helst vill jag bara packa väskan, med livet jag egentligen inte behöver. sätta mig på ett tåg som tar mig 1½ timme längre bort, med en iver i magen, som är så stark att den skulle kunna bryta betongväggar till små, små bitar. jag vill kliva ur tåget och akta mig för att inte ramla ned i glappet mellan tåget och perrongen. gå längst alla vägar jag så väl känner igen, jag skulle le, se hur min rosa kjol far runt och känna vinden i håret, kanske känna regn mot min bula i pannan. det skulle inte göra något att mitt smink blir utkletat, att skoskavet gör så ont att jag knappt kan gå, att jag trampar på glas eller har 70 missade samtal från psyket -jag skulle fortsätta le och gå upp för backen, gå ned för stigen, ställa mig utanför sexbong tills den vackraste människan i hela världen skulle kasta ned sina nycklar till mig från sin balkong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar