (och allt annat), mot någonting annat än en drog" under kapitel tre.. jag hoppas att den person som har min bok, finner någon nytta ur allt jag har skrivit i boken, finner någonting bra.. nytt.

hasse och jag pratade en ganska lång stund inne i personalrummet, han frågade mig många saker, vad det var som egentligen fick mig att sluta knarka, vad mamma och pappa tycker om denna helomvändning som jag har gjort, hur jag har det med vänner. jag svarade med glädje, ärligt och rakt på alla frågor, och det syns att hans ögon brinner av intresse när jag talar.

när vi kommit en bit in i diskussioner och minnen frågade han mig om jag ville följa med honom till leksand på tolvstegsprogrammet han håller i där, för att tala inför gruppen om mitt liv, hur allt har varit. han berättade att det var många unga tjejer i den gruppen som missbrukade och att jag vore rätt person att tala.. utan att tveka, tänka efter och avvakta, svarade jag -ABSOLUT. det finns ingenting som skulle kunna få mig att inte göra det. det kommer bli en bra dag.

så... tisdagen den 24 mars åker vi till leksand, jag och hasse.. jag ska berätta om min resa, för främmande narkomaner, alkoholister och andra typer av missbrukare, utan att läsa från något papper, utan att bli intervjuad. jag ska prata helt själv, jag ska låta orden leka i min mun och berätta hur jag har tagit mig hit där jag är idag! jag brukar inte vara blyg för dela inför grupper, inte om detta ämne, jag kan prata i evigheter.. det är presentationen och dess sju ord som är värst att säga. hej jag heter sophie och är narkoman. när jag har sagt det, och alla har hejat. då är det ordkrig i käften på mig. here I come leksand

kråkan.

det är ett år sedan idag, 365 dagar och flera evigheter sedan, som jag fick min katt kråkan. min älskade tillfriskningskatt. samtidigt var det alldeles nyss, som om den dagen satt bredvid mig nu och visade allting svart på vitt.

det var en galen natt i en lägenhet på stan, snön knarrade under fötterna när jag gick utomhus och tänkte ologiskt. det var en natt med skåpsdrakar, elitkrigare och dalahästar. min kropp var belåten av rohypnol tramadolpulver och rökheroin. men min själ ville inte vara där, mitt mentala ville inte sitta bland sprutor och ångest. vi var förvirrade, förstod ingenting. jag satt i soffan och kände den där lukten av stall, kemikalier och kattpiss. människor bredvid mig, på golvet, på väg ner och påtända. jag hade nyss klippt mig och färgat håret, det var doften från hårfärgen som fick mig att komma in i verkligheten i några sekunder. personen som satt bredvid mig hade kämpat länge med nålen i armvecket för att få svar, en annan sov och dregglade. jag vet inte vad jag gjorde, jag kunde knappt gå.. jag kunde inte tänka. men jag kände något underbart mjukt stryka sig mot min nacke "åh underbara knark" tänkte jag, och var glad över att jag hade fått så kraftiga hallisar. strykningarna blev mer och mer påtagliga, som om de försökte väcka mig från något.. jag blundade, tänkte "jag drömmer bara.." men när något slickade på min örsnibb vände jag mitt vinglande huvud åt sidan.. och där stod hon, kråkan. tittade på mig med sina diamantögon som man drunknar i, och sa med sin blick att "ta mig här ifrån, låt mig inte leva bland misär, hjälper du mig, hjälper jag dig". ägaren av lägenheten och katten satt på en flyttkartong på golvet och rullade en spliff, jag sa "vilken söt katt" med hes opiatröst.. han tittade inte på mig när han svarade "ja du kan få henne om du vill", som om han skämdes över hennes situation. jag vaknade upp från den konstiga substansvärlden och skrek "åååh får jag?" med en glädje som kan liknas vid ett barn på julafton. kl 02 på natten bar jag hem henne, i den söndersuttna kartongen som vi hade haft som "reservstol" i lägenheten, med kattlåda, med mat och lite sand. jag kände mig för första gången behövd. jag kände mig menad för någon. kråkan behövde mig lika väl som jag behövde henne. jag hämtade henne ur ett liv bland droger och hon hämtade mig ur ett liv med droger. hon blev mitt barn i samma sekund som jag såg henne första gången, vi var menade för varandra. hon har hjälpt mig ur kaoset, hon och jag kommer från samma världar..

