Det här är från en sockerkick

Hej alla vänner, och sånt..

Vad som räddar mina sömnlösa nätter är rätt givet; skogaholmslimpa och en bra bok som just inatt är Dagen då min dotter blev galen. Ett bra boktips till er där ute som gillar att läsa om psykoser och elände.

Jag ligger på soffan hos mamma och pappa. Har full fokus på att sluta spänna mina käkar men det går inte. Det gör bara ondare och ondare och för varje minut blir min koncentration större, men det hjälper inte. Imorgon ska jag till tandläkaren, jag har tappat en bit av en tand. Jag antar att det beror på att jag spänner mig så mycket, lyckas man spänna så hårt att det blir en spricka i tanden lyckas man nog med att bita av en tandbit också ska ni se. Jag hade tur, jag får min grymt försiktiga tandläkare som knappt törs röra mig i munnen för att jag är så rädd. Men han är snäll. Han säger inte så mycket, mer än Hej, vad han ska göra och Hejdå. Men det gör ingenting, jag vill inte höra massa onödigt dravel. Imorgon slutar jag tidigare från skolan och sticker iväg på årets andra skräckutmaning. Förra gången blev jag sövd och imorgon ska jag få lugnande. Det kommer gå bra.

Jag har pärlat många kylskåpsmagneter som ni ska få se på bild sen. Och så har jag börjat för fullt med mitt fotoalbum. Jag satt helt manisk inatt klockan ett på golvet, iklädd endast trosor och bh och rev ut passande ord meningar och bilder ur tidningar till alla foton, klippte och klistrade sedan fast dom i albumet och fick lim över låren.

Har funderat över mig själv väldigt mycket. Det här med att jag inte kan göra något förens det känns rätt. Jag kan tex inte gå ut med soporna, klä på mig, sminka mig, ringa telefonsamtal, skriva blogg eller sova förens det känns rätt. Det är något i mitt huvud som måste vänta ut tills det känns okej att göra allt som behövs göras. Diskuterade det här med mamma idag och vad vi kom fram till är väl att det här antingen beror på mina tvång/idéer eller aspergerdrag. Jag vet inte. Men det jag vet är att det är väldigt jobbigt och hindrar mig många gånger från saker i vardagen.

Nu blev det mycket. Okej, jag erkänner.
Jag drack en cola nyss och vad ni nyss har läst är väl sockerkicken.

pärlorna

som endel har förstått så pysslar jag mycket med att göra pärlplattor.
många vill att jag ska göra sådana till dem så från och med nu tar jag beställningar.
mer info via mail/msn om någon är sugen

sophie.propp@live.se

skillnad

frågar
ska vi klättra på taken, se stjärnorna, gömma nyckel, äta polly, gräva mask och fiska, bada i sjön, sova i dubbelsäng, gå på picknick, klappa katter eller måla tavlor..?

svarar
nej vi ska handla benzo, krita sub, spela basket, mecka holk, freebaza till schpongle, käka munchies, kolla läget i parken, ringa samtal och ha paranoia!

sjutusentre mils avstånd

galet

med ögonen fulla av grus
rullar, famlar, ramlar jag
omkring
i hopp om att
skriken, gråten, såren ÅREN
ska ta slut eller
tonas, dämpas, minskas, UPPHÖRA?

jag har inget flott i håret och
kläder som stinker svett

jag dammar, skurar, tjurar
pärlar, läser, fräser.

de säger
du klarar dig

reaktion-osäker, oförutsägbar och bara
väldigt, väldigt -otroligt vad sorligt
ironiskratt i ögonen för
varför ska allt synas på ytan?

flisan

nu ska ni få ta del av min synopsis som j har hjälpt mig med. erkänn, det är världens charmigaste manus;)


(Fel man för fel intresse)

Lars-Erik "Flisan" Håkansson är en mager man, med helt fel förutsättningar för att göra det han gillar bäst. Flisan spelar nämligen hockey i Brynäs. Hans karriär kan man nog förklara som väldigt mediåker. Flisan får nämligen spendera mycket tid på bänken, pga svår hypkondri. Då kan man ju undra varför en hypkondriker spelar ishockey?

