söndag 31 maj 2009

lever

idag fyller jag år.

kom att tänka på min 19 årsdag när jag vaknade. E, L och jag hos mamma och pappa med släkt, påtända, klåda och illamående. det finns de som lever sitt liv och de som överlever sitt liv. jag har överlevt och nu lever jag.

ruttet

godmorgon ansi välkommen till en ny dag!

jaha, jarmo vann inte på robinsson. borde jag ens bli förvånad? jävla stolpskott till deltagare som röstade på ellinor? hur jävla pantade får man bli? jarmo var den enda vettiga vinnaren och sådetså. hur som helst så låg jag på golvet hos danne bredvid tommi och vred mig av nervositet..

dessutom har något förmultnat i tommis kök så han står förbryllat och diskar just nu, det luktade ingenting när vi gick och grillade tidigare idag, och när vi kom hem möttes vi av en större chock..

jag känner mig så illa tvungen till att äta min pasta just nu för magen kurrar så jag ska försöka gå in till köket utan att dö på vägen. DDDDÖ.

gult fult kudde och DDDÖ.

fredag 29 maj 2009

good

nybäddad säng, tommi, brownies, ny peelingkräm och jag är klar med skolan.

hallelujah jesus här!

hejhejhej


det är ju så typiskt mig att glömma att ta medicinen på morgonen när jag ska till skolan, som i morse. lyckligtvis hade jag med mig min lilla dosett som jag ska ha med mig till tommi, med medicin för två dagar i. jag valde att ta söndagsdosen idag istället. jag skulle aldrig ha fixat allt som jag har gjort idag i skolan utan min concerta. jag blir utan på söndag istället men vad gör väl det, jag ska ändå inte göra något speciellt, förutom att fylla år.
det allra sista jag har kvar att göra i skolan och inför min efterlängtade student är att göra ett prov i historia om kalla kriget, sedan är jag klar, finito! alltså förstår ni? sedan är jag k-l-a-r. jag har trampat på den här jävla skolan i fyra år nu, från att inte veta vem jag har varit, till att knarka ner mig något så förbaskat, till att få ADD diagnos, till att vara drogfri och klara allt med fina betyg. jag är nöjd. nöjd är det rätta ordet.
på tisdag kommer de som ska hjälpa mig med boendestödet hem till mig, det ska bli skönt att få hjälp med min ostruktur och skratta åt mig om ni vill men jag behöver detta.

jag efterlyser även en tjej som kommenterade min blogg för cirkus två månader sedan, du skrev din msn och sa att du också hade en ADD diagnos, jag vill att du gärna addar mig för jag tror också att vi har mycket att prata om, jag försöker lägga till dig men du har inte accepterat, jag vet inte om du skrev fel adress eller så.
min msn: sophie.propp@live.se

och till roger som skrev angående svenska akademien målningen, tack;)

nu sitter jag och finaste sara i ett tomt klassrum och jag ska äntligen ta min cigg och gå ut och röka, jag råkade snöa fast lite so vanligt. sedan blir det upptåget till min underbara tommi.

Följ min blogg med bloglovin

onsdag 27 maj 2009

svenska akademien torsk

så här torsk är jag på svenska akademien, jag målade detta idag.











måste självklart visa tatueringen jag gjorde 2006 också.






before the great collapse


before the great collapse.
2006 -tjack för första gången, noll i sömn
blåsor i munnen & finnar i ansiktet
lila under stirriga ögon, spänningar i käken
& att supa av sig avtändningen på krogen.

confessions


I hear a voice in my head
Going round
It's been talkin' to me 4 awhile
Inject my soul with the truth
Do you Dare?
Oh my God it's time 4 a
prayer


jag pausar inte, jag trycker på stopp.
kanske hittar du tillbaks till livet, till mig, till oss andra, till allt, igen.. kanske gör du det.

men tills vidare, farväl.

Forgive me Father for I have sinned
God is my sanity split in two
All this time and I still
Feel the pain

tisdag 26 maj 2009

<3

det jag känner i min kropp just nu borde vara en dröm. jag har aldrig känt något likande och då jämför jag med droger och healing utan dess like. tusen fjärilar svävar omkring i magen, letar sig utåt armarna, kittlas så intensivt att jag ler för mig själv från att jag vaknar på morgonen till att jag somnar. jag vet inte ens varför allt hände just nu. jag tror inte på slumpen, jag tror på ödet. för mig käns det som att vi har gått omkring i fem år och väntat på att denna tickande känslobomb skulle sprängas. nu har den exploderat och utsöndrar lycka i hela mig. du är det vackraste jag vet, jag använder så mycket superlativ att jag snart inte har några kvar i min hjärna men det gör ingenting..

för detta var den rätta tiden för oss.

helium

här har ni oss på helium, dessutom.

Yes you’re my favourite need


You're in my head


In my heart


In my soul


The air I breathe



kickstart my heart

Jenny om "Marcus:

"Jag förstår inte hur ni förstod vad han sa. Han gick bara omkring i din lägenhet som en nedkrökt snigel, med krokig rygg, simmig blick och mummlade för sig själv. Jag förstod aldrig om han prata med mig, er eller med sitt eget huvud. Du och Anna pratade knappt med honom ens. Han var mer som en statist, trots det var det han som styrde. Ni skrattade mest åt honom. Han kunde komma in i rummet ni satt i och ni låg genast dubbelvikta av garv. Han förstod nog inte vad ni skrattade åt, eller ens ATT ni skrattade. När jag brukade komma hem till dig och Marcus var där berättade du först av allt vad ni sagt eller gjort för galet tillsammans med Marcus. Jag tänkte "Hur fan kan den snigeln göra något? Kan han prata?""

del avgrundsvrakskapitlet


något som kommer att bli ett kapitel, som jag skrev i grekland..



Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak i Grekland.

Udden på pennan är snart helt utnött; Men det hindrar inte mig från att fortsätta brottas med orden. Jag tänker inte sluta skriva. Jag tänker inte ens sluta skriva på den dag då mitt skal inte längre lever. Jag tänker fortsätta etsa fast ord med min mentala förmåga tills ödet bestämmer att det får vara nog. Jag har skrivit ut ett helt block med bara mina tankar och känslor i under min tid här i Grekland. När jag har glömt blocket kvar på hotellrummet så har jag tiggt åt mig kvitton på en Norsk Nattklubb som jag har skrivit ned mina snilleblixtar på. I min plånbok ligger det nu sju vikta billiga papper med mycket dyrbara ord på. Ganska osammanhängande meningar, men jag förstå dem.
Färgen på skriften jag leker fram på tunna papper är densamma som på mina nya, indiska byxor. På måndag reser jag hem till allt vanligt igen. Jag reser hem till den värld där människor tittar med tefat till ögon när någon går i lila byxor och orange sidoväska. Jag låter mig inte ta åt mig av dessa blickar. Jag har alltid gjort vad jag har velat. ”Vad jag än känt så har jag alltid gjort så, kanske inte bäst så, kanske inte rätt så”.Det kommer att bli en omställning att återvända hem. Allt är så enkelt här i Skiathos. Jag blir inte ens bakfull och det gör mig inget att jag duschar håret utan balsam, att jag fan får VASKA hela kroppen på huk under iskallt vatten som droppar istället för rinner när jag duschar. Det gör mig ingenting att jag sover i grus, för det kvittar om sanden skaver mot min svidande hud av sex dagars solbränna. Concertan utsöndrar just nu dagens sista krafter till min kropp. Kicken får mig att tänka på dig, mer intensivt än någonsin annars. Det slog mig just hur jag ibland enbart fylls av ett fånigt leende när du säger att du Älskar mig. Jag bara sitter med mungiporna under ögonen och piper fram ett ivrigt ”mm” utan att veta vilka ord mina läppar ska forma härnäst. Jag vill säga JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ, krama om dig med hela den värme jag känner för dig, men min kropp exploderar och gör mig alldeles handlingsförlamad av lycka.

