lördag 31 januari 2009

Dags att skicka in?

Svar till ”En kurd” - Gatumusik – Ja!

Det är exakt dessa åsikter du skriver om som får mig att tvivla starkt på mänskligheten och dess medkänsla. Låt mig berätta att det finns två typer av gatumusikanter; de som står på stan och spelar för att de lever för musiken, för att de lever för att sprida sina toner och där pengarna enbart är ett plus i kanten. De är tillräckligt nöjda över att få sin musik hörd bland förbipasserade människor. Nu kommer vi till den andra typen, som du så nedvärderande påtalar om; de fattiga, invandrare som svenskar, som sitter på gator, i regnet, i kylan, i snöstorm och under sena nätter och spelar. De spelar för att de är tvungna, för att samhället inte hjälper dem tillräckligt. De spelar för att få ihop pengar för mat och andra nödvändigheter. Du säger att din dag blir förstörd när du går förbi. Jag undrar, vem tror du har det värst, du eller dem? Tror du att de sitter där och tigger för att de tycker att det är kul? För att det är en hobby? För att fördriva tid? Om människorna i dagens samhälle kunde sätta sig in bättre i hur andra människor har det skulle det bli en bättre värld att leva i. Var har medkänslan tagit vägen? Jag tycker att det är så otroligt sorgligt att du verkligen har tagit dig tid till att skriva denna insändare, om detta ämne som borde vara självklart att inte förakta. Jag håller delvis med dig om att musiken de sprider inte är den bästa, men när jag går förbi dessa gatumusikanter är det inte musiken jag hör, det är mimiken i deras ansikte jag ser, det är hur samhället hatar dem jag ser, det är ett rop på hjälp jag hör och en oändlig kraft väcks till liv inom mig om att vilja hjälpa. Men förändringar är inget mänskligheten strävar efter idag, det är aldrig någon som vågar ta steget till att göra någonting åt stora problem. Människor är för rädda, för egoistiska och klagar hellre än att agera och förändra.
Nästa gång du går längst Hyttgatan och ser någon sitta och spela, ta dig samman och jämför vem som har det värst, musikanten eller du? Koppla bort det där dunkandet i ditt huvud som förstör din dag och lek med tanken om att vilja förändra, hjälpa och att känna medkänsla. Det efter sådana inställningar vi kommer att komma någon vart i denna upp och nedvända värld.

// Sophie M

gatumusikanter?

inatt fick jag sova. jag har inte sovit så skönt sen jag var hos min vän för några veckor sedan. jag drömde dock konstiga saker, och underbara saker. vägde mig nyss, 61 kilo. vilket innebär ett kilo ner. jag vet inte vad jag ska äta för att hålla vikten på samma siffra, jag är aldrig hungrig om dagarna, jag vill bara spy när jag tänker på mat då, jag måste tvinga mig till att äta, det är på kvällarna hungern kommer.. stod i duschen nyss och höll på att svimma, helt klen i kroppen. ringde min kusin och hon sa att jag skulle äta någon ordentlig mat nu, när blodsockret är lågt ska man inte äta socker, för det sjunker lika snabbt igen efter man har fått i sig det. jag ska hålla mitt löfte jag gav till henne om att äta något. men jag vill inte, men jag måste.


det är så mycket som händer nu. jag har bland annat bokat resa till grekland i maj, följer med jenny och hennes flickvän dit. jag får en egen lägenhet och anna och jenny också, vi kommer att bo bredvid varandra som tur är. det ska bli så skönt att komma bort, jag ska ta med min dator och all material till boken (jag kallar den för bok nu och inte novell) och skriva! få allt på plats, bara koppla av och ta in alla minnen, forma meningar och kräkas ord. ligga på stranden med penna och papper och bara njuta.. så klart sola bada och utforska ön med mina underbara vänner också. den ön vi ska till är alla strandscener från filmen mamma mia inspelad på! spännande, verkligen fin miljö, ska fota tills pekfingret värker.

funderar bara lite över min medicin, concertan.. men det är väl bara ett läkarintyg som behövs för att jag ska få med den in i landet antar jag. jag går inte utan den medicinen i en vecka, det gör jag inte! jag blir som en irriterad trött zombie utan den, concertan får mig att bli människa..


ja just det. vilka satans jävla idioter det finns i denns stad. hör här:

vi får en tidning som heter annonsbladet en gång i veckan här i sandviken, och i tisdags var det en människa som hade skrivit in en insändare i den, personen berättade att denne tyckte att alla gatumusikanter här i stan inte skulle ha rätt att sitta där, AV DEN HÄR ANLEDNINGEN: personen sade att denne inte tycker att det är konst, att musiken de spelar bara är dunkande, denne fick skuldkänslor av att se musikanterna och att dem förstörde personens dag.. personen ville inte gå glad på stan och sedan tappa humöret för att se en gatumusikant sitta någonstans. URSÄKTA VAD SÄGER MÄNNISKAN? VAD SÄGER KRÄKET? tror ni att gatumusikanterna sitter ute i kylan, i regnet, på kvällen, och fryser för att de tycker att det är ROLIGT? vem är mest deprimerad, en medelsvensson eller en stackars tiggare som måste sitta och spela ihop sina pengar? det är hjärtskärande att höra dessa människor tycka så där snedvridet. egoistiska, blinda människoföraktare. jag ska svara på insändaren, men jag ska självklart formulera mig utan svordommar och påhopp. jag ska få till något riktigt bra.. fan vad upprörd jag blev alltså! jag menar de sitter ju fan inte ute och spelar för att de tycker att de är KUL! visst, det finns några idag som gör så, men dessa personen berättar om är inte den typen, det är fattiga invandrare som gör det för att få ihop pengar till mat..

var det bara jag som reagerade på detta vis eller håller någon med mig?

igår fick jag min älskade älskade tavla på manu chao. jag gav en beställning till en konstnär i gävle och hon målade den på en vecka, en eloge till dig angelica, här är resultatet och jag är GLAD SOM HÖNS PÅ SPANIENS NATIONALDAG:



brev

gick igenom all material till självbiografin, journaler, anteckningar, blogginlägg, mammas dagbok, brev och bilder. då hittade jag detta, i ett fack i mammas kalender, ett brev jag skrev från avgiftningen till mamma:

"Self Helpkliniken 17/03-03 kl 09.15

Hej Mamma.
Förlåt för alla gånger jag har varit elak, irriterad och få ordig. Men jag börjar nog komma ur den perioden, så känns det. Tack till ditt brev, har läst det flera gånger om och hjärtat blir varmt varje gång. Tack. Jag vill bli hon som var öppen, kramig och lätt till skratt igen. Men nu är jag en lång bit på vägen att bli det. Jag vill också ge dig nobellpriset för världens bästa mamma. Du ställer alltid upp, vad det än gäller. Imorse vaknade jag 07 av att jag grät, hade drömt om blod, Jocke och någon drog. Det var hemskt och då ville jag bara hem mer än vad jag vill nu. Jag har svårt att be om ursäkt och tacka för saker men jag ska verkligen göra mitt bästa för att kunna göra det enklare i vår relation. Önskar bara att pappa kunde bry sig lite mer. Hade jag gått på heroin hade han väl inte sagt ett knyst om det heller. Vill att han ska öppna sig mer. Men det var oväntat att han ringde igår.
Har i alla fall en underbar patient här som heter **** och han är min skyddsängel. Trivs otroligt bra i gruppen. Så finns det en kille som heter ***** och ser sjuksköterskor bära in olika lik till honom. Här hör då inte han hemma. Men man kan inte göra annat än att skratta åt honom. Hur mår Siv och vad säger släkten osv om att jag är här? Svara gärna på brevet, ska vila nu.

PUSS ÄLSKADE MAMMA
/Sophie, ditt hopp, din tro, din kärlek."

fredag 30 januari 2009

eld.

inatt låg jag med paranoia och kallsvettades i soffan, gick då och då fram till fönstret och vinklade upp persiennerna för att försäkra mig om att den orangea nyansen utifrån inte var eld. jag är så jävla rädd för eld att det börjar övergå till någon manisk paranoia. katterna satt bredvid mig i soffan och de tittade ett tag upp mot taket , jag tänkte att -nu förstår katterna att det brinner i lägenheten ovanför, det är därför de tittar upp i taket. så fort de började nosa på något trodde jag att det var för att de kände brandrök. jag har slutat att titta på lillteven i sovrummet för att jag tror att den ska explodera för att den är så gammal, trodde att min paranoia skulle gå över efter att jag slutat se på den, men nej.. varje minsta knäppning om nätterna får mig att tänka på eld, att bli inlåst med eldsvådor runt om, kvävas. nej fyfan..

denna eldfobi sitter i från när jag var liten, mamma var dagmamma och vi satt hemma med barnen och tittade på film i vår soffa, alladin - jafars återkomst (jag hatar den filmen jag hatar alladin den jäveln sen den dagen) när vi minst anar det står grannens hus mittemot vårat i lågor. hela skiten brann ner till grunden, det var så otäckt, jag såg alla människor springa in och ut i huset för att rädda allt som gick, människor grät, kom och tittade, försökte släcka, och där stod jag på gräsmattan på kullen bakom vårat blåa hus och kände lukten av brandrök, kände hettan från elden mot min kropp och sen dess har jag hatat allt som påminner mig om den dagen, stress, alladin, lukten av brand, den där vidriga hettan, paniken, att gå barfota på gräsmattor..

jag får nästan hjärtklappning av att tänka tillbaks.. jag hoppas att jag kan sova lugnt inatt.. det kommer i intervaller den här rädslan, ibland tänker jag inte på detta alls och ibland är jag helt galen.
EN GALENPANNA.

hjärtattack?

hjälp? mitt hjärta började nyss att vibrera(!!!), göra ont och dunka som tusan, det svartnade helt för mina ögon och jag blev vansinnigt yr. VAD HÄNDER ALLA? obehagligaste jag har varit med om i hela mitt liv..

jag skriver mer sen när jag orkar. fick en riktig nojja nu..

torsdag 29 januari 2009

hei

jag är lite skakig i kroppen, och på vågen är jag på väg ner igen. nu gäller det att äta fast att det är svårt till och från, -äta regelbundet och bra.

jag har märkt, att när jag rör på mig mycket blir jag så matt att jag vill spy. illamåendet är outhärdligt. som när jag måste springa till bussen för att jag håller på att missa den, då blir jag helt utmattad, jag vill bara spy och ha bricanyl.. är det för att jag rör mig för lite? är det för att jag äter för dåligt? är det för att jag har rasat 14 kilo? jag vet inte. det är lite jobbigt bara.


alltid, när jag har skrivit klart såna här inlägg som visade sig bli inte allt för djupa, då känner jag att jag inte vill posta det. känns tråkigt för er att läsa. jag vet inte.

jag ska röka nu

en anteckning från en dagbok jag skrev 2004:
"varje natt, runt den här tiden, är det någon som ringer, på min hemtelefon, jag svarar, det piper en gång, sen är det tyst, då brukar jag prata om mitt liv tills dom lägger på, och jag blir rädd.."

undrar fortfarande om det var paranoia eller om det verkligen var någon som ringde. hmhm

onsdag 28 januari 2009

kråkan.


det är ett år sedan idag, 365 dagar och flera evigheter sedan, som jag fick min katt kråkan. min älskade tillfriskningskatt. samtidigt var det alldeles nyss, som om den dagen satt bredvid mig nu och visade allting svart på vitt.

det var en galen natt i en lägenhet på stan, snön knarrade under fötterna när jag gick utomhus och tänkte ologiskt. det var en natt med skåpsdrakar, elitkrigare och dalahästar. min kropp var belåten av rohypnol tramadolpulver och rökheroin. men min själ ville inte vara där, mitt mentala ville inte sitta bland sprutor och ångest. vi var förvirrade, förstod ingenting. jag satt i soffan och kände den där lukten av stall, kemikalier och kattpiss. människor bredvid mig, på golvet, på väg ner och påtända. jag hade nyss klippt mig och färgat håret, det var doften från hårfärgen som fick mig att komma in i verkligheten i några sekunder. personen som satt bredvid mig hade kämpat länge med nålen i armvecket för att få svar, en annan sov och dregglade. jag vet inte vad jag gjorde, jag kunde knappt gå.. jag kunde inte tänka. men jag kände något underbart mjukt stryka sig mot min nacke "åh underbara knark" tänkte jag, och var glad över att jag hade fått så kraftiga hallisar. strykningarna blev mer och mer påtagliga, som om de försökte väcka mig från något.. jag blundade, tänkte "jag drömmer bara.." men när något slickade på min örsnibb vände jag mitt vinglande huvud åt sidan.. och där stod hon, kråkan. tittade på mig med sina diamantögon som man drunknar i, och sa med sin blick att "ta mig här ifrån, låt mig inte leva bland misär, hjälper du mig, hjälper jag dig". ägaren av lägenheten och katten satt på en flyttkartong på golvet och rullade en spliff, jag sa "vilken söt katt" med hes opiatröst.. han tittade inte på mig när han svarade "ja du kan få henne om du vill", som om han skämdes över hennes situation. jag vaknade upp från den konstiga substansvärlden och skrek "åååh får jag?" med en glädje som kan liknas vid ett barn på julafton. kl 02 på natten bar jag hem henne, i den söndersuttna kartongen som vi hade haft som "reservstol" i lägenheten, med kattlåda, med mat och lite sand. jag kände mig för första gången behövd. jag kände mig menad för någon. kråkan behövde mig lika väl som jag behövde henne. jag hämtade henne ur ett liv bland droger och hon hämtade mig ur ett liv med droger. hon blev mitt barn i samma sekund som jag såg henne första gången, vi var menade för varandra. hon har hjälpt mig ur kaoset, hon och jag kommer från samma världar..

