det var.

görangörangöran..

det var hundra höjdare, blå valium, kompisar med dreads och din bruna plånbok. det var min svarta skinnsoffa och mitt brungrå-randiga linne som jag egentligen hatade för att mina höfter syntes så väl i det. det var min pundiga hylla som rasade, som jag sedan stöttade med hjälp av böcker (mikrofronkåt och inte som andra döttrar, tjocka och bra) och som alla kompisar slog sitt huvud mot när de lutade sig tillbaks efter att de dragit en lina -självklart på min glasskiva där det en gång var en tavla och en hund bakom. en stackars hund som jag ivrigt slängde i min blå papperkorg för -hundar är väl det mest meningslösa som finns om man jämför med kemikalier?

det var min 120 säng och det gröna duntäcket. det var vårt opiatsvett som blandades till en vacker vätska som rann längst våra ryggrader och förbi våra utstående, bultande vener. det var vår klåda och våra knappnålspupiller som gjorde att vi kände oss som en och samma människa. det var när du kliade mig och när jag kliade dig som jag kände meningen med livet, som jag kände hur mycket en människa faktiskt kunde ställa upp på mig.. och bara finnas där, för mig.

timmy det var du och jag och alla barnfilmer. det var du och jag och alla soliga dagar gåendes genom parken. det var ju du och jag och svulldagen, och tjackolaariuspilaarius-dagen, och närjagfylldeårdagenochvivarsåjävlasubbade, och dagen då vi slingrade oss likt stela ormar och bara.. gjorde det. det var dagen efter och alla dagar efter det som jag inte ens kom ihåg att det hade hänt.

det var hela världen och nu är det hela världen också men allt är bakom mig. det känns.. jag vet inte. det känns bara.