Jag känner mig hemma på dessa gator; täckta av kullerstenar som gör det svårt för mig att gå rakt med högklackade skor utan att snubbla efter kvällens tequila eller Heineken. Jag känner mig verkligen hemma här. Som att jag har gått dessa gator förr, som att killarna som jobbar på Portobello är mina bästa vänner som jag på något sätt har träffat i ett annat liv. Deras blickar känns bekanta, så nära. Som att de har varit med i hela mitt liv och att jag nu har träffat dem för första gången igen, på väldigt länge. De ler mot mig på ett sätt som till exempel Ville skulle göra om jag var hemma och med i svängarna igen. Då skulle Ville le mot med sitt självbelåtna leende där man kan skymta amfetaminglädje och bus i blicken. Servitörerna på Portobello kanske var mina pundarpolare i mitt förra liv? Kanske var det därför jag flippade ur efter vi ätit där och skulle till Totem Bar? Att jag undermedvetet kände denna känsla?
Då vi gick längst gatorna för att hitta fram till den Norska nattklubben förvandlades luften framför mig till stora högar av amfetamin och känslan av beskt och svidande gjorde sig välkommen i både hals, näsa och gom. När jag gick förbi de blå dörrarna i de mystiska gränderna som bara Skiathos kan konsten att forma och när jag kände droppar från vattnade blommor på de vackra balkongerna ovanför visste jag inte varför mitt drogsug kom som en orkan och satte igång mitt pysiska till en besatthet och mitt fysiska till ett kallsvettande avgrundsvrak. Anna och Jenny hade ännu inte sett på mig att något var fel. Det var när vi äntligen hittat fram och gick in i krogen som det hela brast. Jag satt apatisk och stirrade på ett glas som var fylld till bredden med citroner och lime. Citroner och lime är tequila för mig, och tequila för mig är alkohol och alkohol var i just den sekunden något som skulle få mina vansinnigheter att gå och lägga sig. Anna och Jenny satt bredvid mig på varsin barstol. I min ögonvrå kunde jag skymta Jennys frågande blickar som nuddade vid mig då och då. Eftersom att Jenny känner mig så väl, så vet hon att jag vill vara själv när jag uthärdar mina drogsug, men efter några minuter vände hon sig om till mig och sade -”Hur vill du göra Sophie, vill du gå hem och spela spel, sitta kvar här och prata med oss eller vill du bara sitta här tyst för dig själv en liten stund?” Jenny hade inte behövt fråga något annat alternativ än det sista. Både Jenny och jag visste att jag bara ville vara ifred en stund. Jenny log, nickade på huvudet och vek inte blicken ifrån mig förens hon vände sig om till Anna som såg orolig och fundersam ut.
Jag bet mig i läppen. Jag pressade ned mina naglar mot låren, fingertopparna och underarmarna. Jag nöp så hårt att det syntes blå märken dagen efter. Det var lönlöst att nypa mig i huden. Tidigare hade jag gjort detta i hopp om att mitt mentala sug skulle kopplas bort och fokusera på smärtan istället, och det brukade fungera. Nu hade jag psykisk och fysisk obalans, vilket jag inte hade haft på väldigt länge och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Ju mer jag nöp, ju mer ont det gjorde, ju mer ont det gjorde, ju mer irriterad blev jag, ju mer irriterad jag blev, ju mer triggades mitt sug igång. Jag började andas häftigt. Andetagen gick inte längre genom näsan utan genom munnen. Vilket bara betydde en enda sak; snart börjar jag hyperventilera. Varningssignalerna blinkade i mitt huvud. Att hyperventilera var det mest genanta jag visste, jag ville bara lämna stället. Jag tog upp min orangea väska från golvet, slängde den över axeln och berättade för Jenny och Anna att jag skulle sätta mig utanför på trappen för att ta luft. Jag gick ut. Satte mig på den vita trappen som jag många gånger förr suttit vid. Jag pustade ut och skrev på min mobil i hopp om att allt skulle gå över:”Det är så jävla patetiskt att vara tjugo år och samtidigt ha vetskap om att jag kanske inte kan hantera alkohol. Att jag kanske inte borde dricka alkohol igen. Jag sitter nu på en Grekisk gata, gick nyss ut från att ha suttit helt apatiskt i en halvtimme framför en norsk bar och tittat på en och samma punkt hela tiden. Jag har nypt mig i låret, i armen och på fingrarna i ett försök om att få bort det där ini helvete jobbiga drogsuget. Det enda jag har tänkt på idag har varit amfetamin och rave. Jag vill känna den svidande känslan i näsan och jag vill se hur mina pupiller formas till jordglober. Det som är det allra allra värsta är att jag vet att allt blir bra efter någon tequila och en tom plånbok som det skriker DIN JÄVLA MISSBRUKARE om. Jag hatar att bära på både beroende och adhd diagnos. Snälla töm min blytunga ryggsäck för jag orkar inte bära den längre. Jag har inte krafterna kvar. Jag har släpat på detta, dragit, slitit och svettats med skiten så länge jag kan minnas. Nu är det fan nog. Ge mig en Tequila”.
Jag öppnade min hand som var knuten i ett hårt tag och tittade på en mening som stod skriven i svag bläck ”Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak”. Jag log, skakade på huvudet åt situationen som jag fann mycket skrattretande. Sedan satte jag en punkt efter ordet Tequila, fällde ihop mobilen i ett snabbt tempo. När jag rest mig från kanten borstade jag av mina byxor från sanden (eller de gamla spyorna) och gick som i tunnelseende fram till Anna och Jenny i baren. De tittade på mig och frågade i kör
-”Har du tagit luft nu Sophie?” Jag minns inte vad jag svarade. Men bara någon sekund eller minut senare slickade jag plötsligt salt från min hand, svalde en shott tequila och bet i en ljuvlig citron med ett lyckligt ansiktsuttryck. Jag kunde inte hålla mig från att skratta. Leendet stramade bak i min nacke och Jenny sökte med sin blick i hopp om att få veta vad som var så roligt. Tillslut frågade hon -”Vad är det som är så roligt Sophie?”
Jag kunde inte sluta skratta, för en kort stund blev jag manisk i hur jag betedde mig. När jag kommit ner på den nivån att jag bara fnittrade berättade jag med allvarliga, uppspärrade ögon
-”Det är så jävla skrattretande bara”
Jag vet att Jenny förstod vad jag menade. Varje gång något stod på tok med mig; när jag inte hade vetat vad jag själv handlat om och när jag inte hade vetat varför, stod alla svar uppradade som framför Jenny som i en bok, Boken Om Sophie. Jennys underläpp rörde sig som den alltid brukade göra när jag just berättat något som hon förstod. Utan att söka respons från Jenny fortsatte jag
-”Det är så jääävla skrattretande, nu är abstinensen borta, jävla alkohol! Jenny, kommer jag att byta ut mitt drogberoende mot alkohol? Snälla Jenny kommer jag det?” Hennes ögon blinkade och jag blev påmind om den amfetaminperiod som Jenny berättat om; när jag inte hade blinkat. Under en hel utekväll hade hon studerat mina rörelser och insett att jag inte hade blinkat en enda gång, ”Jag blir tokig! Blinkar aldrig människan?” hade hon tänkt medan jag hade revolterat världen med mina stirrande atombomber till ögon, men hon sa aldrig något. Jenny hade följt med mig genom dalar och höjder som min egna lilla skyddsängel. Jag förstår fortfarande inte varför hon stannade kvar vid min sida. Hon hade sett så mycket skit som en flicka på arton år inte ska se, inte ens på film. Det har handlat om allt från slagsmålet på krogen, snortning mitt framför hennes ögon till sena nätter i min lägenhet med pundiga människor då Marcus det svinet, vid ett tillfälle frågat henne om hon ville ha tjack. Jag hade högt och bestämt sagt
-” ÄR DU DUM I HUVUDET?! Jenny ska inte ha den där skiten, hon är för bra för det. Be om ursäkt!”. Jenny hade sett mig gå ner sju kilo i vikt på en vecka. När jag mådde som sämst hade hon tagit med mig hem till sin pappas lägenhet efter jag slutat jobbet klockan tre på natten och tvingat i mig rester från tacobuffén på hennes jobb. Jag hade ingen aptit över huvudtaget men ville så gärna visa hur glad jag var över att hon fanns där för mig. Jag låtsades älska varje tugga jag åt genom att visa min uppskattning. I själva verket var varje tugga som en hård gummibit med smak av det äckligaste du kan tänka dig. När jag skulle svälja var det som att maten var stora betongklumpar, omöjliga att få ner i halsen. Jenny visade sig bli min första och riktiga vän. Efteråt har hon berättat att hon brukade gå förbi min balkong efter hon slutat jobbet på kvällen, och tittat upp mot min lägenhet bara för att se om jag var vaken. Tittat för att se hur mycket människor som var hemma hos mig och för att kanske, med lite tur, skulle jag stå ute på balkongen. Nu behövde Jenny inte längre smyga omkring för att titta om jag var vid liv. Nu satt jag levande mitt framför hennes ögon, tre år senare och med en drogfrihet på ett och ett halvt år.