Det hela började för 20 år sedan, då Flisans fader (Sune) tyckte att sin son definitivt skulle lira hockey. Det var absolut inget demokratiskt beslut, med tanke på att fadern var föredetta löjtnant som också jobbat i skogen hela sitt liv. Fadern tog alltså sina skoggshuggararmar, tryckte på ett par nyslipade skrillor på Flisans fötter. Sedan skickade han ut honom på en istäckt myr, och på den vägen är det. Varför Flisan led av svår hypkondri vet man inte. Skulle kunna vara så att det var ärvt från hans mor, som desvärre gick bort i kräfta. Fadern och sonen, hade en väldigt stel och rutinmässig relation. Det enda stödet som visades från faderns sida, var under träniningarna. Då (Sune) var med som andrahandscoach. Fadern trycke ofta på, och tyckte att Flisan skulle få ha mer tid på isen. Vilket Flisan inte fick, därav namnet "Flisan" -Grabben var så bräcklig, skör och klen. Ja, det var lite mer som att Flisan fick vara lagets maskot. Han ordnade med vatten, såg över så att taktikbordet var rent. Polerade och städade lite här och var. Laget körde med honom, fast från hjärtat. Alla gillade Flisan, fast att han var värdelös på isen var det ingen som omdiskuterade.

Brynäs var Flisans liv, senare i livet också hans fru (Ellen) -En vacker kvinna som var där för Flisan i vårt och tort. Flisans far gick också bort på senare dagar, det han lämnade kvar var ett brev. Där det stod "Gör mig stolt Lasse liten!".
Flisan fick det bekräftat, hela livet hade Lars-Erik försökt göra fadern sin stolt, men kände aldrig att han lyckats. Mycket av tiden mellan hockeyn, frun och hemmet gick åt till att försöka hitta på vad han var bra på. Flisans mening med livet.
För hans hypokondri var ett hinder för honom, i allt han försökte att göra. Tills en dag, då det kom på tal om att försöka skaffa barn. Bara det här var ett väldigt stort projekt för Lars-Erik. Kanske det största han stött på, Flisan och Ellens relation var inte alltid så intim. Så själva samlaget kunde krångla till det. Flisan var nämligen extremt hygienisk, och ansåg att skulle dem ha sex.. Fick det bli i badkaret.
Flisan var väldigt rädd för kroppsvätskor. Nu kan man tänka sig att det här var frustrerande för Ellen, men nej då hon älskade honom av hela sitt hjärta och om det var något som kunde göra hennes dag, så var det Flisans försiktiga steg.
Där låg och dom och krånglade i badkaret. Tre månader senare kom ett lyckligt besked, Ellen var gravid. Tiden gick och det hela började närma sig. Den sista tiden kändes som en lång väntan för båda två. Ellen gick där hemma, Flisan spelade hockey, men jobbade även med brynäs hockeyförbund, där han fick sköta diverse sysslor. Då det plötsligt var dags, Ellen skulle föda.

Flisan kastade in sig i bilen, men det var så kallt ute så bilen startade inte. Han sprang in och avbröt träningen och skrek hjälp mig! Ellen ska föda.. Hela laget stannade upp,
där stod dom med tallricksögon. Då någon utbröt med redig norrländska "Fan Flisan, inte ska du bli farsa heller?!" Jo det ska jag skrek Flisan, ni har bara aldrig frågat. Eftersom alla tyckte om Flisan så mycket, sprang en höl drös med hockeyspelar ut till lagbussen, knuffade igång den. Sen bar dem av mot sjukhuset. Där låg Ellen och kved, medans grabbarna sjöng hejjarramsor om Flisan och Ellen. Detta var nog Flisan och Ellens lyckligaste ögonblick, till och med hockeygänget verkade tårögda. Barnet kom till och det firades hejvillt på sjukhuset.

