Det här är från en sockerkick

Hej alla vänner, och sånt..

Vad som räddar mina sömnlösa nätter är rätt givet; skogaholmslimpa och en bra bok som just inatt är Dagen då min dotter blev galen. Ett bra boktips till er där ute som gillar att läsa om psykoser och elände.

Jag ligger på soffan hos mamma och pappa. Har full fokus på att sluta spänna mina käkar men det går inte. Det gör bara ondare och ondare och för varje minut blir min koncentration större, men det hjälper inte. Imorgon ska jag till tandläkaren, jag har tappat en bit av en tand. Jag antar att det beror på att jag spänner mig så mycket, lyckas man spänna så hårt att det blir en spricka i tanden lyckas man nog med att bita av en tandbit också ska ni se. Jag hade tur, jag får min grymt försiktiga tandläkare som knappt törs röra mig i munnen för att jag är så rädd. Men han är snäll. Han säger inte så mycket, mer än Hej, vad han ska göra och Hejdå. Men det gör ingenting, jag vill inte höra massa onödigt dravel. Imorgon slutar jag tidigare från skolan och sticker iväg på årets andra skräckutmaning. Förra gången blev jag sövd och imorgon ska jag få lugnande. Det kommer gå bra.

Jag har pärlat många kylskåpsmagneter som ni ska få se på bild sen. Och så har jag börjat för fullt med mitt fotoalbum. Jag satt helt manisk inatt klockan ett på golvet, iklädd endast trosor och bh och rev ut passande ord meningar och bilder ur tidningar till alla foton, klippte och klistrade sedan fast dom i albumet och fick lim över låren.

Har funderat över mig själv väldigt mycket. Det här med att jag inte kan göra något förens det känns rätt. Jag kan tex inte gå ut med soporna, klä på mig, sminka mig, ringa telefonsamtal, skriva blogg eller sova förens det känns rätt. Det är något i mitt huvud som måste vänta ut tills det känns okej att göra allt som behövs göras. Diskuterade det här med mamma idag och vad vi kom fram till är väl att det här antingen beror på mina tvång/idéer eller aspergerdrag. Jag vet inte. Men det jag vet är att det är väldigt jobbigt och hindrar mig många gånger från saker i vardagen.

Nu blev det mycket. Okej, jag erkänner.
Jag drack en cola nyss och vad ni nyss har läst är väl sockerkicken.

LUGNAMÄ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu är jag uppriktigt sagt TRÖTT PÅ DET HÄR.

Manual

Molle börjar detta blogginlägg med att säga:
GOD JUL, HÄR LIGGER JAG OCH ÄR KATTIGAST I STAN.


Ikväll har jag varit med Jenny. Hon fyllde år för några veckor sedan och som present fick hon bestämma en dag då jag skulle bjuda henne på mat och bio. Det har varit en fin kväll. Som vanligt förstår hon mer om mig än vad jag själv gör. Det är skönt. Slipper förklara och tänka så mycket. Hon förstår och berättar hur det är. Tror att Jenny har hittat en instruktionsbok som handlar om hur jag fungerar. Kan inte komma på någon annan förklaring.

Imorgon ska jag pyssla med ett fotoalbum. Jag har valt ut 131 bilder som jag ska bränna ut på skiva och ta med ner på stan och framkalla. Sen ska jag klippa klistra och skriva lämpliga saker till varje bild. Det längtar jag efter.

Jag har sovit hos mamma hela helgen. Skönt har det varit. Nu på kvällen har jag strykt gardiner och pärlat magneter till mig själv, för en gångs skull.