på onsdag har jag varit drogfri i ett år.

glädje

jag kan knappt fatta att jag har så underbara människor runt om kring mig som stöttar mig. det är hur många människor som helst på INTERNET till och med som tror på mig och gråter när de läser mina texter för att de blir så rörda. jag tappar andan. det är sjukt generande. tack alla som sa värmande ord till mig angående igår. och jag tror hårt på hasses ord, att allt har en mening, det där hände för att jag skulle testas. jag klarade testet. jag vann fan! men det var fel personer som testade mig. vi tre stod på samma mark, eller jag trodde vi stod på samma mark.


några fina brev..
"Även idag föll tårarna..
Fast över något fint, Sophie! Glädjen och lättnaden din Mor känner, ljuset ni båda ser så tydligt urskilja sig nu över mörkret, känslan över att vinna, stå på toppen, känna kontrollen..Över att våga vara BÄST! *kvällskram*"

"Jag trodde själv aldrig jag skulle kunna hitta någon som kan avsluta mina meningar, har alltid känt att det inte finns någon där ute som vet hur det är att vara jag.. Men du verkar veta det, men på ett annat sätt.. Men på ett nära sätt som jag aldrig trott jag skulle hitta. Du är helt jävla makalös, jag känner att jag borde hålla igen eftersom att sånt här brukar alltid slå tillbaka på mig... Men jag kan inte.. Att en människa kan ge en sån känsla som du ger mig genom så lite, och det ändå blir så mycket. Jag vet inte, du är speciell.. Så underbart fint speciell.. När jag pratar med dig så känner jag inget annat än värme, en sån typ av värme man bara vill till.. sån typ av värme jag inte alls är van vid, sån typ av värme jag alltid har sökt efter.. Det låter säkert helt sjukt iochmed att vi aldrig ens träffats men jag har nog aldrig varit nyfiknare på någon änsåhär.. "

"Faaaan för dig Sophie..Här sitter man glad i hågen över att man straxt ska gå å nanna efter en typ par tre timmar framför Bollhelvetet..Så såg jag att du loggade in, tänkte att; jag kan la gå in å glana lite, säga hej, önska dig en god fortsättning och lämna lite förhoppningar att det går bra för dig och så.. Fast det VET jag ju! Så snöar jag in på dagboken..AmFETAfakkingMIIIN.. Jag kände/känner dig/ditt/deras/allas ångest, olust, TOTALA LUST.. osv.. Redan innan jag kom till AmFETAfakkingMiiiiN..Då började jag bli riktigt ledsen..Nu kan jag snart inte se för tårarna.. Klumpen i halsen kväver mig...................................Tjockt asså..Jag kanske skriver mer och förklarar mig nån annan gång när jag inte är så jävla påverkad!! av dina texter altså.. Tjack har jag inte tagit på ett BRAAAAA jävla tag nu!!Hur fan kan man sammanfatta så otroooligt jäsickens BRA!Mjo, för du e ju bäst typ..Jag återkommer../KramaGonatten! "

tack ni är bäst i hela hela hela hela hela världen.
jag ska åka till mamma nu.

tack

jag måste få citera ett mail jag fick av en tjej för några veckor sedan, aldrig blivit så rörd av några ord tidigare.

"Jag låter mig nöjas med att säga:
Fan tjejen! Du är en vacker själ!!!

Vi kämpar alla för att gå mot mindre lidande...
Jag tror att du går i rätt riktning; du vågar känna, tänka & må...

Jag har varit inne och snurrat en del i dina texter...
Tror mig veta var du har varit ibland....

När sa någon sist till dig att du är beundransvärd???
Om inte; Så säger jag det nu.....
Du är värd att få beundran för allt det arbete du gör!!!!!!!!!!!

Stå på dig tjejen!!!
Det som är idag blir gårdag en annan dag....

Jag söker själv äkta varelser på denna planet....
De är svåra att hitta....Känner för dig.... av uppenbar andledning.......

Kram & respekt!!!*****"

nattbabbel

men ja för i helvete. jag kan inte sova. en hel myrstack i hjärnan. och i kroppen också för den jävla delen.

jag är i alla fall glad att jag äntligen fick träffa dig idag, L, sist var på rättegången i april och du var helt jävla undernärd, trasig och sönderpundad. idag var du 30 kilo större, frisk och gav ifrån dig det där leendet igen som smittade av sig så äckligt mycket när vi var mindre. nu är du du igen. precis så som du ska vara. nu kan vi vara som vi var då, fast här och nu.

godnatt. typ?

mammas ord

Mitt emellan hägg och syren kom snön, orkar inte bry mig. Låt det snöa. Vad gör väl det om världen är upp och ner. Att snön täcker gröna gräsmattor och blommande tulpaner rör mig inte det minsta. Idag är det dagen D, D’et står för diagnos, diagnosen heter ADD. Så mycket lidande, ångest och djävulskap tre bokstäver har och kan åstadkomma. Den 31/5 fyller min kaosdotter 20 år. Om diagnosen kommit vid 5 års ålder hade våra liv sett helt annorlunda ut. Hon hade sluppit ett brinnande huvud, inte behövt missa studenten med två år. Drogberoende, dåliga relationer, socialfobi m.m. hade inte funnits i hennes ryggsäck. Vi väntar nu på det som fattas i hennes hjärna, likt blommorna som behöver näring behöver min kaosdotter sin näring för att blomstra ut. Måndag den 2/6 åker vi tillsammans till Birgit som ska följa oss till apoteket och lösa ut Concerta. Concerta, denna lilla burk som det lyser något magiskt över viskar ”kom lilla kaosbarn jag tar dig i handen och följer dig ut i livet, vaktar över dig, släcker den brinnande elden i ditt huvud, sänker dina lysräkningar, lindrar dina koncentrationssvårigheter och dämpar oron. Vi ska tillsammans visa alla vad som döljt sig som en varig böld inuti dig. Tillsammans fixar vi det här. Välkommen ut i livet.”

fagge

igår var vi till kharma. någon knackade mig på ryggen, vänder mig om. tittar och tror jag drömmer.. kopplar efter någon sekund att det är fagge! min bästa vän från högstadiet. jag blev så himla glad!! lillkillen hade blivit stor.. honom har jag verkligen saknat. alla kvällar hos mig, cigg, mopeder (hahaha), stadsparken, i skolan, fronda, ditt fluffiga hår som flög när du sprang, ditt sätt att spotta på, ditt skratt, din vänskap. fan vi var ett riktigt radarpar, sedan slutade jag nian och vi sågs inte mer. så nu 5 år senare står du bara där. vi har missat 5 år av våra liv. vill höra allt, allt skvaller, allt du har gjort, allt du inte har gjort och allt du ska göra.
minns när vi låg uppe på mitt rum i järbo, du skulle sova över, vi låg och pratade hela natten och du kliade mig på ryggen.. tack för alla minnen fagge:) vi måste ses snart!

annika kom fram till mig också, jag skickade ett sms till henne för två veckor sedan, bad om ursäkt över att jag har varit som jag har varit, att jag inte har varit människa under de 2 senaste åren, och att jag saknade henne.
hon kramade mig igår och sa tack för sms;et, hon berättade också att hon inte visste hur hon skulle svara på det. "fan paaj, vi måste träffas snart, prata, skratta och röka cigg, som förut, jag saknar ditt skratt!!". så kom tårarna:)
vilken nostalgi kväll va

kattze

fattar ni att ni har räddat mitt liv, eller? <3

här kommer lyckan för hundar som oss

Jag känner pojken här i fönstret mittemot
Han samlar drömmar i fickan
På en skenande cykel
Den där pojken blir säkert pilot
Och jag vill ta dig dit där hundarna kan springa runt, runt
Hundar som oss

Jag kastar sten mot solen för jag hatar den
Jag sätter knivar i fotografin
Jag går på samma gator tills dom vänder
Den här stunden är resten av mitt liv
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver
Men jag kan inte tro att jag fortfarande lever
En hund som mig

Se dig för lillebror, här kommer lyckan
En liten pojke i för stora skor säger: "Jag ska nog lyckas"
Se dig för lillebror, här kommer lyckan
En liten pojke i för stora skor säger: "Jag ska nog lyckas"
Här kommer lyckan, för hundar som oss
Här kommer lyckan, för hundar som oss

För hundar som oss
För hundar som oss