Flisan levde nu drömmen, med sin vackra fru och sin nyfödde son Måns. Flisan kände sig lycklig, som att han har gjort rätt i livet. Fast han var fortfarande osäker.. På om han lyckats göra sin pappa stolt. En morgon gick Flisan till jobbet och grubblade på det här, under kvällen skulle det spelats match. Brynäs hade inte vunnit på hur länge som helst. Det visades sig senare under dagen att tränarn var sjuk. Så det var ingen som kunde köra igenom speltaktiken. Då hela laget blickade på Flisan. "Öhhh Flisan fan, du sitter ju mest på bänken och tänker" Du får hoppa in. Flisan var osäker, men efter mycket om och men. Körde han igenom femmorna och spelschemat. Där stod en nervös Flisan och längtade hem till Ellen och Måns.Då plötsligt Brynäs gör mål för första gången på en jävla massa år. Dom vinner till och med matchen! Laget hurrar för Flisan och Flisan för dem. En Lycklig nybliven pappa åker hem senare den kvällen. När morgon kommer ringer telefonen, det är tränarn. Han medelar att han vill lämna över till Flisan. Flisan tvekar, men tackar ja. Brynäs är pga av Flisan idag ett av Sveriges bästa hockeylag, med mycket på bucklor på hyllan. Än idag står en hypokondrisk Lasse bakom sarjen och dirigerar laget. Med år kommer även gråa hår, och hans son följde pappas spår. Måns är nämligen en av Sveriges bästa juniorspelare. Flisan känner lycka att sonen, har sluppit psykiska motgångar. Flisan och Ellen slutar som lyckliga pensionärer och med en sån vars spelar i Nhl.
"Nu skulle farsan levt" viskade Flisan till Ellen, sen släckte de lampan.


Snipp snapp slut!

den har vaknat

nu har min kreativa sida vaknat till liv. den hade tagit semester i några månader men nu är den uppe och springer igen. -härligt! och vi snackar allt från skrivarglädje, illustration till pärlplattekonst och skoluppgifter. äntligen får jag hjälp av min estetiska sida igen för utloppet av mina känslor. jag har så många ord och meningar i huvudet att väva ihop till underbara texter, så många idéer om design och pärlplattsmönster att jag blir alldeles lycklig. jag tackar gud för att word finns i min nya mobiltelefon.

jag ska ta mitt brinnande huvud och lägga mig i sängen med katterna alldeles strax.

det har varit en fin kväll tillsammans med mia. och jag hoppas på att mitt lilla fjäsk om maskeradfest går av stapeln haha;)

guld och backar

hej fans, folk, vänner osv:)

sitter just nu och är så där skönt trött i huvudet som jag bara lyckas bli ibland. så där trött som alla andra blir om kvällarna utom jag, utom idag. så jävla skönt att kunna gå ner i varv för en gångs skull. tackar mitt brinnande huvud som går om dagarna på körskolan. vilka framsteg jag har gjort, igår lärde jag mig att starta, växla och krypköra. ja, idag har jag kört i stan, i rondeller, trafikljus, backat och vänt i korsningar, lärt mig mycket om högerregeln osv. brååååh, sa jag till mig själv i bilen, läraren hakade på min göteborska och så satt vi där och snackade så i några meningar haha.

jag och jocke har pratat mycket om skrivkramp idag. för vi båda lider utav det. vi har höjt ribban så pass mycket i skrivandet att vi inte kommer någon vart då vi känner att allt som vi skriver måste vara guldkorn, blir det något halvdant vill vi inte skriva. skönt att han har samma problem som mig, jag kan ventilera och prata med någon som förstår.. jag måste försöka hitta tillbaks till skrivandet igen, kanske sänka ribban lite och tänka att det blir bra även fast det kanske inte är guldrader liksom.. jag har stirrat mig blind helt enkelt.

nu jamar kråkan som en könsmogen kyrktupp så jag måste leka av henne lite med den rosa könstiga leksaken. sen läsa i teoriboken sen sova.

puss puss puss, fina ni.

röster mellan generationer

iih:)

en stund

Hej världen.

Jag tänker så det knakar, kliar mig i pannan och gnuggar fingertopparna mot varandra. Jag vet inte vad jag ska skriva! Eller, egentligen gör jag det. Alla känslor och ord står uppradade inuti mig, redo att regna ner över tangenterna. Men jag tvekar, -undrar om det verkligen är värt att sitta här på denna blogg och skriva om mitt liv, om mina känslor?