Och jag är så glad att jag inte lever det där äckliga livet längre. Jag är så glad att den där enorma besattheten är borta. Jag kunde göra vad fan som helst för knarket. Sno pengar, gå genom hela Sandviken i snöstorm, sitta uppe i flera dygn och bara vänta, blåsa folk på grejer, ljuga rakt upp och ner för min familj, fixa rent urin av kompisar för att klara mina egna drogtester -inga problem. Jag gjorde allt det där. Igår kväll kom jag att tänka på en av de vidrigaste sakerna som hände när jag försökte skydda mitt missbruk. Jag skulle lämna pissprov och hade panik, jag hade allt möjligt i kroppen och ville inte bli avslöjad. Ringde några samtal och en ytlig bekant som var ren kom över och kissade i ett rör åt mig. Jag tejpade röret vid insidan av låret och stack iväg för att lämna provet. I bilen på väg dit kände jag hur det blev blött och ljummet vid rumpan och på hela baksidan av låret. Jag blev iskall i hela kroppen och det enda jag tänkte var "fan fan fan fan fan". Urinet hade alltså på något vis runnit ut ur röret och ut på min kropp. Jag hade någon annans piss över min hud, över mina lår, på mina trosor, på mina skinkor.. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig mer äcklig än vad jag gjorde i just det ögonblicket. Jag kände hur världen pekade på mig, skrattade och sa "Fy fan vilken förlorare du är Sophie".

I Sophies huvud

Huvudet är fullproppat av saker. Jag vet att Jenny är stort fan av min skalle och är väldigt intresserad av vad som händer där inne om dagarna så jag kan berätta vad mina tankar handlar om just nu:

*LÄGENHET, när ska vi flytta, vart ska vi flytta hur ska vi flytta.
*VEM har brännt ner sjöboden och skolan i boken Värmeböljan (hahaha jävla KÄRRING jag är)
*HUR ska mina pengar räcka den här sista veckan!
*VARFÖR skriver folk som krattor på bloggar osv trots att de går skrivarkurser eller är författare?
*VART är skruven till kroken på min hatthylla som min boendestödjare råkade ha ner?
*KOMMER jag få en ny Småstadsliv film om jag mailar eftersom att menyerna inte funkade som de skulle?
*..Man kanske skulle köpa sig en minigris? en minigris som heter charlie? spiken? conny?
*VARFÖR fiser Molle hela tiden?
*Kråkan har cellskräck

och

*det är godast att äta godis ur såna där små pappersgodispåsar istället för stora jäklar. (Mathilda, du vet dom där vita påsarna med gröna, orangea och röda prickar på i mitten)

Det var det.

Gokväll!

Allt jag hör är bla bla bla

Blabla.. tung dag i skolan. Såg på en pjäs av Lars Norén och allt jag kände under tiden vi tittade var att jag ville pissa skådisarna i käften. Kan låta rått, men så kände jag! Sen blev jag väl dumförklarad när jag sa att jag inte fattade vad pjäsen handlade om. Jag hoppas att vinden vänder, att jag ska tycka om dramatikblocket men det ser mörkt ut. Jag tappar glöden helt och hållet när det gäller saker som inte intresserar mig. Det hör diagnosen till. Jag sållar bort allt ur intresse.. och går in i ett irriterat läge.

Vi slutade klockan fyra idag, eller.. jag gick i alla fall då. Mamma skjutsade hem mig, vi hämtade mina pärlor som jag egentligen skulle ha fått förra veckan om de inte hade varit för små, sedan åkte jag hem och mitt boendestöd kom.

Nu har jag duschat. Trött som ett svin. Imorgon åker jag till Tommi. Äntligen.

Det här är slut de, det är riktigt slut. Jävlar vad slut det var.
Det här är bland det slutaste jag har settdu!

joll

tick, tack, tick, tack från två olika klockor varav en som ska väcka mig runt 08. men för att väckas så måste man sova och jag kan inte somna! jag har läst en bok, jag har pendlat i en timme, jag har googlat på allt från underkläder till chakran, jag har försökt sova, jag har funderat över morgondagen och alla nya intryck, jag har tänkt på hur mycket jag saknar tommi.

hej tommi mitt-i-natten. jag saknar dig så mycket att det svider PÅRIKTIGT i mitt bröst. jag tänkte skriva längre men jag kan inte för då börjar jag gråta och jag orkar inte gråta för då tar det bara längre tid innan jag somnar.