på onsdag har jag varit drogfri i ett år.

lever

idag har jag

sovit över en psykologtid
haft en dålig hårdag
städat
träffat malin
duschat molle
tänk på olika begrepp som, vänner, gemenskap, avundsjuka och ärlighet
träffat mamma och pappa
handlat mat för 754 kr

och nu sitter jag här, det luktar nytvättat, jag känner mig varm i kroppen (och i hjärtat). jag är glad att jag sitter här och nu och inte förr och då. jag är glad att jag får andas in frisk luft och känna att jag lever. för det är precis vad jag gör.

jag lever!

..

nio inlägg och inte en enda kommentar.. kom igen nu.

tisdag 27 januari 2009

welcome

jag vet vem jag är. jag vet hur jag har varit och jag vet hur det har blivit så. jag är medveten om så mycket idag, jag ser alla saker som sker ur ett solklart perspektiv, jag kan se för och nackdelar, jag kan förstå varför vissa saker bara händer. jag ligger inte längre och krälar bland gyttja och dimmiga tankar, jag skriker inte mig hes och får ekon som svar. jag hatar inte utan anledning och jag är inte i kemisk obalans, jag har inte för mycket knark i blodomloppet som jag brukade säga. jag lever! jag ser! jag upplever! jag hör! jag går! jag har rest mig upp från ett liv med kaos. jag har bearbetat, jag har sagt hejdå, jag har lämnat platser, personer och situationer. jag har blivit stark. ni kan hata mig, ni kan slå på mig, ni kan hata mig ännu mer. det rör mig inte i ryggen, jag säger bara: välkomna! ni kan även älska mig, ni kan krama mig och säga "bra kämpat sophie" och mena det. för det är inte så att allt bra som hänt mig under detta år, har kommit direkt till min hand. jag har inte vifftat med ett trollspö, fjäskat och fått allt jag vill ha på några sekunder. jag har kämpat för att komma hit, jag har utnyttjat mina sista andetag och energier för att nå den mark jag står på. jag har gråtit mig tom på tårar, jag har skrikit tills min röst inte har orkat mer, jag har legat sömnlös, jag har fått tackla hemska situationer, jag har upplevt helvetet, jag har nästan förlorat allt, jag har tolvstegat mig fram, jag har fått min diagnos, jag har sett mina vänner försvinna, jag har sagt nej till ett liv med droger, jag har fått ett namn på många av mina problem -ADD. jag har lärt mig att prata om känslor, och jag har nu fått belöning för min långa resa, tror ni fortfarande att ALLT RAMLADE NER I MIN HAND kan ni höra av er, jag vill gärna höra en bra motivering.

måndag 26 januari 2009

jao

t-bag's väsande röst är det som lockar fram ett litet litet leende på mina läppar ikväll. thank you theodor bagwell.

går inte.

ögonen är öppna, de är i nuet. de ser uppdruckna vattenglas, gamla tuggummipapper och lite katthår i soffan. efter ett tag suddas allt materiellt bort, ersätts av små små fragment som jag inte kan röra på, jag vill ta! jag vill känna! jag vill minnas! jag vill så mycket hela tiden och det kanske är det som är.. fel? mina ögon drunknar bland drömmar och förflutna minnen och jag kan inte göra någonting åt det. jag kan inte placera dit nya vägar att gå på, jag kan inte avstå från vissa saker jag har gjort, jag kan inte låta allt jag inte lät hända då -hända nu. det är försent. fast, utan dessa motgångar jag har gått igenom skulle jag inte vara den jag är idag. jag vore någon annan galenpanna om allt inte hände.


gränder

ni vet den där gemenskapen? att känna att man tillhör någon, något eller vad som helst egentligen. den har jag tänkt på mycket idag. jag känner mig som en apa i en bur, som alla tittar på, vet allt om, de ser mig gråta och de ser mig skratta -men de gör det inte med mig. de står där utanför gallren och bara................ tittar.

de granskar mig en stund
bara för att de är nyfikna
om något nytt har hänt, eller så
sen går de. de går därifrån.
bara går.

jag kanske måste inse att jag är för svår. att jag är för svår för att tyckas om. jag vet inte.

"Jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor"

det är så skönt att vara utan smink ibland, jag kan torka mina tårar utan att bli svart under ögonen. det är bara att dra med fingrarna på och under ögonlocken precis hur mycket jag vill.. det syns inte efteråt. måste jag tillhöra något? måste jag? hela världen är onormal. kan ni urskilja mina ord och se hur snabbt jag faktiskt kan falla? det tog bara några minuter, eller sekunder. imorgon när jag vaknar med min kropp i min soffa och när själen nyss har kommit tillbaks till verkligeten från drömmarna, då mår jag bra igen. så här är det att vara jag..

Precis hur som helst


En buss blogg får det bli igen. Är på väg hem från skolan och det slog mig när jag väntade på bussen att jag inte har någon som helst koll på tider och framförallt -datum. Tiden går så fort att jag inte hinner med att reflektera. Det kunde lika gärna vara i början av januari i mitt huvud men det är det inte. Det är typ efter löning nu och jag hatar att vara beroende av tiden. I mitt huvud ligger jag alltid en dag i förväg, är det måndag tror jag att det är tisdag och är det tisdag tror jag att det är onsdag. Det skapar en jobbig förvirring, tur att mina lärare och vänner står ut med sånt. I lördags på krogen hände en rätt skrattretande sak på tal om ingenting egentligen. Jag robin och jenny stod (kul att mitt t9 vill skriva pund när jag ska skriva stod förresten) i kön för att ta ut våra jackor. Framför mig står det en tjock julegris och säger något till mig, jag frågar Va? Med ett leende på läpparna. Snubben svarar -30 spänn och du följer med mig hem! Tror ni helvetet brakade lös i mig eller? Japp :) han fick minst sagt höra att han levde. Robin fick hålla i mig för att jag inte skulle göra något dumt. Det var liksom bara det där röda äpplet i hans käft som fattades för att få en fulländad julegris framför mig. I vanliga fall hade jag hållt käften och ignorerat, men nu har jag varit snäll i ett år, bägaren rann över helt enkelt. Tycker inte att man säger så till någon.. Fast å andra sidan förstår jag att killen måste använda pengar för att få ett ligg! Bra att robin höll i mig och tog bort mig.. Kan även tänka mig att det var annorlunda för honom att se den sidan av mig då jag aldrig har visat den förr. Men som sagt, jag är mystisk.. Nu spelas det gammal progg i mina hörlurar och jag tänker på festivaler och tusen andra saker. Så mycket som försigår i min hjärna! Ni skulle bara veta. Jenny kommenterade det i helgen, att jag måste minsann tänka på hundra saker samtidigt jämt eftersom hon tyckte att jag byter samtalsämnen så sporadiskt jämt :) hon sa även att -om jag fick vara en person för en dag skulle jag vara du sophie, jag vill veta hur din hjärna fungerar. Hihi. Nu blev det brittan fittan på ipoden också, bred musiksmak minst sagt och nu är det bäst att jag publicerar detta inlägg så att jag inte råkar yra bort det. För det vore skevt. Är snart i sandviken, hem och städa. Puss. Mest på t.

söndag 25 januari 2009

Att härda ut


Det kan bara komma. Utan någon som helst förvarning så kan drogsuget bara stå där i mitt psyke och försöka manipulera mig.. Jag tittade på skins på femman och det slog mig bara helt plötsligt hur underbart det skulle vara med en spliff i handen. Känna den där söta doften som sticks lite i näsan och dra långa djupa bloss så man är på gränsen till att bryta ut i en hostattack. Sen sitta här i soffan med det där otroligt löjliga leendet man får som beng och snöa in på tusen olika saker och bara njuta i takt med ruset. En annan får nöja sig med fantasier och drömmar. För jag tänker inte förstöra det jag har byggt upp på detta år som gått..

klassis

uh jag har ont i magen. min mage är inte van vid alkohol, och det gjorde ju inte saken bättre att det var en salig blandning av drinkar, öl och shots som dracks igår. jag dricker så sällan att min kropp reagerar starkt när jag väl får i mig alkohol.. nåja, kvällen var helt underbar. jag och jenny åkte till gävle för att festa tillsammans med mina kära klasskompisar! det var sån skön stämmning hela kvällen. först var vi hemma hos hanna, sedan stack vi vidare till bland annat klubb volym som var ett riktigt schysst ställe. spelades allt från elektro, indie till rock och soul, jag och robin schejkade loss rejält.. träffade även lillebror elias där och kära maax! hell yeah!

jag bara älskar mina nya klasskompisar, TWI TWI! jag är även en mystisk person, konstaterades det igår;) men det är jag medveten om.

nu ska jag lägga mig i fosterställning i min soffa och tänka bort magknipet...

lördag 24 januari 2009

så är det.

jag har visst glömt bort att berätta att första delen på min novell ska vara med i en novellsamling, igen:) spännande! jag har gjort lite ändringar och de som har hant om samlingen har korrektur läst den nu, de hittade inte många fel hehe;) känns skönt!! är verkligen nöjd över den första delen, trots att det är mycket som ska läggas till innan jag känner att jag är helt färdig, tills vidare får den vara med i samlingar osv.. gör inte mig något:) och jag har ju cencurerat allt så jag har ingenting att oroa mig för.

jag sitter just nu och tittar runt på saturnreturn efter lite schyssta kläder medan molle ålar längst mitt lår, din underbaring!

igår fick jag ett sms som gjorde mig till den lyckligaste flickan i hela hela världen. Jag var till månen och vände när jag läste det. "Godnatt älskling. Du är det finaste jag vet.. Sjukt efter så lång "frånvaro". Jag är glad att du är ren och mår bra."

och på vågen väger jag 62 kilo. det är BRA att jag har stått still på det sen augusti. jag rasade trots allt 13 kilo på 3 månader. inget skämt, ingen överdrift. jag har fått ett återbesök hos dietisten i februari, vore nog bra att ta den tiden trots att jag har övervägt att avboka den. känner att kroppen har blivit så där utmattad igen, precis som förut när jag hade rasat alla kilon.. vet inte om jag är på väg ner igen för jag är inne i en period då jag knappt kan äta och röra mig utan att bli slut i huvudet och musklerna.


dags för plattång, hårspray och bli människa igen.

fredag 23 januari 2009

blä

åh det är så tröttsamt, grannen för ett helvetes liv. jag törs inte säga till. vad ska jag göra:( räcker att jag har svårt att sova som det är..

Monday bar


Efter många om och men så lyckades jag (tro det eller ej) att få med mig en kompis på kryssningen. Sophie som är min barndomsvän ville gärna följa med och nu är helt plötsligt allt bokat betalt och klart! En annan är lycklig! Är bara att vänta in mars med ivriga andetag nu. Annars är det fint med mig, jag har varit hos min moster idag och ätit lunch. Inatt tittade jag på repris från stjärnorna på slottet, gardell var med och läste en sjukt fin dikt.. Han är en talang! Och för att inte tala om serien De halvt dolda som har gått på ettan som han har skrivit.. Man blir ju rörd! Helt underbart bra. Vet inte vad jag ska göra ikväll. Grannen har fest även idag så jag ska försöka att hålla mig från att gå upp och mordhota honom..

torsdag 22 januari 2009

:)

jag vet inte. jag tycker bara att det här adhd livet är så himla jobbigt ibland.. tror inte att folk förstår hur pass drygt det egentligen är! jag kan ta detta som exempel att jag svänger så jävla snabbt och kraftigt i mitt humör. jag kan vara lycklig så det nästan bubblar i kroppen på mig, för att under bara två sekunder svänga och bli en irriterad zombie som inte orkar lyssna på någon eller något. det är klart som fan att jag blir trött! jag är så trött om kvällarna att jag knappt vet ut eller in, det är inte bara humörsvägningarna som gör att jag blir utmattad, det är också alla miljontals intryck min hjärna tar in. en person med adhd diagnos tar in dubbelt så många intryck som en "vanlig" människa gör. jag lägger märke till så mycket om dagarna och min hjärna jobbar i högvarv för att hålla koncentrationen uppe. för att jag ska orka en hel dag måste jag "stänga av" hjärnan och vila, vilket kan uppfattas som att jag är arg, uppkäftig eller sur. men det är jag inte, de flesta har förstått hur det ligger till men när jag träffar människor som inte känner mig kan det bli jobbiga situationer..

hm, bara lite tankar som yrade omkring i hjärnan på mig. måste skriva av mig annars ligger jag och ältar allt så att jag inte kan sova sen..

dessutom ser det ut som att det blir monday bar kryssning också, jag ska minsann stampa hälarna av mig isåfall, med min nya fina vita tröja och lurviga vita benvärmare.. jag hoppas att det blir av! jag hoppas!


jag har märkt hur mycket det egentligen betydde för mig att min vän har kommit tillbaks till min verklighet igen. min lilla pusselbit. jag känner mig som ny i själen, jag känner mig lättad och jag känner sån längtan, hela tiden!

om några dagar har jag varit drogfri i ett år också.
under ett tidigare försök jag gjorde till att vara drogfri så hade jag hållt mig i en månad, vet ni vad jag gjorde för att fira? jag gick på ett NA möte, tog en bricka för 30 dagar, sedan stack jag på fest och snortade tjack och dansade bort några timmar på krogen, vilket hyckleri va?:) haha. fyfan vad sjukt.


nu ska jag bädda åt mig på soffan och sen sova om en stund. vilken livsglädje jag känner! finns bara en sak som skulle kunna få mig i klimax just nu, en mysig kram.....

Tiesto


Sitter på bussen hem nu. Victor och jag har sprungit i lite affärer och jag impulsköpte två tröjor. Nu för tiden går tiesto hett i mina hörlurar. Även i detta nu. Låten love comes again spelas högt och jag tänker mig tillbaks till tvåtusensju då jag och linn såg honom live. Det var så sjukt mäktigt! Dansade konstant i tre fyra timmar. Dock pga tjack. Men nu har jag insett att jag inte behöver vara i kemisk obalans för att kunna släppa loss, ha kul och dansa. Med detta vill jag även komma fram till att jag hemskt gärna vill åka på monday bar kryssningen i mars. Det är synd att knappt någon av mina vänner inte gillar att dansa till techno. Är det någon där ute som vill följa med mig, säg till! Biljetterna släpps imorgon och man måste vara snabb på att köpa för de kommer ta slut fort. Nu blir jag åksjuk och det sista jag vill säga är - the wackness är världens fetaste film med det fetaste soundtracket. Tanka ner genast alla där ute and go back to the 90 's. För övrigt mår jag väldigt bra. Trots soffsovning och rubbad sömn. Puss på er alla. Tack för att du är tillbaks i mitt liv T.

hej

kom precis till skolan. jag har sovit helt sjukt konstigt inatt. debatten på tv 4 igår kväll fick mig upp i varv minst sagt, och bättre blir det inte av att jag måste sova på soffan OCH att min otroligt dryga granne hade fest.. mina tankar var som atombomber kan man säga..

i tisdags träffade jag min gamla skolsköterska. det var ett trevligt återseende. vi satt och pratade en lång stund, pratade om hur jag var förut.. hon sa "vi kunde sitta och prata så här som vi gör nu, fast inte riktigt lika, du var mer instängd, och plötsligt kunde det bara svartna för dina ögon utan att något hade hänt" ja, så var jag förut, arg arg arg på hela världen! så förbannad att det syntes på mina ögon när de svartnade. jag vet inte ens vad jag var arg på, kanske på mig själv. kanske på någonting annat..

behöver jag säga att jag är grymt trött?

onsdag 21 januari 2009

drogdebatt

jag har precis tittat klart på en grym debatt på tv 4. det handlade om droger bland kändisar osv.
jag tyckte att det var många debbatörer som hade riktigt vettiga saker att säga. bland annat journalisten och författaren daniel nylén. han har verkligen fattat grejen! marcus birro var även med, han är ju en människa som jag bara älskar! han säger så kloka och tänkvärda saker, även ikväll.. han påtalade om hur dåligt människor egentligen mår, och hur många som faktiskt mår så! att det inte är undra på att drogerna flödar..
däremot förstår jag inte hur folkhälsoministern tänker, UT I SAMHÄLLET OCH SE HUR DET SER UT ISTÄLLET FÖR ATT BARA SITTA! hur ska man kunna göra förändringar när man inte gör det på rätt sätt, och när man inte ens VET hur problemet ser ut på RIKTIGT? det sättet som allt går till på nu är ju FEL SÄTT, inser inte politikerna det? att låsa in alla narkomaner bakom lås och bom är inte det rätta sättet. och folkhälsoministern var visst kristen, "kärlek till din nästa" jo tack VISA KÄRLEK DÅ.


nåja, det är såna här ämnen jag brinner för. jag blir helt uppslukad och vill bara gräva mig in i alla dessa situationer och förändra!! jag vill även tacka marcus birro för den fina hyllningen till johanna sällström!!

jag borde sova nu, ska till skolan imorgon..

måndag 19 januari 2009

allting är precis annorlunda nu!


nu känns det så där nära igen. det känns som att jag sitter på tågstationen bredvid honom den där varma fuktiga junimorgonen. vi höll handen, han lutade sitt huvud mot min axel och vi lyssnade på kent ur min urusla mp3-spelare. vi rökte cigarett på cigarett och väntade på mitt tåg som skulle ta mig hem till allt som var annorlunda..inga ord behövde sägas, allting var så perfekt. vi lyssnade bara på jockes texter och drömde oss bort fast ändå inte. för vi var ju i drömmen, i alla fall jag.. en man kom fram och frågade om han fick ta en cigg i utbyte mot en corona, vi tackade och tog emot. vinden fläktade skönt på våra bakiskroppar..
och där satt vi, sommaren 2006 med underbar musik i våra öron, med en underbart pirrande känsla i kroppen och med en rätt så ljummen corona i handen, men det gjorde ingenting, allt kändes bra just då.

jag säger bara kent - romeo återvänder ensam
"och jag har aldrig mått så bra under en bakfylla som då när vi satt på stationen och lyssnade på kent och bytte öl mot cigg av snubben. det var helt sjukt underbart. bakis, men solsken, kent och du. det var bara guld. när den låten kom den dagen på stationen... jag blev typ, spänd. vi satt där nära varandra på en bänk och kedjerökte och fan vad jag trivdes."

allting är precis annorlunda nu!