Jag vet inte. jag vet inte.

inte

Något som är roligt, är i alla fall att Del 1 av kaosflickan finns att köpa i Södertälje nu. Den är med i en novellsamling (igen). Det är roligt att det går framåt. Och inte bakåt.

Dessutom har jag beviljats att få bostadstillägg. 2100kr (min hyra ligger på 2300kr så det är fett bra) i månaden till och med Juni så som det ser ut nu.

I veckan lunchade jag med min lärare som jag hade i projektarbete och fotografisk bild a & b för ett år sedan. Hon är en person som har sett min resa med sina egna ögon -Sett mig på botten, sett mig förändras, sett mig utvecklas, för att nu se mig lycklig. Vi pratade om alla möjliga saker under lunchen och jag trivdes, jag slappnade av, bjöd på mig själv och hade inte något skydd runt om mig som menar "kom hit, men inte längre". Det är tråkigt att hon har slutat på min skola, så därför ser jag fram emot fler lunchisar:)

nu får det vara nog, hejdå.

Tusen alper

Hej vänner, publik, fans, haters och what ever. Idag lever jag efter organismens rad 'det kommer fan aldrig hända att jag faller av. skapandet är min triumf för den här pennan den är allt jag har.' och : 'jag flyger upp från djupet i marken innan det rinner ut i sanden låt min röst får höras över tusen alper! Så spela mig högst, spela mig väl och låt mina känslor få komponera en sång av hela min själ!' poesi mina vänner, poesi. Jag känner mig som en kreativ bomb och jag ska visa hela världen att skrivandet är min väg att gå.

så är det.

jag har visst glömt bort att berätta att första delen på min novell ska vara med i en novellsamling, igen:) spännande! jag har gjort lite ändringar och de som har hant om samlingen har korrektur läst den nu, de hittade inte många fel hehe;) känns skönt!! är verkligen nöjd över den första delen, trots att det är mycket som ska läggas till innan jag känner att jag är helt färdig, tills vidare får den vara med i samlingar osv.. gör inte mig något:) och jag har ju cencurerat allt så jag har ingenting att oroa mig för.

jag sitter just nu och tittar runt på saturnreturn efter lite schyssta kläder medan molle ålar längst mitt lår, din underbaring!

igår fick jag ett sms som gjorde mig till den lyckligaste flickan i hela hela världen. Jag var till månen och vände när jag läste det. "Godnatt älskling. Du är det finaste jag vet.. Sjukt efter så lång "frånvaro". Jag är glad att du är ren och mår bra."

och på vågen väger jag 62 kilo. det är BRA att jag har stått still på det sen augusti. jag rasade trots allt 13 kilo på 3 månader. inget skämt, ingen överdrift. jag har fått ett återbesök hos dietisten i februari, vore nog bra att ta den tiden trots att jag har övervägt att avboka den. känner att kroppen har blivit så där utmattad igen, precis som förut när jag hade rasat alla kilon.. vet inte om jag är på väg ner igen för jag är inne i en period då jag knappt kan äta och röra mig utan att bli slut i huvudet och musklerna.

dags för plattång, hårspray och bli människa igen.

spöken.

jag grinar en skvätt tror jag. har suttit och skrivit på min självbiografi i en timme nu, här får ni se lite av det..

"När jag ser tillbaks på dessa stunder känns det så nära. Jag kan nästan ta på alla minnen med mina händer. Jag kan nästan gå fram till Anna i min svarta skinnsoffa och smeka henne i håret när hon sitter där och ser sin katt hoppa ner i min blåa papperskorg, jag kan nästan säga åt henne att ”allt kommer att bli bra en dag” och hon hör det, fastän jag är i mina gamla minnen och letar svar kan hon förstå. Jag kan nästan sträcka fram min hand och se henne krama om den i ett krampaktigt tag. Jag kan nästan se hur Marcus tittar medlidande åt Annas håll, för han skulle inte se mig. Han skulle inte se att det är det där som kallas kärlek, han skulle bara se en stackars flicka som ser spöken framför sig. Jag kan nästan höra Annas kraftiga andetag som viskar ”låt allting ta slut”. Jag kan nästan krama om henne och känna hennes värme, känna hennes hjärta slå oroligt. Jag kan nästan ta med Anna ut från lägenheten och aldrig mer återvända. Sanningen är att jag känner henne. Jag känner hennes tankar, jag känner hennes vilsna 19 år. Jag känner hjärtklappningen, jag känner oron, jag känner ångesten och jag känner Anna."


en servett tack:P

skrivarglädje

första skoldagen idag. det gick bra.. äntligen börjar historian handla om intressanta saker. franska revolutionen och ideologierna som uppstod efter den. provet kommer nog gå bra för mig! det är även så skönt att allt i skolan får gå i min egna takt. jag har bara tre lektioner i veckan just nu och det är jag glad över.

jag vet inte om jag har berättat det här men jag har haft ett långt uppehåll på mitt skrivande vad gäller min självgiografi. så fort jag satte mig ner för att skriva och för att minnas fick jag hjärtklappning. jag mådde illa! jag klarade inte av att gå så nära inpå alla gamla minnen. istället har jag bearbetat allt ännu en gång mentalt. och plöstligt idag kunde jag skriva igen. jag kände mig lugn medan jag skrev, inget obehag. bara lugn. kan bero på uppmuntran jag fick av magnus, författaren som har hjälpt mig med redigering av första delen. att få beröm av honom känns som en eloge. så jag tänkte, varför ska jag inte fortsätta? och orden bara rann ner på tangentbordet. helt underbart.. det är så här jag vill ha det varje dag. så mina vänner.. jag kämpar på med del 2. jag har inte glömt bort den. jag vet att endel undrar.. så nu vet ni hur det ligger till!

idag ringde jag även till self help kliniken igen, där jag låg inlagd på avgiftning 07. jag ringde dem för 3 månader sedan och bad om mina journaler, de sa att de skulle skicka dem. men de har inte kommit än så jag ringde idag igen och frågade vad som hänt. hon visste inte, det var den arga finska tanten som svarade.. hon jag alltid skällde på under inläggningen. hon var lika grinig idag.. "Vad ska du ha dina journaler till?" frågade hon idag.. jag tycker att det är sjukt att man måste förklara vad man ska ha dem.. det är MINA journaler som jag har rätt i att få. men jag höll huvudet högt och förklarade snällt min situation, att jag skriver en självbiografi och ville minnas mer genom att läsa journalerna, få mer struktur helt enkelt.. pussla ihop de sista bitarna. hon blev rätt tyst då och sa att de inte kunde skicka dem idag, men att hon skulle göra vad hon kunde imorgon.. jaja, hoppas jag får dem snart finnfan.

nu är jag helt slut i kroppen. som om någon har pyst ut all energi. som en gammal badboll. men det får väl vara så då. jag vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med just nu. känner inte för någonting. jag känner mig bara glad över att min skrivarpaus är över.

jag vill även säga att en resa till mexico till sofia inte är helt uteslutet.

uppläsning

på tåget på väg till södertälje:)

uppläsningen på kulturnatten

lite shopping på söndagen foo i helvede

håll keften!

jag har fått några uppmaningar om att berätta om hur det gick i helgen! så jag ska göra det nu hade jag tänkt.