måndag 25 maj 2009

home


livet är bra underbart. du är bra underbar.


idag kom vi hem från grekland. stod på arlanda vid 18 tiden. det kändes så skönt att få komma hem. vi tog våra väskor, gick mot utgången och tittade efter mamma, pappa och mormor. sedan ringde telefonen.. det stod "tommi" på displayen och jag svarade. "titta till höger" sa han, och jag förstod ingenting. där stod han, med rosor i sin hand och såg så underbart vacker ut som bara han kan göra. det lyste om honom.. det kändes så overkligt att han hade gjort detta för mig, att han hade köpt rosorna, väntat, och överraskat.. för min skull! känslan jag hade i kroppen går inte att beskriva, den sitter fortfarande kvar och jag älskar varje sekund. tack, du underbara!!


jag har skrivit ut ett helt block under min tid i grekland, jag har ransakat mig själv ytterligare och jag har intervjuat jenny om min amfetaminperiod, tänkte ha med utdrag av hennes minnen till kaosflickan.. här får ni ett smakprov.


"överlevnadstipsen:

"Jag brukade alltid fråga dig vad jag skulle göra om du överdoserade. Du brukade berätta på ett vettigt och klokt sätt: "Ta i alla fall av mig drogerna om jag har några på mig, och om jag slocknar och inte vaknar av väckning på ett tag kan du ringa ambulansen" Jag satt alltid med min mobil i handen, redo att ringa till 112. Detta blev min vardag. Jag uppskattade att du förklarade för mig vad jag skulle göra. Jag var så orolig. "Om jag blir helt trött och helt helt seg, då är det nog inte så bra" ekar fortfarande i mitt huvud.
Jag var vid din sida för att inget skulle hända dig. Hellre satt jag där med dig mitt i skiten istället för att vara hemma, helt ovetandes om vad du gjorde. Du svarade aldrig på din mobil, och då var det bättre att vara där för då visste jag i alla fall att jag kunde göra något"


"Jag var aldrig rädd för dina kompisar eller så. Jag var snarare rädd för att de skulle lura i dig något. Hela situationen kändes så overklig och det var därför jag inte riktigt reagerade över det hela. Alla gick runt i cirklar och var höga i din lägenhet medans jag var nykter. Jag ville inte ens testa droger för jag såg ju hur dryga ni blev. Du, Sophie, pratade alltid om en massa konstiga saker. Du hade dina klara stunder på 5-10 minuter, oftast hade du bara sammanhang i dina meningar när du berättade om vad du tagit för drog, sedan svävade du ut igen och hamnade i det eviga babblet om de jävla mackorna. Och så höll du på, fram och tillbaka. Jag fick en film där ni spelade in "Sagan om Mackorna" och jag fattade ingenting. Du var verkligen mån om att berätta alla dina smarta tankar och lösningar för mig. Dina ögon lyste och du sa övertygande "Så ÄR det Jenny! Fan vad smart jag är!!". Jag bara höll med och nickade, berättade hur duktig du var, för jag ville inte krossa din lycka. Du älskade att få beröm. Dina teorier kunde handla om hur man öppnar en plåtburk, fast i ett helt annat upplägg än det vanliga, som du så stolt berättade om. Det kunde också handla om hur man öppnar en jouiceförpackning på bästa sätt. Helt vansinniga tankar"


Jag kopierar in mina dagböcker vid ett senare tillfälle.

torsdag 21 maj 2009

avgrundsvrak

efter mycket om och men har jag lyckats overtala anna och jenny om att fa en halvtimme framfor internetcafe.. woho.

vi har det helt underbart men jag saknar t sa jag haller pa att kryper ur mitt eget skinn..
idag har jag hardat ut ett kraftigt (och jag menar kraftigt drogsug) jag lag pa mitt hotellrum och skakade, tvingade mig sjalv till att inte spy. det enda jag tankte pa var rave och amfetamin.

men nu ar det bra. vi har varit pa en norsk krog igar och dansat och hon som jobbade i baren hallde tequila i kaften pa de som gapade (givetvis jag) anna och jag blev fyllehungriga och yrade omkring i tvaa aar i grekiska grander. nar vi sedan for andra gangen passerade en restaurange agare sa jag det for honom, att vi hade yrat i TWWOOOOOO YEAAAARS. pa tragglig engelska.
pa nattens rangliga vag hem skrev jag "ett luspankt fattigt avgrundsvrak" i min hand och pa jennys skrev jag "lutfirre". vad som menas kommer ni att fa se pa bild sedan. sa javla bast..

jag har brant sonder min stjart, jag har fatt VASKAT mitt underliv (HAHHA) for duschen fungerade inte som den skulle, jag har dackat kl atta pa kvallen efter en rejal spya med laten "det loser sig" i bakgrunden, jag har vaknat mitt i natta utan att veta vart jag har varit nagonstans och ivrigt oppnat en popcornpase och vrakt i mig skiten samtidigt som jag maniskt laste motley cures bok och blev varm i kroppen av nadas sms.

vi har solat, badat, shoppat (jag har kopt varldens finaste indiska linne och vaska) men mest har jag tankt pa t, nar jag forsvinner i mina tankars varld ar det bara honom som existerar och det ar mysigt.

pa lordag ska vi aka pa en mamma mia tur och imorgon ska vi pa nagon grillbuffe med brudarna fran den norska baren om jag har fattat det hela ratt.

ikvall blir det val den norska nattklubben igen om jag kanner mig sjalv ratt, SVINA VARE HAR.

annars ar det bra.
puss, t. <3<3

söndag 17 maj 2009

svin

något jävla stolpskott har haft sönder min cykel. så jag skrev en lapp och hängde upp i trapphuset:


"Den som har roat sig med att ha sönder min cykel är mer än välkommen att be om ursäkt till mig. Måste säga att det var väldigt moget gjort av dig/er. Värt ett nobellpris. GRATTIS!!!! /Sophie Magnusson"

finfint.

om tre timmar åker vi till arlanda, jag jenny och anna. kl 06 går flyget som kommer att ta oss till grekland. det ska bli så himla skönt, jag behöver lugn och ro en stund.

åkte hem från min vackra tommi idag. vi har haft det supermysigt. jag ville inte åka ifrån men man var ju så illa tvungen. räkna med vykort my dear;)

på tåget hem skrev jag världens bästa text också, jag är så himla nöjd. har vävt ihop massor av saker så att det verkligen sitter som pricken över i´t.

kärlek till er mina vänner. jag tar med mig min dator för jag ska jobba på min självbiografi + skriva dagbok och försöka komma åt något trådlöst.

I´ll be back!

lördag 16 maj 2009

ballonger

jag tror att denna bild sammanfattar den lycka jag känner i min kropp.

jag är hos tommi igen. idag har vi varit på marknaden och vi köpte oss alla en varsin heliumballong, vi åkte karusell och vi åt remmar. sedan klöpp vi sönder ballongerna och blåste i oss heliumet, jag sjöng dansbandslåtar och tommi lät som en gammal sportkommentator. vi har ätit tacos och jag har lyckats riva sönder ett fjärde par strumpbyxor under två dagar. köpt nya, rivit sönder, köpt nya, rivit sönder. tålamodet sviktar.

nu tittar vi på melodifestivalen och min mage är proppmätt, var det någon som lade märke till att en av låtarna lät exakt som introt till yrrol? HAHA jag dog.

imorgon åker jag till grekland.
kärlek till tommi<3

fredag 15 maj 2009

skillnader

sjukt:

5 februari 18:33 2007
"Jag saknar att sitta och röka vid min fläkt så att det luktar rök i hela lägenheten. Jag saknar att vara tok tjackad med **** **** och ****** -skruva sönder dator och skärm. Jag saknar att sitta med ****** och snacka vardagsfilosofi och se ifall han sticker nålen rätt. Jag saknar ******´s underbara och sköna kommentarer som kommer när man minst anar det. Jag saknar hur jag och **** brukade sitta och bara finnas till framför datorerna i min etta och se på varandra då och då för att sedan tok-le för vi var så jävla affade. Jag saknar att sitta och göra supersnygga linor med mitt kridikort på en glasskiva eller slitz tidning och ta jättelång tid på mig för att jag vet att "nu har jag det goda framför mig, det försvinner inte". Jag saknar att smyga in på krog-toaletterna och snorta med **** -det är spänningen som gör det hela liksom. Och för att sedan gå ut och mötas av massvis med människor, dansa, jobba och bara le och vara med varandra.......nä fan jag älskar livet som pundare.."



"Jag älskar livet som pundare" Man måste älska det man hatar för att stå ut när man inte har vilja nog att ta sig ur det.


29 Januari 13:02 2007
"Nu har vi medieproduktion. Vi ska hålla presentation om filmhistoria, "kul". Sist vi satt och pluggade på det var jag så jävla cp hög så jag vet själv inte vad jag har skrivit. Måste antagligen skriva om allt idag så förlåt om det hela blir skit pga mig.

Vet precis vad jag ska göra när jag kommer hem -Jag ska ta ner katten, öppna påsen, ha ner lite pulver på glasskivan, göra en snygg lina av mitt visakort, klippa av ett sugrör, och snorta upp skiten och vänta på rysningar och välmående. För att sedan må skit imorgon, men det är värt det, det är så jävla värt det."


Så här snygg såg min arm och hand ut runt den tiden. Klåda, utslag, blåmärken, ja jag hade skabb och kände mig som den pundigaste jäveln i hela världen.
Och de här var bara början, för att inte tala om mina lår!



Så här såg jag själv ut. Bilden är tagen 10.00 och jag hade inte sovit på några dygn. Var nyss hemkommen från en pundarunda i ett radhus och jag hade genom sms fått reda på att en vän från avgiftningen dött av överdos. Jag mådde inte direkt toppen..

det går i-n-t-e

händer utan fingrar och fjärilar med stubiner fastknytna i vingarna som helst av allt vill flyga bort från allt som bränns men det går inte. för dynamiten tar fart och elden brinner och ingen vätska i hela hela världen kan stoppa det. -för det går verkligen inte och jag har ingen aning vad jag pratar om men jag måste.


gränder

"Jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor"

perioder


mitt älsko redigerade denna bild på mig, jag känner mig som en supermodell. <3 tack

klockan är tjugo över åtta och här sitter jag i genomskinliga strumpbyxor och min rosa konstiga kjol. jag ska bara platta håret sen ska jag gå till frissan, för att färga och klippa. det blåser som fan ute så jag kommer att se ut som marilyn monroe (stava?)


jag måste.. måste måste måste lägga in detta som jag fick imorse när jag vaknade på msn. jag censurerar för att vara på den säkra sidan, men tusen tack dill dig min kära vän! dina ord betyder mycket.

"Hej och halloj!
Satt och kollade lite på **** ** forumet och råkade på länken till din blogg. Efter att ha läst igenom en del av den så kan jag bara säga; wow, blir lixom svårt å sätta ord på alla tankar man har om det där. Jag skrev faktist ner en massa grejjer på en text som jag tänkte skicka till dej men insåg att jag är så usel på att skriva. Men efter allt du vart med om så kändes det ganska otillräckligt, så jag slängde den. Puts, väck, borta. Jag vet att jag har varit sämst på att höra av mej, men tyvärr har jag alltid varit sån. Men bara för att jag är knäpp på det sättet så betyder det inte att du inte kan höra av dej utan du kan höra av dej precis närsomhellst om du vill snacka om vadsomhellst. Förresten så hade jag ingen aning om att du har gått och blivit en trance-skalle! :) Jag har en hel del mixar på lut som jag har gjort själv så har du lust att lyssna på dom så är det bara att du hör av dej. Kram kram"



med tanke på att inte höra av sig så vill jag på en gång passa på att säga detta.


jag har jätte svårt för att höra av mig jag också. det beror på att allt går i perioder för mig, jag kan omöjligt vara med massor av olika kompisar en hel vecka, det blir snarare en mathilda vecka, en mia vecka, en kristian vecka.. osv osv. börjar jag blanda och röra om så blir det jätte konstigt. det är inget som är personligt mot er men allt går i perioder det vet jag att ni vet också. jag vill ha full fokus på den person jag är med annars känns det.. inge bra.

så nu vet ni varför jag ibland inte hör av mig! mitt huvud har inte tid ibland helt enkelt..

torsdag 14 maj 2009

Hasse


där uppe sitter min smileypärlplatta som jag har gjort till hasse. följ gärna hans blogg! hasse är en själ som verkligen förtjänar allt gott här i världen för den fina människa han är och för det jobb han gör genom att hjälpa missbrukare där ute.