söndag 18 januari 2009

chocolate rain

nej jag har inte varit hos min mamma i helgen. jag tog tåget till en gammal vän, utan att säga något till någon. jag behövde göra det. det är så mycket som har legat i luften mellan oss och som har satt sig som en ångestdimma i mitt bröst.. för att jag ska kunna gå vidare i livet så behövde jag komma tillbaks, prata, se, komma ihåg och bli fri från all smuts inuti mig. det var till denna vän jag skrev det där brevet, och vi har pratat ut nu. så himla lättande. vi hade liksom inte setts sen sommaren 07. inte pratat sen dess heller.. jag har ältat allt från den dagen.. vi var liksom inte vänner längre, det slutade helt utan förvarning allting. det är klart att jag behövde träffa min vän och finna alla svar.. vi har båda två gjort fel. vi var båda två så psykiskt nedbrutna när vi slutade som ingenting. den tiden var helt enkelt fel tillfälle för oss. det var inte rätt..

inatt sov jag. jag sov som jag aldrig har gjort förr. hälften av mitt tryck över bröstet är nu borta. natten var mysig, våra tårar rann när vi pratade och tittade på bilder på emely rose. sen dök den äckligaste bilden någonsin upp och jag kröp upp i ena hörnet av soffan, höll för mina händer för ansiktet och grät. alltså grät haha! min vän blundade också och försökte klicka bort bilden från datorn utan att titta.. vilka små töntar haha! sen tittade vi på UFC och skrattade åt rubber johnny.. sjukt kul att titta på UFC förresten..

jag har hittat den pusselbit som gjorde att ångesten försvann. nu har jag bara en kvar.
jag säger som summer i o.c efter marissa dör: "I miss my friend", med gråten i halsen och tårar i ögonen. men den sista pusselbiten, hon är inte död.


nu ska jag skaka mitt huvud till everlast - folsom prison blues för att sedan ta en lång varm dusch. den här helgen behövdes mer än vad jag själv trodde. tack!

lördag 17 januari 2009

glädje

jag kan knappt fatta att jag har så underbara människor runt om kring mig som stöttar mig. det är hur många människor som helst på INTERNET till och med som tror på mig och gråter när de läser mina texter för att de blir så rörda. jag tappar andan. det är sjukt generande. tack alla som sa värmande ord till mig angående igår. och jag tror hårt på hasses ord, att allt har en mening, det där hände för att jag skulle testas. jag klarade testet. jag vann fan! men det var fel personer som testade mig. vi tre stod på samma mark, eller jag trodde vi stod på samma mark.


några fina brev..
"Även idag föll tårarna..
Fast över något fint, Sophie! Glädjen och lättnaden din Mor känner, ljuset ni båda ser så tydligt urskilja sig nu över mörkret, känslan över att vinna, stå på toppen, känna kontrollen..Över att våga vara BÄST! *kvällskram*"

"Jag trodde själv aldrig jag skulle kunna hitta någon som kan avsluta mina meningar, har alltid känt att det inte finns någon där ute som vet hur det är att vara jag.. Men du verkar veta det, men på ett annat sätt.. Men på ett nära sätt som jag aldrig trott jag skulle hitta. Du är helt jävla makalös, jag känner att jag borde hålla igen eftersom att sånt här brukar alltid slå tillbaka på mig... Men jag kan inte.. Att en människa kan ge en sån känsla som du ger mig genom så lite, och det ändå blir så mycket. Jag vet inte, du är speciell.. Så underbart fint speciell.. När jag pratar med dig så känner jag inget annat än värme, en sån typ av värme man bara vill till.. sån typ av värme jag inte alls är van vid, sån typ av värme jag alltid har sökt efter.. Det låter säkert helt sjukt iochmed att vi aldrig ens träffats men jag har nog aldrig varit nyfiknare på någon änsåhär.. "


"Faaaan för dig Sophie..Här sitter man glad i hågen över att man straxt ska gå å nanna efter en typ par tre timmar framför Bollhelvetet..Så såg jag att du loggade in, tänkte att; jag kan la gå in å glana lite, säga hej, önska dig en god fortsättning och lämna lite förhoppningar att det går bra för dig och så.. Fast det VET jag ju! Så snöar jag in på dagboken..AmFETAfakkingMIIIN.. Jag kände/känner dig/ditt/deras/allas ångest, olust, TOTALA LUST.. osv.. Redan innan jag kom till AmFETAfakkingMiiiiN..Då började jag bli riktigt ledsen..Nu kan jag snart inte se för tårarna.. Klumpen i halsen kväver mig...................................Tjockt asså..Jag kanske skriver mer och förklarar mig nån annan gång när jag inte är så jävla påverkad!! av dina texter altså.. Tjack har jag inte tagit på ett BRAAAAA jävla tag nu!!Hur fan kan man sammanfatta så otroooligt jäsickens BRA!Mjo, för du e ju bäst typ..Jag återkommer../KramaGonatten! "

tack ni är bäst i hela hela hela hela hela världen.
jag ska åka till mamma nu.

fredag 16 januari 2009

fyfan

jag är så jävla förbannad, jag är så jävla förödmjukad, jag är så jävla krossad och jag är så jävla besviken!fan jag har ställt upp på er, ni satte mig i ett rent jävla helvete, jag hjälpte er, jag förlät er, jag har stöttat, jag har hängt med under er resa! vi har för fan kämpat tillsammans. ni var SÅ medveten om att jag är drogfri nu, ni visste att jag inte hänger i pundarkretsar längre, ni visste att jag inte ville, och att jag inte ville höra!

ni kommer hit idag, vi skulle på fucking sinnesrogudstjänst i kyrkan tillsammans. sen blev allt så konstigt, jag hinner inte ens tänka innan ni frågar om jag ska ha TJACK i en helt seriöst jargong? VAD ÄR DET HÄR? DET ÄR BARA FÖR MYCKET? det är fan för mycket.jag känner mig så sårad. hur kan ni komma hit och göra så mot mig. jag är snäll, bjuder hit er och ni får cigg, får vara med mig, får vara min vän trots alla jävla motgångar vi tre har haft. vad får jag tillbaks? en sån jävla snedvriden fråga som att MEN SKA INTE DU HA DOS SOPHIE? det var inte ens ett skämt. det var en allvarlig fråga.chocken kom nu, men när jag satt där för en timme sedan fattade jag inte. jag svarade "ni vet precis vart jag står någonstans i livet, jag trodde ni stod där också, jag tycker det är så jävla oförskämt att ni kommer hit och gör så mot mig, ni kan gå!".

och ni gick.
och ni fjäskade
och ni sa 'vi hörs imorgon sophie'
och jag sitter här.
och jag såg er gå
och jag fattar ingenting.
och jag är alltid för snäll.
och jag orkar inte
och jag ger upp.
och jag tänker inte vara er vän längre.