så nu ska jag sluta PLICKA OCH LÄMNA DEN HÄR DATAN IFRED FÖR DET ÄR BA JÄVLA JOLL JA HÅLLER PÅ MED IALLAFALL

...JOONATHAAAN
sluutaöööuuhh

friskhetstecken

idag har jag och eva (en ny eva) varit och tittat på folkhögskolan, jag börjar ju trots allt på måndag. det var supermysigt och där kommer jag nog trivas och få inspiration till skrivandet.

eva frågade mig idag hur det kändes inför skolan och då slog det mig att jag har inte ens känt efter. för första gången i hela mitt liv har jag lyckats att lägga en sak åt sidan och fokusera på annat. under sommaren har det varit så mycket annat att tänka på, så undermedvetet har jag lagt tänket på skolan åt sidan eftersom att det inte har varit relevant att tänka på det. på söndag kan jag börja känna efter hur det känns, men inte nu. för det är inte söndag idag och jag är så glad att jag har lyckats!! annars brukar jag alltid gå tänka på och oroa mig för allt som komma skall.. men inte nu.

det är ett friskhetstecken som mamma säger.
hon har under de senaste veckorna påpekat tre saker som går under det ordet.
när jag är hos tommi och ibland glömmer att ringa henne (jag brukar alltid annars ringa minst en gång om dagen) då sa hon att "det är ett friskhetstecken att du glömmer bort oss lite ibland" och igår pratade vi om att jag tycker att det är jobbigt att hon tjatar på mig om räkningar, papper och andra viktiga saker eftersom att jag har boendestöd nu som hjälper mig med allt sånt, då sa hon "det är ett friskhetstecken att du blir irriterad på mig när jag tjatar". och nu det om skolan.. jag har tagit tre stora kliv. snart står jag på helt egna ben.

klart som fan att jag har och är beroende av min mamma, hon har varit min personliga assistent under alla år och hjälpt mig mer än vad en mamma ska! det är svårt att släppa det taget för både henne och mig. detta boendestöd har hjälpt så fruktansvärt mycket och det har fallit en tyngd från våra axlar. nu hoppas jag på en framtid med min mamma där vi slipper att alltid behöva prata om viktiga saker.

käken värker och jag är trött nu. hejdå.

lagad

för första gången på länge känner jag mig stabil psykiskt. jag sover helt perfekt, äter bra och är inte irriterad och labil. det känns skönt att vara jag, just nu. jag vet att det kan vända lika fort men jag oroar mig inte av just den anledningen att det känns så stabilt just nu.
jag kan inte förklara det bättre än att det känns som att alla bitar ligger på plats i min hjärna. förut låg allt här och där, runt om i hela kroppen. nu är jag lagad?

går det?

jag önskar att jag slapp äta medicin för att fungera som människa. jag har varit utan medicin många gånger, då jag glömt tagit den, varit sjuk, glömt medicinen hemma och resultatet av det har jag alltid blivit samma sak -en dödstrött zombie som helst stannar i sängen resten av dagen för att allt känns så irriterande.

eftersom att min ADHD växte bort när jag var mindre så kanske ADD'n som nu finns kvar också växer bort någon gång? jag hoppas!


kan en hel diagnos växa bort? va????

boendestöd och psykolog

tjena yo. (hm vem fan var det som alltid sa så förut? viiri? tobbe? jaja)

idag har alltså boendestödstanten varit hit. hon tvekade inte en sekund om att jag behövde hjälp i hemmet.. men hon sa "man lurar sig själv när man ser på ytan, för där är det så städat och fint". och det har hon rätt i, det märks inte på mig att jag behöver hjälp i hemmet. vi skrev en blankett och nu väntar jag bara på att få det beviljat. jag orkar inte gå in på mer detaljer om det där boendestödet, det tar jag med mina närmsta vänner för jag känner mig bara så invalid om jag ska börja berätta mer ingående.. och det vill jag inte.