jorunaler

just nu är det the script som gäller och journallässning från mina psykinläggningar bland annat.

sommaren 2007
"Psykisk status:
Ger ganska formell kontakt, svarar kort på frågor. Ter sig skeptisk och även sarkastisk. Den emotiella kontakten är ytlig. Grundstämmningen ter sig inte nedsatt men man observerar tydliga tecken på irritation. Fokuserad på sig själv och framför allt på att få bensodiazepiner som skall minska ångesten. Man har svårt att skapa någon kompromiss med patienten. Ter sig ganska rigid i sitt resonemang. Svårigheter med att reflektera över sina problem."

jösses nu minns jag. bit för bit faller på plats och här är en:


det var sommaren 2007. jag hade fått en ask xanor med mig hem från min inläggning på psyk.
jag pulade i mig åtminstone hälften av tabletterna och fick sedan för mig att ringa till psyket för att ljuga ihop en historia om att jag har slarvat bort tabletterna och behövde fler. jag var helt borta i huvudet. kvinnan som svarade hänvisade mig till ett annat nummer, jag försöker komma ihåg siffrorna och skriva upp dem, jag frågade om och om igen men jag sa alltid fel nummer.. hon blev riktigt arg på mig, sa med rivig röst "jag tror att du har ätit alla tabletter själv nu sophie!!" jag ljög och sa nej med bortdomnade läppar och stängda ögon. jag sa "jag vill ha hjälp" men den mest ynkliga röst man kan höra från en missbrukare. får som svar "jag kan inte hjälpa dig!" *klick*


här ringer en tjej, som har överdoserat xanor, som knappt kan prata och ber om hjälp.. får som svar arga tonfall och en lur slängd i örat

21/11-2007 Första läkarsamtalet om min ADHD utredning
"Modern berättar idag att följande:

Sophie var redan sedan småbarnstiden ostyrlig och livlig, var aldrig på samma fläck särskilt länge, påbörjade saker och kunde inte avsluta samt hade mycket lätt att komma i konflikt med sin omgivning -mycket kort stubin inligt moderns beskrivning. Kunde vara lite våghalsig risktagande -klätta upp i träd, kasta sig ut i vatten utan eftertanke. Inte ådragit sig några skador och modern upplevde aldrig Sophie som klumpig eller motoriskt sen, däremot alltså som våghalsig -hon har tydligen ett antal gånger fått räddats ur vatten. Modern beskriver att Sophies tillvaro i yngre år var kaotisk när det gällde ordning -hon har dessutom svårt att se föremålen när hon blir stressad. Mamman fick serva genom att ställa fram och lägga iordning. Sophie kom sällan för sent till skolan, däremot relativt ofta uteblev skoldagen helt och hållet därför att hon inte kunnat komma upp på morgnen. På direkt förfrågan beskriver Sophie svårigheter med att skriva, svårt att skilja på bokstäverna P B D. Dock bra i svenska och läser med behållning. Får enligt mammans antydningar antränga sig mer i studierna än andra men kan klara sig bra. Efter flyttning hemifrån till egen bostad har oordningen runt sophie övergått i en tvångsmässig ordentlighet och prydlighet. Sophie kan bli genomsvettig av ångest om mamman kommer in i hallen i hennes lägenhet utan att ta av sig skorna eller om föremål byter plats. Enligt tidigare journaler har Sophie har BUP kontakt sedan 15 års ålder pga ångest i kombination med missbruk. Det intrycket jag får är att detta har pågått under flera års tid och att Sophie också har umgåtts med ungdomar som använt droger. Jag får också intrycket, att både drogbruket, umgänget med drogande kompisar har varit av mycket större omfattning än vad mamman vet om.


Sophie beskriver att hon snortat amfetamin i ett par års tid och att drogen gör henne social, samtidigt lugn, koncentrerad och behärskad. Hon tycker att hon blir mer "sig själv" av amfetamin. Kokain gör henne upprymd och överaktiv. Av Subutex blir hon lugn, snarast lite låg. Har finansierat drogerna med dels intjänade pengar, dels studiebidraget. Vill nu åtminstone i mammas ögon framstå som drogfri."

onsdag 13 maj 2009

jag trivs!

ja jag vet att jag är urflippad med rosa kjol och turkos överdel, med ett litet hjärta tatuerat på foten och med vita glajjor som alla hatar. men hellre är jag urflippad i klädseln än i psyket.

jag måste sticka ut för att orka leva. förut stack jag ut med droger, nu har jag inte det så jag gör det bästa av situationen och jag trivs med starka färger som skär sig så in åt helvete och jag trivs med galna glasögon och frisyrer och smink och en katt som heter kråkan och hårband i håret s jag ser ut som björn borg och noll tuttar som jag inte ens skäms över och illgröna fondväggar och pärlplattor och svenska akademienlejon i nacken och en manu chao tavla på väggen för 3000 spänn.

JAG TRIVS SÅ HÄR.

manisk

ikväll har jag haft en manikick igen.

jag har pratat fort fort fort och allt kändes som att snabbspola en film -äta så fort jag bara kan, berätta alla ord på en och samma gång, gå runt i cirklar, röka på balkongen och gå fram och tillbaks till datorn.

nu börjar jag gäspa. borde lägga mig och läsa mötley crue fast egentligen inför provet imorgon. i mitt huvud vill jag göra båda sakerna samtidigt, saken är den att jag brukar göra så. läsa en sida, byta bok, läsa en sida, byta bok. fort ska det gå, många bollar i luften.

struktur tack, lugna mina nerver..

the world is mine


i veckan ska jag få låna en overhead och med hjälp av den ska jag måla texten "om allt går åt helvete har jag djävulen med mig" på min nougatvägg i köket.

hur?

är tiden ett skämt? jag förstår inte hur detta kan gå till, hur detta kan hända?

var det inte igår som det var vinter? som jag levde som en eremit bland korsordstidningar och hells kitchen? hur kom tiden ifatt mig? det är liksom den 13 maj idag och på måndag åker jag till grekland.

när jag knarkade gick tiden så fruktansvärt långsamt. ett år var som att konstant titta på en droppe svett som lååångsamt ramlade ned från axeln och vidare mot fingertopparna, klibbigt och ångestframkallande.

helst av allt

helst vill jag bara packa väskan, med livet jag egentligen inte behöver. sätta mig på ett tåg som tar mig 1½ timme längre bort, med en iver i magen, som är så stark att den skulle kunna bryta betongväggar till små, små bitar. jag vill kliva ur tåget och akta mig för att inte ramla ned i glappet mellan tåget och perrongen. gå längst alla vägar jag så väl känner igen, jag skulle le, se hur min rosa kjol far runt och känna vinden i håret, kanske känna regn mot min bula i pannan. det skulle inte göra något att mitt smink blir utkletat, att skoskavet gör så ont att jag knappt kan gå, att jag trampar på glas eller har 70 missade samtal från psyket -jag skulle fortsätta le och gå upp för backen, gå ned för stigen, ställa mig utanför sexbong tills den vackraste människan i hela världen skulle kasta ned sina nycklar till mig från sin balkong.


maraton med pennan


relapse

jag blev lite ur balans igår. skrev i min dagbok:

"skulle jag ta ett återfall skulle jag ta det ikväll.
jag bad min kusin ta mina insomningstabletter med sig hem. det är väl ett gott tecken?