min själ har krasats sönder. jag hade en sån underbar dag. såna underbara tankar om livet. sån längtan efter att få träffa er idag. är jag för dumsnäll? är det det som är grejen? borde jag ha sagt dra åt helvete när ni rånade min kusins jobb? borde jag ha låtit er vara? jag borde. jag borde så jävla mycket. men jag förlåter. jag tittar framåt. sopar bort smutsen från våra minnen och går vidare. dumsnäll. dumsnäll. dumsnäll! d-u-m-s-n-ä-l-l. är det först nu jag har lärt mig? eller kommer jag förlåta er än en gång? jag har myror i hela min hjärna. en vanlig dag har jag nog med myror pga min ADHD, men världen är upp och ner och sänder några tusen till bara för att jävlas. NI SÄNDER MYROR TILL MIN HJÄRNA. KRYP. PARASITER.

jag var i alla fall stark. jag sa att ni skulle gå. mina tankar tänkte inte ens på om jag verkligen vill ha dos utan det var nej från första början. det är det enda jag kan nöja mig med idag. och jag tror fortfarande på att ur allt ont som kommer.. kommer det även något gott i slutändan.



jag går till sandra nu.

en nöjd sophie.

före och efter hehe

























torsdag 15 januari 2009

sorry

jag får väl börja med att be om ursäkt till sjuksköterskan som jag inte skrev så snällt om i tidigare inlägg. men det var den uppfattningen jag hade om dig då jag var inlagd. självklart ogillade jag hela världen eftersom jag var så instängd i mig själv. du var inte den ende jag ogillade, tro mig. det var taggarna utåt från mitt håll och de som inte drogade själv uppfattade jag som arga, konstiga och hemska. då jag vet att du nu läser min blogg, vart du än hittade den någonstans, så ber jag om ursäkt. jag är inte den som är den. hade jag träffat dig idag hade jag nog knappast haft den uppfattningen som jag fick tidigare. jag hoppas du förstår hur jag menar. blev bara irriterad över att jag behövde säga en anledning för att få mina journaler.

dagen har varit bra. jag har skrivit och nu på kvällen kom kusin hit. det var skönt att träffa henne. har blivit alldeles för lite av det på den senaste tiden.

jag hoppas att jag får sova inatt. imorgon ska jag färga och klippa håret. det blir en drastisk förändring, ni får se..

do you?

jag har fått mina journaler idag. från avgiftningen. sammanfattning av alla de sidor som står om mig är: ångest, oro, kräkningar och behovsmediciner. total kaos helt enkelt.

jag har ändrat lite i första delen av kaosflickan, lagt till en epilog i början. och lagt till några journaler i kapitlet Self Help. jag har även skrivit ca 15 sidor på del 2. är det någon som känner för att ta en titt så är det bara att skrika till. allt är under redigering men det är ändå roligt att visa upp vad jag jobbar med.

ta din gamla cigarett och cykla till bahamas för fan!


idag är det tredje natten som jag somnar så sent om 03-04. jag orkade ta mig till skolan tidigare i veckan men idag skrek kroppen nej när jag vaknade. och när den säger nej så är det nej också. det är tur att jag känner direkt när jag vaknar om jag kommer att orka med en skoldag eller inte. lärarna vet precis att ibland så kommer jag att stanna hemma, och de förstår och det känns skönt.

förresten måste jag tacka de som gillade texten jag skrev under inlägget "spöken". jag behöver höra uppmuntrande ord då och då för att få tillräckligt med motivation och inspiration. det har varit lite halvdant med kommentarer här på bloggen trots att det är åtminstone 25 personer som läser den varje dag, om statistikräknaren stämmen dvs. jag vill jätte gärna att ni kommenterar, bara så att ni vet!

jag har nog hittat min stora själsfrände. det är otäckt vad lika vi är! det är nästan lite som hur "anna" och jag var. jag kan avsluta hans meningar och han kan avsluta mina, vi har samma åsikter och värderingar om saker, som livet i sig. vi beter oss på samma sätt i olika situationer och vi har så mycket gemensamt! det är roligt att finna någon bara sådär..

jag känner att jag har så jävla mycket att prata om! så mycket att jag tror att ingen skulle orka lyssna! förut hade jag "anna" som jag kunde ventilera med om dagarna, nu har jag inte henne längre. nu träffar jag vänner någon gång i veckan bara och de gångerna jag träffar någon så har jag så mycket att berätta vilket leder till att jag blir så där egocentrisk, omedvetet. det är inte meningen! förlåt men det är inte meningen! jag har så mycket i mitt huvud att jag blir galen. därför ringde jag igår och tog upp min kontaktperson på psyk igen, jag måste ha någon att bolla alla mina vansinniga tankar med. annars kraschar jag. jag känner väl mig själv och vet vad jag behöver och inte behöver. med detta skulle jag även komma fram till att denne själsfrände jag skrev om, kan jag prata med precis allting om. för han förstår! han förstår precis allting jag berättar om, han lyssnar! sånt värdesätter jag mer än någonting annat här i världen.

jag tänkte gå ut och röka nu. fortsätter att skriva om en stund tror jag.

onsdag 14 januari 2009

iih.

jag har haft en mycket bra dag idag. drömde inatt att jag blev skjuten i gaza men det hindrade inte mig från att vakna och må bra. jag har varit i skolan och pluggat om amsterdamfördraget (jätte tråkigt) men jag har även skrivit ett långt brev till en gammal vän. det kändes så skönt, en tyngd från mina axlar föll bort när jag skrev klart. annars var jag och mamma på rusta idag, jag beställde ny kyl/frys som antagligen kommer på fredag. skönt! den jag har nu är så dålig! allt fryser till is i den hur jag än vrider och vänder på tempen..

som sagt så har jag skrivit idag också, jag har kommit så långt som 15 sidor på del II. så det går framåt. jag trivs verkligen med mitt liv just nu, allting känns så bra!

ligger just nu i sängen och tittar på dom kallar oss mods, fick hela triologin med posten idag, och O.C säsong 3. så nu har jag alla säsonger. fett!

på torsdag ska jag gå på bio med några tjejer i klassen, det ska bli skönt att komma ut och göra någonting med dom. dessutom ska victor från klassen komma hit och hälsa på någon dag, tv-spels nörd som han är lockade jag honom med guitar hero:) det gjorde jag nog rätt i också..

det bästa idag är helt klart brevet jag skickade.. såå skönt!
godnatt. nu dör batteriet i laptopen.

tisdag 13 januari 2009

spöken.

jag grinar en skvätt tror jag. har suttit och skrivit på min självbiografi i en timme nu, här får ni se lite av det..

