stöd..

ja nu kommer ni få höra något som säkert kommer uppröra vissa människor.

idag var jag och mamma till läkaren. en helt underbar kvinna som verkligen förstod! vi berättade om min ostruktur här hemma och att jag lever på lappar, scheman, listor och kaos. på ytan är det städat, rent och fint, men resten är huller om buller så jag får panik. mamma har fått vara min personliga assistent i alla år. hon har fått åka hit när det strular sig, när jag inte förstår om jag har betalat räkningarna, när jag behöver handla mat, när jag behöver hjälp med vad som helst egentligen, läxor, städning osv. i alla år har mamma fått köra mig, hjälpa mig mer än vad en mamma ska behöva göra egentligen. det är klart att hon börjar tycka att det är jobbigt. mamma har gjort allt detta själv, utan pappa, utan psykologer och utan myndigheter.

så idag, kom det briljanta förslaget om att ansöka om boendestöd för mig. (håll klaffen ni som tycker att jag inte behöver detta, ni har ingen aning om hur min vardag ser ut, gå i mina skor ska ni allt få se hur det är) detta boendestöd innebär att det kommer att komma någon hit hem till mig när jag behöver det, hjälper mig att fixa struktur, ordning och bra sätt att fixa alla saker på som fungerar för just mig. jag behöver detta. jag behöver hjälp med att planera. ni har ingen aning alls om hur mycket slit det innebär att vara jag. det finns några få personer som vet. och det räcker, egentligen ska jag inte behöva förklara mig men jag vet att det sitter personer där ute som anser att jag är lat, oengagerad. så är det inte, då känner inte ni mig. dom som vet vet, dom som inte vet vet nu!

jag är glad över detta beslut. det är något jag behöver.

tack och hej