hos psykologen gick det bra. maria sa på en gång "vad snygg du är sophie! är du inte nöjd över dig själv?" med strålande ögon -hon får mig alltid på bra humör. "ibland när du mår dåligt sophie, och känner dig stressad så måste du stanna upp och tänka tillbaks på vilken resa du har gjort, då tror jag att det kommer att kännas lite lättare för dig, när du vet att du redan har klarat av den värsta biten" helt rätt! men jag tycker att jag tänker tillbaks rätt ofta på hur det var, eller... i och för sig så är det på minnen jag tänker och inte på utvecklingen som har skett med mig. maria sa även något som jag har försökt att sätta ord på sedan jag vet inte hur långt tillbaks "det känns som att du tycker att detta är jobbigt, för du är ju varken sjuk, eller frisk, du är någnstans mittemellan" trodde aldrig att en mening kunde pricka in så pass mycket som den gjorde. det känns as jobbigt att gå och pendla mellan att vara sjuk och frisk. är jag ens sjuk? vad är jag egentligen? konstig? dum i huvudet? hjärndöd? handikappad? funktionshindrad? jag vet inte vad jag är men något fattas i min hjärna i alla fall och jag är oerhört tacksam att dom bitarna som fattas finns i concertan som jag tar varje morgon. då blir jag som dig och dig och dig där ute, jag blir människa och orkar gå utanför dörren, orkar lyssna på vad människor säger, jag orkar helt enkelt..

sen togs det upp fler saker under träffen idag, önskar jag kunde ha lösenordskydd på denna blogg för då hade jag kanske berättat mer om vad som händer i mitt liv.

det har varit en perfekt dag. jag har köpt två skivor med mötley crüe och jag har även handlat upp några presentkort.

perioder

mitt älsko redigerade denna bild på mig, jag känner mig som en supermodell. <3 tack

klockan är tjugo över åtta och här sitter jag i genomskinliga strumpbyxor och min rosa konstiga kjol. jag ska bara platta håret sen ska jag gå till frissan, för att färga och klippa. det blåser som fan ute så jag kommer att se ut som marilyn monroe (stava?)

jag måste.. måste måste måste lägga in detta som jag fick imorse när jag vaknade på msn. jag censurerar för att vara på den säkra sidan, men tusen tack dill dig min kära vän! dina ord betyder mycket.

"Hej och halloj!
Satt och kollade lite på **** ** forumet och råkade på länken till din blogg. Efter att ha läst igenom en del av den så kan jag bara säga; wow, blir lixom svårt å sätta ord på alla tankar man har om det där. Jag skrev faktist ner en massa grejjer på en text som jag tänkte skicka till dej men insåg att jag är så usel på att skriva. Men efter allt du vart med om så kändes det ganska otillräckligt, så jag slängde den. Puts, väck, borta. Jag vet att jag har varit sämst på att höra av mej, men tyvärr har jag alltid varit sån. Men bara för att jag är knäpp på det sättet så betyder det inte att du inte kan höra av dej utan du kan höra av dej precis närsomhellst om du vill snacka om vadsomhellst. Förresten så hade jag ingen aning om att du har gått och blivit en trance-skalle! :) Jag har en hel del mixar på lut som jag har gjort själv så har du lust att lyssna på dom så är det bara att du hör av dej. Kram kram"

med tanke på att inte höra av sig så vill jag på en gång passa på att säga detta.

jag har jätte svårt för att höra av mig jag också. det beror på att allt går i perioder för mig, jag kan omöjligt vara med massor av olika kompisar en hel vecka, det blir snarare en mathilda vecka, en mia vecka, en kristian vecka.. osv osv. börjar jag blanda och röra om så blir det jätte konstigt. det är inget som är personligt mot er men allt går i perioder det vet jag att ni vet också. jag vill ha full fokus på den person jag är med annars känns det.. inge bra.

så nu vet ni varför jag ibland inte hör av mig! mitt huvud har inte tid ibland helt enkelt..

jorunaler

just nu är det the script som gäller och journallässning från mina psykinläggningar bland annat.

sommaren 2007
"Psykisk status:
Ger ganska formell kontakt, svarar kort på frågor. Ter sig skeptisk och även sarkastisk. Den emotiella kontakten är ytlig. Grundstämmningen ter sig inte nedsatt men man observerar tydliga tecken på irritation. Fokuserad på sig själv och framför allt på att få bensodiazepiner som skall minska ångesten. Man har svårt att skapa någon kompromiss med patienten. Ter sig ganska rigid i sitt resonemang. Svårigheter med att reflektera över sina problem."

jösses nu minns jag. bit för bit faller på plats och här är en:

det var sommaren 2007. jag hade fått en ask xanor med mig hem från min inläggning på psyk.
jag pulade i mig åtminstone hälften av tabletterna och fick sedan för mig att ringa till psyket för att ljuga ihop en historia om att jag har slarvat bort tabletterna och behövde fler. jag var helt borta i huvudet. kvinnan som svarade hänvisade mig till ett annat nummer, jag försöker komma ihåg siffrorna och skriva upp dem, jag frågade om och om igen men jag sa alltid fel nummer.. hon blev riktigt arg på mig, sa med rivig röst "jag tror att du har ätit alla tabletter själv nu sophie!!" jag ljög och sa nej med bortdomnade läppar och stängda ögon. jag sa "jag vill ha hjälp" men den mest ynkliga röst man kan höra från en missbrukare. får som svar "jag kan inte hjälpa dig!" *klick*

här ringer en tjej, som har överdoserat xanor, som knappt kan prata och ber om hjälp.. får som svar arga tonfall och en lur slängd i örat

21/11-2007 Första läkarsamtalet om min ADHD utredning
"Modern berättar idag att följande:

Sophie var redan sedan småbarnstiden ostyrlig och livlig, var aldrig på samma fläck särskilt länge, påbörjade saker och kunde inte avsluta samt hade mycket lätt att komma i konflikt med sin omgivning -mycket kort stubin inligt moderns beskrivning. Kunde vara lite våghalsig risktagande -klätta upp i träd, kasta sig ut i vatten utan eftertanke. Inte ådragit sig några skador och modern upplevde aldrig Sophie som klumpig eller motoriskt sen, däremot alltså som våghalsig -hon har tydligen ett antal gånger fått räddats ur vatten. Modern beskriver att Sophies tillvaro i yngre år var kaotisk när det gällde ordning -hon har dessutom svårt att se föremålen när hon blir stressad. Mamman fick serva genom att ställa fram och lägga iordning. Sophie kom sällan för sent till skolan, däremot relativt ofta uteblev skoldagen helt och hållet därför att hon inte kunnat komma upp på morgnen. På direkt förfrågan beskriver Sophie svårigheter med att skriva, svårt att skilja på bokstäverna P B D. Dock bra i svenska och läser med behållning. Får enligt mammans antydningar antränga sig mer i studierna än andra men kan klara sig bra. Efter flyttning hemifrån till egen bostad har oordningen runt sophie övergått i en tvångsmässig ordentlighet och prydlighet. Sophie kan bli genomsvettig av ångest om mamman kommer in i hallen i hennes lägenhet utan att ta av sig skorna eller om föremål byter plats. Enligt tidigare journaler har Sophie har BUP kontakt sedan 15 års ålder pga ångest i kombination med missbruk. Det intrycket jag får är att detta har pågått under flera års tid och att Sophie också har umgåtts med ungdomar som använt droger. Jag får också intrycket, att både drogbruket, umgänget med drogande kompisar har varit av mycket större omfattning än vad mamman vet om.

Sophie beskriver att hon snortat amfetamin i ett par års tid och att drogen gör henne social, samtidigt lugn, koncentrerad och behärskad. Hon tycker att hon blir mer "sig själv" av amfetamin. Kokain gör henne upprymd och överaktiv. Av Subutex blir hon lugn, snarast lite låg. Har finansierat drogerna med dels intjänade pengar, dels studiebidraget. Vill nu åtminstone i mammas ögon framstå som drogfri."

stöd..

ja nu kommer ni få höra något som säkert kommer uppröra vissa människor.