jag tackar malin, petra och anders som följde med som moraliskt stöd, det kändes grymt att ni var med! vi var alltså på södertäljes kulturnatt i lördags, på café nova där vi deltagare från skrivarlägret fick läsa upp våra texter på en scen. det var tråkigt för de första som läste, det var nästan bara vi från lägret som var publik, när sedan jag läste (näst sist) hade det hunnit komma rätt mycket folk. det var synd att caféet låg lite längre bort än de andra scenerna, vi själva höll inte på att hitta dit så jag kan tänka mig att andra också hade svårt för det.
jag blev så glad som fick höra mirjams text igen. samla på stjärnfall i en skokartong prydd med paljetter. det är den absolut finaste texten jag vet, och hennes sätt att läsa den på är helt oslagbar. hon lever sig in, ler och övertygar varenda människa. sedan var det helt plötsligt min tur att läsa, jag tyckte jag hörde fel så först gjorde jag itne så mycket, bara satt.. sen kom jag på att det finns ju bara en sophie så det måste vara jag! slängde mina händer mot golvet och rotade fram boken ur väskan och gjorde ett sjumilakliv upp till scenen.. 'hur nära micken ska jag stå?' 'är kroppshållningen okej?' 'ser jag för kaxig ut?' 'står håret åt alla håll?' jag tänkte många tankar innan jag läste upp titeln.. 'kaosflickan'. men jag gjorde ingenting åt håret, hållningen, attityden. det kändes som att jag var mig själv när jag stod där, kände därför att allt var okej till slut. det blev några fel i början när jag läste, jag litade för mycket på mig själv och försökte läsa klart några meningar utan att titta i boken, ibland gick det, men ibland gick det mindre bra.. fast det var det ingen som märkte. inte ens petra gjorde det. några flickor i 16 års åldern stod i en klunga ganska långt bak och varje gång jag nämnde orden "kokain" "amfetamin" "hög" eller "påtänd" hajade de till och fäste blicken på mig. det kunde jag se de flesta i rummet göra, om de inte tittade på mig när jag läste så gjorde de de när jag nämnde sådana ord.. och ibland tänkte jag "vad fan håller jag på med" när jag stod där, "kan jag verkligen blott mig så pass mycket?" ja, det kan jag. sen augusti har jag tänkt igenom detta noga och jag är nöjd med mitt val..

höjdpunkten på kvällen får mig fortfarande att le och få adernalin i kroppen. mitt ex jocke ringde från en spelning med organismen. jag var otroligt avundsjuk och när han berättade att han hade fått prata med org så blev jag stum.. sen var det egentligen inte så mycket mer med det. fick istället prata med sofia för första gången, fan vad jag älskar denna tjej alltså. så härlig och söt! hur som helst, innan jag vet ordet av det hör jag en bekant röst säga med glad ton "tjenaaaaa, hur är läget med dig ikväll då?" jag hade knappt kopplat att sofia faktiskt lämnade över telefonen till organismen. jag var GLAD SOM HÖNS PÅ SPANIENS NATIONALDAG. jag berättade hur mycket jag uppskattar hans musik, vilken inspiration och skrivarglädje den ger mig, han frågade mig vad jag skrev och jag förklarade.. och frågade om inte han kunde tänka sig att läsa, vilket han gärna gjorde. så i natt mailade jag över det hela till honom och jag väntar ivrigt på svar.

men något jag inte kan förstå är att det river en ångest i mitt bröst, det värker och det känns som att någon klöser med sylvassa naglar. jag ÄR INTE ledsen, över något alls! det gör mig otroligt irriterad..

idag ska jag gå till badhuset och simma lite..
vem har ens orkat läst allt detta haha:) nåja, tack isåfall.

karsten torebje

jaha, imorgon sitter jag där och blottar hela min själ inför södertälje. men det gör inget, det är mitt egna val, jag hade aldrig gjort något jag känt mig obekväm inför. jag vill att människor ska känna igen sig, förstå, reflektera, se att narkomaner också är riktiga människor, finna kraft, osv. min nervositet har dött ut helt och hållet, det pirras inte ens i magen när jag tänker på morgondagen längre. men allt kommer nog imorgon minutrarna innan.. undrar hur mycket folk det är? undrar om de kommer klappa händerna? det visar sig.

tidigare ikväll fick jag någon slags känsla om att jag saknade dig som fan E. jag vet absolut inte varför, men det bara kom. dina stora vackra händer, dina lustiga ord "tjena pajola" "ska vi gå till parkola och spela basket", att du alltid gjorde mig nervös och att jag blev mer nyfiken på dig för varje gång vi träffades. det var mysiga tider men det är bara minnen nu, inget som kommer upprepas, inte ens vänskapen skulle jag tro. gospulla, du vilar i frid i mitt minne.

läsa

jag skriver det här också. på lördag ska jag läsa högt ur min novell inför publik på cafe nova i södertälje. de har kulturnatt och några från skrivarlägret som jag var på ska få äran att läsa:) jag är nervös. kom och kolla!!