ångest som river i bröstet, jag har en bula i pannan eftersom jag slog min telefon allt vad jag hade, jag känner mig smått psykotisk och jag har svart mascara under ögonen som jag inte orkar tvätta bort.

svett under armarna också.

annars är det bra."

tisdag 12 maj 2009

stöd..

ja nu kommer ni få höra något som säkert kommer uppröra vissa människor.

idag var jag och mamma till läkaren. en helt underbar kvinna som verkligen förstod! vi berättade om min ostruktur här hemma och att jag lever på lappar, scheman, listor och kaos. på ytan är det städat, rent och fint, men resten är huller om buller så jag får panik. mamma har fått vara min personliga assistent i alla år. hon har fått åka hit när det strular sig, när jag inte förstår om jag har betalat räkningarna, när jag behöver handla mat, när jag behöver hjälp med vad som helst egentligen, läxor, städning osv. i alla år har mamma fått köra mig, hjälpa mig mer än vad en mamma ska behöva göra egentligen. det är klart att hon börjar tycka att det är jobbigt. mamma har gjort allt detta själv, utan pappa, utan psykologer och utan myndigheter.

så idag, kom det briljanta förslaget om att ansöka om boendestöd för mig. (håll klaffen ni som tycker att jag inte behöver detta, ni har ingen aning om hur min vardag ser ut, gå i mina skor ska ni allt få se hur det är) detta boendestöd innebär att det kommer att komma någon hit hem till mig när jag behöver det, hjälper mig att fixa struktur, ordning och bra sätt att fixa alla saker på som fungerar för just mig. jag behöver detta. jag behöver hjälp med att planera. ni har ingen aning alls om hur mycket slit det innebär att vara jag. det finns några få personer som vet. och det räcker, egentligen ska jag inte behöva förklara mig men jag vet att det sitter personer där ute som anser att jag är lat, oengagerad. så är det inte, då känner inte ni mig. dom som vet vet, dom som inte vet vet nu!

jag är glad över detta beslut. det är något jag behöver.

tack och hej

ny tröja <3

jag känner mig nöjd. på the voice i morse fick kjell en ny tröja äntligen. en likadan som han hade innan (som josefin sedan klöpp sönder och skickade upp i luften med helium ballonger) skillnaden är att den han fick idag är grå, istället för blå. men han var så lycklig imorse att det smittade över på mig även om jag redan känner mig lycklig för jag fick höra en vacker nyvaken röst när jag vaknat. som jag fått gjort igår, som i söndags, som i lördags, som i fredags, som i torsdags, som i onsdags och i tisdags.

fjärilarna krigar i min mage.

nu ska jag knata iväg till körskolan. sedan när jag har kört ska jag och mamma åka till psyk och träffa en läkare. tänkte berätta att jag har halverat min dos av concertan så nu kan jag (trumvirvel) äta igen! matvraket is back! och dessutom ska vi fråga om det finns någon chans att jag kan få en sån där smart liten handdator, som är till för människor med funktionshinder som adhd asperger osv. jag börjar nämnligen tröttna på alla mina scheman, listor och lappar som ligger överallt och med denna skulle jag få sån bra struktur! världens bästa uppfinning!

puss <3<3<3


måndag 11 maj 2009

love


jag vet inte om jag har varit för övertrevlig idag, jag har i alla fall skrattat så tårarna har sprutat, jag har levt om som ett as. haft körlektion, gått i skolan, handlat på willys (handla är det värsta värsta jag vet det är så mycket att hålla reda på i huvudet, handla mat är som ett gympass för mig....med hjärnan) dammsugit, moppat golv, lagat mat med knypplingsmathilda, GARVAT IHJÄL MIG ÅT KJELLS RAPATTACK OJOJOJOJOJ. nu måste jag se det klippet igen bara för det, älskade underbara människa. sen har jag väl gått och smålett, sjungt och dansat lite för mig själv hela dagen.


jag älskar livet.

citat

hittade en txt fil med massa gamla sköna och osköna citat från förr:

En dag på donken köpte Linn tre olika hamburgare varpå jag frågar
"Har du någon strategi när du äter hamburgarna, tar du den godaste först eller sparar du den till sist?" HAHA


Person 1: "-Vad handlar den här filmen om?"
Person 2: "-Jag vet inte ens vad jag själv handlar om!"

Jag:
-"Jag satt vid fläkten och rökte, hade ett avklippt sugrör i ena handen och en cigg i andra... jag lägger ner tjacket i strumpan, och lägger i CIGARETTEN I STRUMPAN ISTÄLLET FÖR SUGRÖRET!!!! fyfan vad det gjorde ont. hur idiotisk får man bli"


Linn - "Vafan internet går så jävla segt, kan man söka om o trycka på inaktivera?"
Sophie - "Men starta om datorn för böverlen!!!"
Linn- "Men vad händer om man trycker på inaktiverar?"
Sophie - "Ja det blir då inge kul iallafall"

det trodde jag aldrig


NU:






DÅ:





jag kan inte förstå att det har gått ett och ett halvt år snart.


jag har sett massvis med tomma kartor ligga på marken, förut plockade jag jämt upp dem och läste på baksidan bara för att se vad som hade knaprats för fint. nu reflekterar jag inte. jag går förbi, tänker "ja det kanske är en tom xanorkarta, än sen?".

jag börjar förstå hur sjuk jag var. ja jag var sjuk. och tack för det för jag trodde aldrig att livet skulle kunna kännas så här underbart nu efteråt. jag hade aldrig kunnat föreställa mig ett liv som detta, när jag krampade den natten i februari av heroin, benzo och tramadolavtändning.

nu pratar jag med min vän nada. som jag saknar som en mamma saknar sitt barn. som jag måste träffa ofta ofta. som jag måste ordna något smart sätt för så att jag kommer undan billigare med mina resor.

relapse

hörru ditt geni, är du grym eller? ja jag tänkte väl det. tack för den nya plattan, tack för att du har tagit dig i kragen och spolat de meningslösa orden du spottade förut. nu kan vi snacka om sköna texter!

My mom love Valium and lots of drugs
That why I am like I am cause I’m like her
Because my mom love Valium and lots of drugs
That why I’m on what I’m on cause I’m my mom

mamma


"mamma börja inte att gråta nu men tommi tatuerade in ett hjärta på min fot i helgen"


"det är ingenting att gråta över, huvudsaken är att du mår bra:)"

och jag mår bra mamma, jag mår så himla bra! det sprudlar av känslor i min kropp och jag ler även fast det spöregnar, och håret krullar sig och jag har ingen plattång och jag glömde medicinen hemma. jag ler ändå.

söndag 10 maj 2009

igen


så var jag hemma igen. igen. det är lite oroligt i kroppen och jag vill helst av allt parkera röven där borta i några år. men det är som det är:) jag har i alla fall ett gulligt litet hjärta att titta ned på.

jag ska ha körlektion 08.15 imorgonbitti, det känns sådär med tanke på att vi somnade 05 imorse och klev upp 09.. fick i alla fall lite trevligt sällskap på tåget hem i form av jimslim. jag trivs så sjukt bra med alla människor där borta.. snart kommer jag tillbaks till dig. och er.

kjell, tack!



jag skickade i veckan, ett fint beundrarmail till kjell som bland annat är med i vakna med the voice, och i hjälp! jag är med i en japansk tv show. jag fick ett fint svar idag, titta:

