livet är bra underbart. du är bra underbar.
idag kom vi hem från grekland. stod på arlanda vid 18 tiden. det kändes så skönt att få komma hem. vi tog våra väskor, gick mot utgången och tittade efter mamma, pappa och mormor. sedan ringde telefonen.. det stod "tommi" på displayen och jag svarade. "titta till höger" sa han, och jag förstod ingenting. där stod han, med rosor i sin hand och såg så underbart vacker ut som bara han kan göra. det lyste om honom.. det kändes så overkligt att han hade gjort detta för mig, att han hade köpt rosorna, väntat, och överraskat.. för min skull! känslan jag hade i kroppen går inte att beskriva, den sitter fortfarande kvar och jag älskar varje sekund. tack, du underbara!!
jag har skrivit ut ett helt block under min tid i grekland, jag har ransakat mig själv ytterligare och jag har intervjuat jenny om min amfetaminperiod, tänkte ha med utdrag av hennes minnen till kaosflickan.. här får ni ett smakprov.
"överlevnadstipsen:
"Jag brukade alltid fråga dig vad jag skulle göra om du överdoserade. Du brukade berätta på ett vettigt och klokt sätt: "Ta i alla fall av mig drogerna om jag har några på mig, och om jag slocknar och inte vaknar av väckning på ett tag kan du ringa ambulansen" Jag satt alltid med min mobil i handen, redo att ringa till 112. Detta blev min vardag. Jag uppskattade att du förklarade för mig vad jag skulle göra. Jag var så orolig. "Om jag blir helt trött och helt helt seg, då är det nog inte så bra" ekar fortfarande i mitt huvud.
Jag var vid din sida för att inget skulle hända dig. Hellre satt jag där med dig mitt i skiten istället för att vara hemma, helt ovetandes om vad du gjorde. Du svarade aldrig på din mobil, och då var det bättre att vara där för då visste jag i alla fall att jag kunde göra något"
"Jag brukade alltid fråga dig vad jag skulle göra om du överdoserade. Du brukade berätta på ett vettigt och klokt sätt: "Ta i alla fall av mig drogerna om jag har några på mig, och om jag slocknar och inte vaknar av väckning på ett tag kan du ringa ambulansen" Jag satt alltid med min mobil i handen, redo att ringa till 112. Detta blev min vardag. Jag uppskattade att du förklarade för mig vad jag skulle göra. Jag var så orolig. "Om jag blir helt trött och helt helt seg, då är det nog inte så bra" ekar fortfarande i mitt huvud.
Jag var vid din sida för att inget skulle hända dig. Hellre satt jag där med dig mitt i skiten istället för att vara hemma, helt ovetandes om vad du gjorde. Du svarade aldrig på din mobil, och då var det bättre att vara där för då visste jag i alla fall att jag kunde göra något"
"Jag var aldrig rädd för dina kompisar eller så. Jag var snarare rädd för att de skulle lura i dig något. Hela situationen kändes så overklig och det var därför jag inte riktigt reagerade över det hela. Alla gick runt i cirklar och var höga i din lägenhet medans jag var nykter. Jag ville inte ens testa droger för jag såg ju hur dryga ni blev. Du, Sophie, pratade alltid om en massa konstiga saker. Du hade dina klara stunder på 5-10 minuter, oftast hade du bara sammanhang i dina meningar när du berättade om vad du tagit för drog, sedan svävade du ut igen och hamnade i det eviga babblet om de jävla mackorna. Och så höll du på, fram och tillbaka. Jag fick en film där ni spelade in "Sagan om Mackorna" och jag fattade ingenting. Du var verkligen mån om att berätta alla dina smarta tankar och lösningar för mig. Dina ögon lyste och du sa övertygande "Så ÄR det Jenny! Fan vad smart jag är!!". Jag bara höll med och nickade, berättade hur duktig du var, för jag ville inte krossa din lycka. Du älskade att få beröm. Dina teorier kunde handla om hur man öppnar en plåtburk, fast i ett helt annat upplägg än det vanliga, som du så stolt berättade om. Det kunde också handla om hur man öppnar en jouiceförpackning på bästa sätt. Helt vansinniga tankar"
Jag kopierar in mina dagböcker vid ett senare tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar