shit

detta är så sjukt! jag har inte vågat lyssna på the gladiatiors sen 2007. jag har trott att alla låtar skulle ge mig ångest och att jag skulle minnas allt igen. jag älskade the gladiators, the gladiators var det enda vi lyssnade på den sommaren. gick det inte en låt på i bakgrunden så sjöng någon på en eller så hörde vi musiken i våra skallar.

jag vågade lyssna, jag sitter här och ler och sjunger med till dreadlocks the time is now.. ååh. jag nostalgitrippar tillbaks i tiden, ser och känner allt så jävla klart och tydligt: dreads, pipor, stress, fixa piller, möta kranar, ta ut pengar, gå i regnet för att handla stesolid, tacos, konstig himmel i parken, bli inlagd på psyket, soliga dagar i parken, basket, e och l på syra, möblera om lägenheten, ÅH GUD jag minns när vi tog bilen till stockholmstrakten, jag och grabbarna i en fullproppad bil, ALLA rökte holk hela vägen dit och tillbaka inklusive chaffören, hela bilen var helt dimmig och bilarna som åkte förbi tittade konstigt, självklart var the gladiators på även då. piller piller piller, stesolid xanor sobril iktorivil. cityfesten när vi satt bakom tågstationen vid vattnet på en bänk och rökte spliff helt öppet, sniffade poppers och jag tuggade på tio xanor som om de vore godis och jag blev lila i käften, åkte karusell och var helt väck, träffade en kompis och vi sprang omkring längst gävles alla gator i spöregn för att handla svinbilliga dolcontin av en snubbe, på vägen fick jag för mig att det var riktiga renar som stod utanför ett matställe (självklart var det uppstoppade)

ja detta var vad som dök upp i mitt huvud nu. jag vet inte varför jag ler, egentligen borde jag få ångest, men jag får det inte. kanske av den anledningen att om jag inte hade levt det där livet hade jag aldrig varit den jag är idag?