idag var jag och mamma till läkaren. en helt underbar kvinna som verkligen förstod! vi berättade om min ostruktur här hemma och att jag lever på lappar, scheman, listor och kaos. på ytan är det städat, rent och fint, men resten är huller om buller så jag får panik. mamma har fått vara min personliga assistent i alla år. hon har fått åka hit när det strular sig, när jag inte förstår om jag har betalat räkningarna, när jag behöver handla mat, när jag behöver hjälp med vad som helst egentligen, läxor, städning osv. i alla år har mamma fått köra mig, hjälpa mig mer än vad en mamma ska behöva göra egentligen. det är klart att hon börjar tycka att det är jobbigt. mamma har gjort allt detta själv, utan pappa, utan psykologer och utan myndigheter.

så idag, kom det briljanta förslaget om att ansöka om boendestöd för mig. (håll klaffen ni som tycker att jag inte behöver detta, ni har ingen aning om hur min vardag ser ut, gå i mina skor ska ni allt få se hur det är) detta boendestöd innebär att det kommer att komma någon hit hem till mig när jag behöver det, hjälper mig att fixa struktur, ordning och bra sätt att fixa alla saker på som fungerar för just mig. jag behöver detta. jag behöver hjälp med att planera. ni har ingen aning alls om hur mycket slit det innebär att vara jag. det finns några få personer som vet. och det räcker, egentligen ska jag inte behöva förklara mig men jag vet att det sitter personer där ute som anser att jag är lat, oengagerad. så är det inte, då känner inte ni mig. dom som vet vet, dom som inte vet vet nu!

jag är glad över detta beslut. det är något jag behöver.

tack och hej

jag är inte dum

nu har jag känt mig rejält handikappad i en timme. jag har nämnligen pluggat inför mitt historia prov som blir på måndag och pga min diagnos så har läraren beställt tal böcker på hela EPOS boken så att jag ska kunna koncentrera mig och förstå bättre. jag har lyssnat i en timme nu och jag förstår dubbelt så mycket jämfört med när jag läser. sammanhangen är fortfarande lite otydliga men betydligt bättre än innan. sitter jag med dessa skivor varje dag tills provet så kommer jag att kunna det galant. det känns toppen. jag känner mig dock så himla dum i huvudet när jag lyssnar på berättarrösten, som att jag inte kan någonting. men jag försöker stöta bort de tankarna för dum är jag inte! jag har bara ADD.

i natt kunde jag inte sova. jag låg kallsvettig under täcket och nojade om att det skulle börja brinna, att ett plan skulle störta i mitt lägenhetshus och att jorden skulle sprängas. varför blir jag paranoid på kvällarna? jag vet inte.

kram på er.

ett skepp kommer lastat

-"har du glömt att ta din medicin idag sophie?" frågade mamma lugnt och försiktigt tidigare idag när jag visat upp ett irriterat beteende flera gånger i rad. jag blev så klart rasande av den frågan och sa upphetsat
-" bara för att jag äter medicin nu så behöver inte det betyda att jag mår bra hela tiden? jag har väl all rätt i att få vara irriterad någon gång ibland jag också. jag är en människa med känslor även med medicin!!" såklart överdrev jag, för jag visste att det inte var så ingående som mamma menade. hon ställde en vanlig enkel fråga och jag blev skogstokig och drog slutsatser som var utanför ramarna.. förlåt.

nu är mitt blodsocker på botten och jag ska slänga min nyduschade kropp i soffan för att äta röda vindruvor.

mitt personliga brev inför västerberg är klart, samt textprovet som ska skickas med, ansökning, personbevis osv. nu är det bara mina betyg som fattas sen blir det ETT SKEPP KOMMER LASTAT.

av och på.