novellen - klar

nuså, skriv om ni vill ha den så mailar jag:)

pyss

Kaosflickan

Ja det är precis vad jag har döpt min novell till. Det var mamma som tyckte att den skulle heta så då hon har berättat att hon brukade kalla mig för det i sina tankar när jag/vi har haft det som jobbigarst. Hur som helst är novellen äntligen klar. I alla fall den del som ska vara med i boken där alla deltagarer noveller från lägret ska vara med i. Hela min historia är ännu inte klar, men jag låter detta som jag har skrivit hittils vara ett utdrag från en bok då jag ska jobba med den mer. Jag skickade novellen till författaren magnus nyss, som faktiskt har varit en hjälte som har hjälpt mig med redigering och kommentarer. Kan inte tacka dig nog! Där sitter du i etiopien och har fullt upp med ditt eget, ändå hjälper du en helt obetydlig flicka med sin novell. Det känns otroligt rörande. Så du väntar jag på ytterligare kommentarer och tips sedan är det klart. Jag meddelar er om det så får den som vill säga till på skickar jag den. Jag har även censurerat allt för att inte utlämna vissa personer osv.. Jaja nog om det. Nu ska jag gå ut och röka, fira att det äntligen är klart. Puss på er där ute som orkar läsa allt jag skriver. Puss

prinsessan

hej blogg.

idag har jag färgat håret, det skulle ha blivit mörkbrunt men jag tycker det ser ut att vara svart. nåja, det blev hur som helst inte så pjåkigt.
dessutom är jag röksugen, har inga cigg kvar. undrar om sibylla har öppet? isåfall, orkar jag gå? faktiskt så gör jag nog det..

försöker skriva på min novell också, men det är svårt då den har legat i en vecka nu. jag har iaf censurerat allt som behövs. kommit på nya namn och nya städer. det viktigaste är att jag vet att allt är sant trots ändringar. varför har jag då censurerat? vill så klart inte hänga ut någon i de sammanhangen, skulle aldrig falla mig in..

tänkte att ni ska få en teaser på novellen, klistrar in min inledning..

"Prinsessan

Så fort jag var hög älskade jag hela världen. Det var som att jag levde inuti en bubbla tillsammans med vackra sånger. Jag gick på rosa moln i min alldeles egna värld. När något kunde trolla med mitt sinne så kraftigt att jag glömde bort allt jobbigt, fanns det inte en enda tanke på konsekvenser eller följder.När jag mådde som bäst levde jag för stunden och kallade mig alltid för en prinsessa.
Det spelade ingen roll om jag låg avdäckad på bänken i skolan – väck på subutex med flottigt hår och knappnålspupiller, eller om jag hade varit vaken så pass länge att jag inte ens förstod hur man handlade bananer på Ica Kvantum – Jag var ändå den där prinsessan."

en timme kvar att leva

jaha, hej mitt härskap!

här hemma luktar det nytvättat, nybäddat samt rengöringsmedel. jag hatar att åka bort och komma hem och inse att det är lortigt, stökigt, dammigt osv.. ni vet. så jag har städat idag. katterna älskart. nyfikna som jag vet inte vad egentligen.
har egekkkligen inte så mycket att säga idag, jag åker till mamma imorgon med katterna, sover över där för att de inte ska bli helt livrädda utan mig. på söndag åker jag och pappa till syrran i sthlm och på måndag morgon skjutsar han mig till skrivarlägret. hej jag är jätte nervös men det går nog jätte bra ändå. har fyllt min mp3 med massa inspirerande musik samt tagit med lite diktböcker som jag gillar.. ska skriva ut en dikt också som jag älskar. för har jag ingen inspiration där borta så tänker jag lyssna och läsa tills jag får det då!

nu inväntas stefan och vi ska ta hem mat från donken, jag har inte ens duschat men det får jag göra efter maten då. ja justdet, jag väger 70 kilo nu också, alltså 4,6 kilo har jag gått ner på 3 veckor eller vad är det? trevligt tycker man!!

från oss alla, till er alla, en riktigt good jul!

åh, emil i lönneberga är underbar föresten. hans pappa är rasande, sticker ut från fönstret i dasset, försöker komma ut (har blivit innelåst), det spöregnar. han väser åt emil som står med paraply ovanför huvudet o säger att han säert kommer bli förkyld varpå sötungen svarar "du blir nog inte förkyld, huvudsaken du håller dig torr om fötterna" sådär gulligt som bara han kan.