"Hallå !
Då vill jag verkligen tacka dig! Vad kul !
Jag kan nämligen inte laga mat, jag kan inte byta koppling på en bil och inte cykla på en enhjuling - och då är det skönt att jag kan något - som att glädja dig !
Fortsätt följa Vakna med The Voice !
Härlig söndag önskar jag dig !
Hälsar KJELL E"


han är väl ta mig fan sveriges skönaste människa. bara så där ändå.


märta

mathilda om du hinner läsa detta innan jag kommer hem så:

jag har inget batteri i min JUPPINALLÄÄ men jag tar 12.05 tåget hem. kommer till sandviken runt enligt mina beräkningar vid 14 tiden. håll dig hemma i min gröna lya din fina lilla knyppling med avkapade skor.
nä nu ska hjärtfoten ta och sova, de kanske är på tiden.

pusshej

hjärtat

hej fans


nu är klockan.. ja jag vet inte vad klockan är. jag är salongsberusad i vilket fall som helst och hjärtat sitter nu där det sitter. det sitter på foten och tommi la den på fri hand. nu kommer den sitta där för resten av mitt liv. hela livet ... hela hela livet och antingen kommer jag säga om några år att "det var en kille som hette tommi som gjorde den.. han var musiker" eller så blir det "det var pappa som gjorde hjärtat på mig" det tåls att vänta på. jag kan vänta länge. länge länge länge..

"för det svider lite
men alkohol gör rent där det en gång gjorde jätteont gubben"

hujedamig sånt barn jag var

lördag 9 maj 2009

det löser sig

jag har glömt mitt hårspray hemma, och min plattång, och min kam, och min borste, mina mediciner som gör att jag fungerar. jag behöver inte fungera här. det är okej att vara lite bergochdalbana ibland sophie.


"men det är lugnt

det löser sig, som Lasses ensamhet i hans lever
"för det svider lite...
..men alkohol gör rent där det gör jävligt ont gubben""

hjärta

teet är så hett att det bränns i munnen men det gör ingenting, för jag har nyss vaknat. och när jag vaknar här är allt bra. idag ska jag få ett hjärta tatuerat på min fot.

eminems nya platta kan vara det bästa jag har hört på länge.

puss

galet

sophie säger:
sjohest
Skum säger:
sälamander
sophie säger:
ukulele
Skum säger:
havrefras
sophie säger:
tangentbord
Skum säger:
mardrömmar
sophie säger:
joggingskor
Skum säger:
garagepingis
sophie säger:
glödlampor
Skum säger:
träsmak
sophie säger:
KNYPPLINGAR
Skum säger:
SIDOSPÅR
sophie säger:
world of warcraft!!!!!!!!
Skum säger:
hat
sophie säger:
ilskaa
Skum säger:
uppgivenhet
sophie säger:
förvirring
Skum säger:
tant
sophie säger:
tupé
Skum säger:
såå -96

torsdag 7 maj 2009

smile

"När jag slår upp ögonen så ser jag något vackert. De ligger sked, det finns inget som är så undebart.. De håller varandra i handen, deras tummar leker en liten lek och hon har ett konstant leende på läpparna. Jag riktigt ser hur fjärilarna bubblar i hennes späda kropp, dom flyger i flock, runt i hennes mage, upp i halsen och ut genom ögonen. Nu är vi alla vakna"

Subban

När jag var hos Tommi fick jag en snilleblixt och knåpade ihop detta på min JUPPINALLE (haha). Detta ska få vara början av ett kapitel i Kaosflickan.

Subban

Det var under en av Majs sista dagar som jag föll handlöst ned från min redan svajande tillvaro. Jag föll ned i en avgrund som var omringad av slingrande, krälande känslor som bara handlade om henne. Redan efter jag andats in den vita, skimrande magin, och inte ens hunnit känna ruset, visste jag att det var hon jag skulle spendera mina kommande dagar med.
Hon, som jag gav upp hela mitt liv för. Hon, som alltid var så ståtlig där hon låg uppradad bredvid sylvassa rakblad. Hon, som var drottning över mina drogers värld. Hon, som gjorde mina ögon hjärtformade, var egentligen lika äcklig som namnet jag kallade mig vid under påverkan av henne.
Jag var Subban. Hon var Subutex.


lugn




lugnet i magen

onsdag 6 maj 2009

knypplingsmathilda

mathilda min fina kusin, min knypplare. det slog mig just hur väldigt mycket du betyder för mig. det var längesedan vi hade så här roligt tillsammans. det har varit så urflippat som det bara kan bli. man skulle nästan kunna tro att vi har knarkat, tagit något som svänger. men det har vi inte. jag älskar dig min knypplingskusin.

magen skriker efter er. ni vet. mina fina vänner.

det var så skönt att träffa ivan igen. det märktes på honom att han var stolt över mig, över att jag tagit mig igenom allt. åh jag vill inte bo här. jag vill bo där.

knyppling mathilda, ska vi flytta:(

never say never

efter en timme i bilen kom vi hem.

jag lämnade några tårar kvar på tommis täcke -låg på mage och grät i några minuter med låten "never say never" av armin van buuren i bakgrunden. det var ledsamt. dagarna har varit så intensiva, underbara. ivan nada tommi mathilda och jim. det går inte att få en bättre combo än oss.


"han ritar hjärtan på min arm med sina varma fingrar. skriver "jag" gör ett hjärta, nuddar, pekat mot mig och ler"



vass





Jag citerar min kusin:

"Det är tur att min mor inte läser min blogg. För igår så gick jag barfota från Stureplan till T-centralen och vidare till Kebabhouse, blev uppraggad av två tyskar som hade en yacht, åkte vi svarttaxi i 150 km/h och idag har jag fått p-böter på 400x2 för att biljettjäveln inte syntes. Trots boten så är det här det bästa på länge. Vi har citerat allt från Mia och Klara till Ace Ventura i 2 dagar, studerat en fly förbannad Allan Svensson, druckit i över 10 timmar, introducerat en snubbe i knypplingens ädla konst, glidit in på Stureplan i Dodge och Hummer, försökt förklara pärlplatta på engelska för tyskar, dissat fula tattiga knypplingsdomherrar och pedofilgubbar..NU BLIR DET COCCILLANA, HEJ !

Och jag drack öl, i mängder. Red Stripe is the shiit ! smakar vass"


ernst karlsson knyppling

















i natt ranglade vi hem, jag, tommi, mathilda, nada, ivan, jim och carro, genom stureplan klockan 04. kvällen blev det roligaste jag har varit med om.

från centralen i stockholm åkte vi hummerbilar, (http://www.angelride.se/) där basen kändes exakt så som min ånget känns. jag har aldrig lyckats beskriva min ångest, men när jag satt i baksätet, med tommis skiva på högsta volym, dunkade basen på exakt samma sätt som den gör när jag har ångest. när vi klev ur bilarna utanför sturehof berättade jag om det för tommi, han kände exakt samma sak.

vi åkte omkring i bilarna i ca 15 minuter, vi tjejer i den lite mindre bilen, och killarna i den stora. världens finaste bilar.


jag hade mathildas blå klänning på mig, köpte högklackade skor i uppsala igår dessutom (jag som aldrig annars går i klackar) jag fick väldigt ont efter kvällens bravader.. en stapplande sophie genom stockholms gator.

rastegar började med att köra lite stå upp som faktiskt föll mig i smaken, sedan var det dags för TONY KOMA och mitch var sidekick (en duktig sådan trots hans nervositet) jag fick uppdraget att filma spelningen, nåja det gick bra i fem minuter, sedan skriker jag till mathilda att "jag kommer aldrig att kunna vara med i robinsson" (syftade på att jag inte kan hålla min arm uppe länge, de har en sådan tävling med i det programmet) jim fick ta över sedan stod jag och nada och dansade och kände oss lyckliga. det var världens bästa spelning. världens bästa tommi.