..och så var det den återkommande känslan om att det är någon -eller något som saknas i mitt liv. jag är aldrig nöjd! jag antar att det är så här:

när jag faktiskt är nöjd, är jag uppe i högvarv, jag är på rosa moln av såna kraftiga lyckokänslor, jag känner inte känslorna -jag lever i dem, de är så påtagliga och intensiva. jag koncentrerar mig och fokuserar så pass mycket att jag får feting ångest efteråt, jag får ingen ork eller energi över.. och det suger! jag är antingen eller. jämt och ständigt. antingen är jag av -eller så är jag på. det finns inget mellanting!!!! det har aldrig funnits något mellanting.

och jag fucking hatar det.
jag tror inte ni kan förstå.

idag har jag legat på sängen hela dagen, jag trodde att det var feber, att jag höll på att bli sjuk -ja kanske är det så. eller så är det utmattning. jag är så jävla manisk emellanåt att det är sjukt. jag ser det så tydligt idag. som ett solklart rutmönster.

attention

idag har jag varit låg, apatisk, obrydd.. jag har bara följt med dit svängarna har tagit mig utan att riktigt reflektera över saken. jag har många fina dagar bakom mig, har varit väldigt upp i varv så idag kanske det var en dag för att hämta andan och pausa?

igår hjälpte jag mamma att bli medlem på forumet attention (ett forum för funktionshindrade så som asperger, adhd, autism..) när jag har lärt henne hur internets värld fungerar kommer hon att trivas som fisken i vattnet bland alla som har det som vi ( i alla fall på ett ungefär) det forumet kommer att vara perfekt för henne. är det något hon undrar över, så är det bara att fråga någon där, för alla sitter i samma sits. jag älskar attention och kan sitta en hel dag och gå igenom alla trådar. det är en helt ny värld för mig att inse att det finns människor där ute som har samma problem som jag. dessutom har vi blivit medlem i föreningen attention här i gästrikland, man får tidning varannan månad, information om föreläsningar, hjälpmedel och stöd. dessutom finns det träffar man kan åka på.. för att träffa nya människor med samma problem. jag tycker i alla fall att denna förening är mycket bra för mig och min familj!

jag fick ett blombud idag.. det ringde på dörren och där sträckte en kvinna fram en vacker bukett.. jag blev tårögd och uppspelt. världens härligaste överraskning. tack till dig!

jag vet inte om jag har något mer att dela med mig av ikväll.. det får räcka så här.
men jag tycker att det är dåligt med kommentarer till skillnad från förr.. det är som det är:)

godnatt.

häjhäj

nu är katterna hemma. kråkan sitter ute på balkongbordet och blickar ut mot den stora vida världen med hennes diamantögon som man drunknar i. molle strosar omkring genom lägenheten som den livsnjutaren han är, nosar på lite saker, går vidare, stannar upp, nosar igen. bara för att se om allt är på sin plats nu när de är hemma igen.

ikväll kommer mia hit. min nya vän. vi ska se på marley och jag, äta popcorn och blåbärsglass -en unik blandning.

i hallen har jag hängt upp några av mina pärlplattor. det blev väldigt fint, men de ramlar ner. kluddet på baksidan är väl inte till för så tunga saker.

jag har haft en underbar vecka med j. vi behövde mer än någonting annat träffa varandra igen och det var på en vänskaplig nivå som kändes trygg och skön.

ganska kul när jag tänker efter hur roligt det måste ha sett ut, två bokstavsbarn som umgåtts med varandra 24/7, det var en viss teknik att få oss båda i samma sinnesstämning. jag som svänger i humöret hela hela tiden, blir förbannad på jobbiga ljud och j som är hyperaktiv och pillar sönder allt som kommer i hans närhet. på något sätt så fixade vi dessa dagar. det gick hur bra som helst.. jobbigast var det väl att handla, båda får panik i för stora folkmassor och när vi stod på willys med korgarna fulla och väntade på mamma och pappa som också var därinne började j att se ut som en tjackad jag-vet-inte-vad. han blev helt enkelt så nervös av alla människor att han blev ryckig och speedad. så vi gick ut och väntade i bilen istället.

nu har jag huvudvärk. ska äta, se klart på playa del sol och invänta mia.

