Egentligen spelar det ingen roll, men ibland blir jag osäker på om jag har ADD. Jag undrar om det inte är så att det är enbart Asperger jag har?
Som liten var jag som en virvelvind. Eller... Som liten var jag som en jävla tromb. Ett riktigt oväder. Jag klättrade i bokhyllor, la mig i stora vattenpölar i galonbyxor bara för att se om jag kunde flyta, tog sats från sängen och hoppade och tog tag i taklampan för att se om den höll, hällde kallt vatten i mammas öra när hon sov, fiskade med pappa och lyckades få kroken att fastna i halsen på honom när jag skulle kasta iväg kastspöt, jag kunde aldrig sitta still, var alltid svettig, allt var jobbigt, jag var alltid törstig, vatten vatten vatten.
När mamma och jag var ute och åkte tog hon ALLTID med sig en vattenflaska åt mig, en gång glömde hon den.. Jag blev helt tokig, skrek och grät och sa åt henne att stanna vid närmaste hus och be henne gå in och få vatten. Jag förstod inte att man inte gör så. Sen dess har hon alltid med sig vatten, ÄN IDAG. Det sitter liksom i..
Jag var alltid naken när jag var liten.. Hatade åtsittande kläder. Hatade vantar och raggsockor och kragar och sånt skit. Det absolut värsta var när jag skulle sätta på mig några krångliga jävla skor och på mig hade jag tunna byxor, strumpor och tex overall. Och när skorna åkte på åkte BYXORNA UPP. Alltså, jag blir nästan kallsvettig bara jag tänker på det. Byxan är alltså vid vaden vid det här laget och det känns helt osymetriskt. Obehagligt. Det blir kallare, det blir min hud direkt på obehaglig overall. Jag får ju inte glömma vantarna och tröjan. Exakt samma princip. Fast jag var (och är) lite mer omständig när det gäller det. Tröja på först, Sedan jacka/overall sedan vantar. MEN; vanten måste vara UNDER tröjan (beroende på hur stora vantarna är och vilken kvalite) och UNDER jackan så att allt ligger på plats.
Jag vet att mamma har en bild här hemma någonstans från när jag var kanske 10 år. Där syns mitt riktiga aspiga jag. Jag, mamma och hennes dagbarn är ute på någon utflykt (ush..) mot våren (snön är kvar det är kallt blåser och är slaskigt) och där sitter jag helt svettig för mig själv på ett grönt liggunderlag utan skor, utan strunpor och ser allmänt förbannad ut.
Apropå blåst. Jag hatar blåst. Det är så obehagligt. Hatar när mitt hår slår mot halsen, ansiktet och axlarna. Det känns som att det blåser i hjärnan på mig samtidigt. Jag måste hålla i alla mina tankar annars försvinner dom. Oftast gör dom det. Jag blir så okoncentrerad att jag bara kan tänka på vart jag ska och att jag måste dit SNABBT. Jag är oftast inomhus när det blåser. Håller mig hellre inne än går ut och dör:P
Jag älskade till en början vatten. Vatten vatten vatten, jämt jämt jämt. På pingst ett år när vi var i min sommarstuga såg mamma mitt huvud nere i vattnet. Jag hade gått ner till sjön med kläder på och bara gått. Mer och mer vatten och mitt huvud hade tillslut försvunnit under ytan. Helt orädd.
Senare började jag avsky vatten, speciellt på händerna (gör ännu) Det blev så illa att jag var tvungen att ha plasthandskar på mig när jag duschade...
Men nu var det min barndom.. Jag var helt enkelt inte som man "skulle" och det ska man ju inte vara heller. Man ska inte vara normal tycker jag. Det finns egentligen inget som heter normal heller för den delen. Mamma visste att något var "fel" med mig men hon fick ingen respons av andra. Jag var "bortskämd" helt enkelt. Bortskämd för att hon alltid gjorde som jag sa. Jag blev ju ursinnig annars.. Vad skulle hon ha gjort?
Jag har alltid haft svårt för kompisar. Har haft svårt att veta hur man beteér sig och varför. Svårt för begrepp angående allt. Strax? Är det nu? När är sen? Om hon sa att jag skulle ringa snart, när är det? Får jag följa med dom? Varför sa dom så?
Jag var tjock och läspade när jag var liten, gick hos talpedagog, blev mobbad och jag gick inte ens på dagis. Jag fick vara hemma med mamma och hennes dagbarn istället. Det var nog det bästa som kunde hända mig. Har alltid varit mammsjuk. Var hellre med henne än med kompisar.
Men det fanns en person, en person som förstod mig mer än vad någon annan någonsin har och kommer göra;mMin kusin Mathilda. Hon är ett år äldre än mig och vi är som systrar. Hon förstod exakt hur jag fungerade. Därför var det så skönt att umgås med henne. Trots att jag blev förbannad över konstiga och för andra ´skitsaker´ så förstod hon. Vi umgås fortfarande och det går inte en dag utan att vi hör av oss till varandra. Hon betyder allt för mig!
2008 fick jag min ADD diganos, efter år av drogmissbruk, strul i skolan, pissprover osv. Redan då när dom satte diagnosen var dom inne på att jag har har Asperger. En person i teamet som gjorde min utredning sa redan då att det är Asperger jag har men dom andra trodde inte det. Så jag fick diagnosen ADD. Började med concerta och mitt dåliga tålamod, agressionsutbrott osv blev mycket bättre.
Efter 2008 var jag och mamma på olika föreläsningar och läste mycket om asperger och vi kände att det inte fanns någon tvekan om det. Allt stämde in. Vi gick tillbaks till psyk och begärde att få en ny utredning. 2010 fick jag min Aspergerdiagnos.
Frågan är om jag har både Asperger och ADD eller om det är så att det enbart är Asperger? Jag bryr mig egentligen inte. Men enligt mig själv är det bara Asperger.. Det är så mycket dom här två diagnoserna som är snarlika.
Men jävlar du vad trött jag blev av att skriva så här mycket:P Nu orkar jag inte mer:P