att säga att man lyssnar på army of the pharaohs går hem hos grabbar dessutom. jag var nog den enda tjejen som diggade och sjöng med..

det blev logehäng sen. (loger är absolut inte glamorösa som alla tycks tro) det luktade knull och det var svinigt helt enkelt. men vi hade det helt underbart i vilket fall som helst.

när jag och mathilda gick ut så träffade vi på två tyska karlar. jag försöker att förklara för dom om mitt pärlplatteri. "pearls on a plate, for kids" som svar fick jag "do you take drugs?" det var nästan höjdpunkten på kvällen haha.

jag vet inte hur, men det börjades prata om knyppling. (äntligen vet jag vad det är) och jag kom på ett nytt namn, ernst karlsson knyppling, namnet följde med mig hela vägen hem. knyppling.. så jävla roligt. och helt spontant sjunger mathilda "NU BLIRE COCILANA HEJ" helt sjukt, den mest antidrogmänniskan jag känner, sjunger om hostmedicin med morfinpreparat i som om det vore något trevligt.







när vi stapplade hem runt 04 hittade jag en kartongbit på backen, det stod "JAG ÄR ARBETSLOES" så det togs en bild på ett polskt luder mitt i natta med blå klänning och horskor (jag såklart)

sedan åkte vi svarttaxi hela vägen hem till tommi, av ren slump ELLER ÖDET kommer låten "going wrong" med armin van buuren.


när vi kom hem till tommis lugna lägenhet la vi oss i sängen. googlade på knyppling och fann en fattig jävla domherre och en man med avkapade fötter. jag skrattade så mycket att jag inte kunde andas.


nu orkar jag inte mer. nu ska jag knyppla mig ner i sängen med resten av högen. jag älskar livet. jag är lycklig. jag mår bra. jag vill aldrig aldrig hem igen.


bilder kommer sen. ni får se knypplingarna tills vidare. hejdå



KOLLA HUR GÅR MÄNNISKAN MED DE DÄR FÖTTERNA? tommi trodde att dom gav varandra rabarber också:)

tisdag 5 maj 2009

drugs

Yeah, baby I wanna take you home
On a night like this you shouldn't sleep alone
The stars are all melting and your teeth are on fire
The guys at the ball are all liars

Yeah baby, your hair is a mess
Your feet are all dirty, but I feel blessed
The world is expanding as the universe shrinks
Neither of us knows what the other one thinks

This is the planet where our people stuck their flag
We're all fucked up on the booze and the drugs
How long you gonna be in the bathroom baby?
We're all fucked up on the booze and the drugs
How long you gonna be in the bathroom baby?

Yeah darling, I wanna take you home on a night like this
Don't wanna be alone, the bars are all closing
Your hair is on fire,
neither of us is gonna get any higher

Yeah baby, you've torn your dress
your teeth are all dirty, but I'm obsessed
The world is expanding as the universe shrinks
Surely we got time for a couple of drinks'

cause this is the planet where our people stuck their flag
We're all fucked up on the booze and the drugs
How long you gonna be in the bathroom baby?
We're all fucked up on the booze and the drugs
How long you gonna be in the bathroom baby?

We're all fucked up on the booze and the booze and the booze and the booze and the drugs

romeo

ögonlock tunga och att andas in varma känslor. alltid samma prinsess-sömn när jag kommer hit. det har aldrig spelat någon roll hur trasig jag än har varit, hur bra jag än har mått, hur manisk och upp i varv jag än har agerat -luften här är som narkos.

under tidiga mornar är hjärnan fylld till bredden av levande drömmar som far runt i lugna, stilla intervaller, och när jag vaknar är allt bra. hur dåligt jag än mådde dagen innan, kanske av benzoabstinens eller kokainavtändning -när jag vaknar är allt bra.

spökkatten tassade på mina höfter inatt, hon fastnade med sina klor i mitt täcke som luktar vanilj och lavendel. hon sov sedan på min mage med sina vita puffiga tassar, där resten av täckningen är svart med gräddfärgad haklappp. det var varmt, täcket sjönk ned en bit och jag kände hennes lilla lilla kattkropp ligga där, tryggt och övervakad av min uppmärksamhet.

när jag vaknar är hon borta. hon kanske har lagt sig i hallen på skorna.

och jag vet inte varför, men jag återvänder alltid dit.
det var väl något vi gjorde, något vi sa där som förändrade mitt liv.

söndag 3 maj 2009

det var.

görangörangöran..

det var hundra höjdare, blå valium, kompisar med dreads och din bruna plånbok. det var min svarta skinnsoffa och mitt brungrå-randiga linne som jag egentligen hatade för att mina höfter syntes så väl i det. det var min pundiga hylla som rasade, som jag sedan stöttade med hjälp av böcker (mikrofronkåt och inte som andra döttrar, tjocka och bra) och som alla kompisar slog sitt huvud mot när de lutade sig tillbaks efter att de dragit en lina -självklart på min glasskiva där det en gång var en tavla och en hund bakom. en stackars hund som jag ivrigt slängde i min blå papperkorg för -hundar är väl det mest meningslösa som finns om man jämför med kemikalier?

det var min 120 säng och det gröna duntäcket. det var vårt opiatsvett som blandades till en vacker vätska som rann längst våra ryggrader och förbi våra utstående, bultande vener. det var vår klåda och våra knappnålspupiller som gjorde att vi kände oss som en och samma människa. det var när du kliade mig och när jag kliade dig som jag kände meningen med livet, som jag kände hur mycket en människa faktiskt kunde ställa upp på mig.. och bara finnas där, för mig.


timmy det var du och jag och alla barnfilmer. det var du och jag och alla soliga dagar gåendes genom parken. det var ju du och jag och svulldagen, och tjackolaariuspilaarius-dagen, och närjagfylldeårdagenochvivarsåjävlasubbade, och dagen då vi slingrade oss likt stela ormar och bara.. gjorde det. det var dagen efter och alla dagar efter det som jag inte ens kom ihåg att det hade hänt.

det var hela världen och nu är det hela världen också men allt är bakom mig. det känns.. jag vet inte. det känns bara.

jag vet..

nej jag vet att jag inte är där. jag vet att jag inte är på marquee år 2007 med blåmärken och utslag på kroppen från skabb, jag vet att jag inte är där just den kvällen med rysningar i min hårbotten täckt av flott och gammalt wella hårspray. jag vet så väl att jag inte går omkring där och stirrar på alla människor på dansgolvet med en tom, sökande blick av utvidgade tefatspupiller som inte kunde blinka. jag blinkade aldrig. jag vet att jag inte är där och längtar hem till min lägenhet för att ta nästa dos och överleva.

jag vet att jag inte är där. men det kändes så.
ikväll, när jag var där. jag kände mig precis som förut. jag kände att jag var tvungen att dölja mig, komma med bortförklaringar.. gå hem. till allt skit.





fredag 1 maj 2009

saknad

jätte mystiskt. i natt drömde jag om sofia. det var så verkligt att jag har tänkt på henne hela dagen och det känns som att jag saknar henne OTROLIGT MYCKET fastän jag aldrig har träffat henne. det känns nästan så mycket att ögonen tåras. det är jätte mystiskt.