HÄJHÄJ

fobi

just nu är det ett virrvarr i mitt huvud -jag har ingen struktur på någonting.

jag vet inte vart jag ska börja eller vilka trådar jag ska dra i för att få ordning och reda på allting. framförallt tänker jag på:
*alla läxor
*hur studentveckan ska gå till (vilka ska jag vara med jag får panik!)
*när jag ska åka till gävle och ordna mitt pass inför grekland samt när jag ska åka till apoteket för att ordna ett intyg för att få med min adhd medicin dit
*vilken dag jag ska åka till psyket för att lämna ett drogtest och övertyga en nära person om att jag fortfarande är drogfri
*när jag kommer att bli klar med körkortet och hur det kommer att gå med teorin
*hur det ska gå imorgon när jag får en annan körskolelärare
*när borde jag börja skriva på kaosflickan igen
*och ja åter igen, skolan!

jag måste ha struktur på allt, planer, vara förberedd.. annars blir det KAOS.

ikväll har jag blivit intervjuad genom telefonen av en tjej som jobbar på en grundskola med barn med adhd/asperger. hon skrev på ett adhd forum att hon ville komma i kontakt med någon mellan 18-25 års-åldern som har diagnos och kan berätta om hur det var i grundskolan och så. jag mailade och ställde upp! givande samtal.

något jag blev påmind om var när min mamma fick skjutsa mig 1,3 mil till skolan varje dag under 7:an till 9:an på grund av min sociala fobi.. jag åkte aldrig buss till skolan, jag hade sån jävla hemsk fobi för dem att mamma fick agera taxi.. helt sjukt egentligen. under högstadiet gick jag inte ens i en affär själv. om mamma eller tex elin gick någon meter ifrån mig skrek jag och fick spel. ibland fick mamma eller elin helt enkelt gå in i affären själv och handla åt mig medans jag väntade utanför..

idag går jag till tandläkaren själv, tar blodprov själv, handlar mat och kläder själv, pendlar till och från skolan själv.. vilka framsteg alltså..

:)

jag vet inte. jag tycker bara att det här adhd livet är så himla jobbigt ibland.. tror inte att folk förstår hur pass drygt det egentligen är! jag kan ta detta som exempel att jag svänger så jävla snabbt och kraftigt i mitt humör. jag kan vara lycklig så det nästan bubblar i kroppen på mig, för att under bara två sekunder svänga och bli en irriterad zombie som inte orkar lyssna på någon eller något. det är klart som fan att jag blir trött! jag är så trött om kvällarna att jag knappt vet ut eller in, det är inte bara humörsvägningarna som gör att jag blir utmattad, det är också alla miljontals intryck min hjärna tar in. en person med adhd diagnos tar in dubbelt så många intryck som en "vanlig" människa gör. jag lägger märke till så mycket om dagarna och min hjärna jobbar i högvarv för att hålla koncentrationen uppe. för att jag ska orka en hel dag måste jag "stänga av" hjärnan och vila, vilket kan uppfattas som att jag är arg, uppkäftig eller sur. men det är jag inte, de flesta har förstått hur det ligger till men när jag träffar människor som inte känner mig kan det bli jobbiga situationer..

hm, bara lite tankar som yrade omkring i hjärnan på mig. måste skriva av mig annars ligger jag och ältar allt så att jag inte kan sova sen..

dessutom ser det ut som att det blir monday bar kryssning också, jag ska minsann stampa hälarna av mig isåfall, med min nya fina vita tröja och lurviga vita benvärmare.. jag hoppas att det blir av! jag hoppas!

jag har märkt hur mycket det egentligen betydde för mig att min vän har kommit tillbaks till min verklighet igen. min lilla pusselbit. jag känner mig som ny i själen, jag känner mig lättad och jag känner sån längtan, hela tiden!

om några dagar har jag varit drogfri i ett år också.
under ett tidigare försök jag gjorde till att vara drogfri så hade jag hållt mig i en månad, vet ni vad jag gjorde för att fira? jag gick på ett NA möte, tog en bricka för 30 dagar, sedan stack jag på fest och snortade tjack och dansade bort några timmar på krogen, vilket hyckleri va?:) haha. fyfan vad sjukt.

nu ska jag bädda åt mig på soffan och sen sova om en stund. vilken livsglädje jag känner! finns bara en sak som skulle kunna få mig i klimax just nu, en mysig kram.....