"När jag ser tillbaks på dessa stunder känns det så nära. Jag kan nästan ta på alla minnen med mina händer. Jag kan nästan gå fram till Anna i min svarta skinnsoffa och smeka henne i håret när hon sitter där och ser sin katt hoppa ner i min blåa papperskorg, jag kan nästan säga åt henne att ”allt kommer att bli bra en dagoch hon hör det, fastän jag är i mina gamla minnen och letar svar kan hon förstå. Jag kan nästan sträcka fram min hand och se henne krama om den i ett krampaktigt tag. Jag kan nästan se hur Marcus tittar medlidande åt Annas håll, för han skulle inte se mig. Han skulle inte se att det är det där som kallas kärlek, han skulle bara se en stackars flicka som ser spöken framför sig. Jag kan nästan höra Annas kraftiga andetag som viskar ”låt allting ta slut”. Jag kan nästan krama om henne och känna hennes värme, känna hennes hjärta slå oroligt. Jag kan nästan ta med Anna ut från lägenheten och aldrig mer återvända. Sanningen är att jag känner henne. Jag känner hennes tankar, jag känner hennes vilsna 19 år. Jag känner hjärtklappningen, jag känner oron, jag känner ångesten och jag känner Anna."


en servett tack:P

måndag 12 januari 2009

skrivarglädje

första skoldagen idag. det gick bra.. äntligen börjar historian handla om intressanta saker. franska revolutionen och ideologierna som uppstod efter den. provet kommer nog gå bra för mig! det är även så skönt att allt i skolan får gå i min egna takt. jag har bara tre lektioner i veckan just nu och det är jag glad över.

jag vet inte om jag har berättat det här men jag har haft ett långt uppehåll på mitt skrivande vad gäller min självgiografi. så fort jag satte mig ner för att skriva och för att minnas fick jag hjärtklappning. jag mådde illa! jag klarade inte av att gå så nära inpå alla gamla minnen. istället har jag bearbetat allt ännu en gång mentalt. och plöstligt idag kunde jag skriva igen. jag kände mig lugn medan jag skrev, inget obehag. bara lugn. kan bero på uppmuntran jag fick av magnus, författaren som har hjälpt mig med redigering av första delen. att få beröm av honom känns som en eloge. så jag tänkte, varför ska jag inte fortsätta? och orden bara rann ner på tangentbordet. helt underbart.. det är så här jag vill ha det varje dag. så mina vänner.. jag kämpar på med del 2. jag har inte glömt bort den. jag vet att endel undrar.. så nu vet ni hur det ligger till!

idag ringde jag även till self help kliniken igen, där jag låg inlagd på avgiftning 07. jag ringde dem för 3 månader sedan och bad om mina journaler, de sa att de skulle skicka dem. men de har inte kommit än så jag ringde idag igen och frågade vad som hänt. hon visste inte, det var den arga finska tanten som svarade.. hon jag alltid skällde på under inläggningen. hon var lika grinig idag.. "Vad ska du ha dina journaler till?" frågade hon idag.. jag tycker att det är sjukt att man måste förklara vad man ska ha dem.. det är MINA journaler som jag har rätt i att få. men jag höll huvudet högt och förklarade snällt min situation, att jag skriver en självbiografi och ville minnas mer genom att läsa journalerna, få mer struktur helt enkelt.. pussla ihop de sista bitarna. hon blev rätt tyst då och sa att de inte kunde skicka dem idag, men att hon skulle göra vad hon kunde imorgon.. jaja, hoppas jag får dem snart finnfan.

nu är jag helt slut i kroppen. som om någon har pyst ut all energi. som en gammal badboll. men det får väl vara så då. jag vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med just nu. känner inte för någonting. jag känner mig bara glad över att min skrivarpaus är över.

jag vill även säga att en resa till mexico till sofia inte är helt uteslutet.

aaah!

alltså förstår ni hur sugen jag är på att dra till sofia i mexico? nej. jag tänkte väl det.

söndag 11 januari 2009

skriva


ni skulle sett mitt leende tidigare idag när jag ställde in alla mina böcker i min nya hylla. vad glad jag blev! att få ha mina böcker synligt och framme, istället för att låta dem ligga och samla damm i olika lådor är guld värt för mig. jag älskar mina böcker!

just nu ligger jag i sängen, har börja skriva på en ny novell. en fiktiv denna gång. jag vet inte vad den ska handla om riktigt än men det märks. jag älskar att bara skriva, skriva skriva skriva.. låta ett tomt dokument i word fyllas allt eftersom. man behöver inte komma på hela storyn från början. eller inte jag i alla fall. jag kommer på den medans jag skriver. sen går jag tillbaks och ändrar om det är något som är fel..

"Plötsligt låg jag bara där. På den där trasmattan med gräsliga färger på. Det var den där trasmattan som min mormor aldrig kom sig för att slänga varje gång vi hade haft vårstädning i sommarstugan. Den var den där trasmattan som bara fanns där, den där trasmattan som ingen orkade göra någonting åt. Som bara fanns där och samlade damm.
Och så kände jag mig ibland - Som en gammal trasmatta.

Jag blundade. Framför mig såg jag rosa stjärnfall och bonsaiträd i klara gröna färger. Sån där grön färg som man bara måste älska, för att den är så snygg. Intensivt studerade jag trädet, från rot till topp. Alla grenar slingrade sig likt hundratals bruna ormar och löven viskade vackra ord i mina öron. Så vackra att jag visste att det hela var en dröm. Ingen skulle kunna säga något liknande i verkligheten. Inte ens John. Inte ens han som var far till det underverk som levde sitt liv i min mage. Sakta förflyttades mina tankar från dröm till verklighet. När jag öppnade mina ögon blev jag bländad av mormors lilamålade vägg. Jag lyfte min ena hand och lät den smeka min tjocka mage.
-Jo. Tänkte jag. Ont gör det fortfarande.. Jag hoppas bara att du lever."

möte

alltså lever pesten i mina väggar eller? har varit hos mamma sen i... ja jag minns inte vilken dag jag åkte dit.. och har varit frisk sen igår. så kommer jag hem idag till min lägenhet och det första jag gör är att börja må illa igen. åh vad äär det hääär?!

i veckan ska jag i alla fall beställa tid för klippning och färgning, känner att jag måste göra något åt det här med håret:P och på tisdag blir det ett NA möte. har inte varit på något möte sen jag tog min sex-månaders-bricka. och snart blir det ett år jag får hämta:) iih.. känner att det ska bli skönt att få lyssna på delningar. det behöver jag. är så instängd i mina egna tankar just nu och behöver ventilera med människor som förstår och har varit där själva.
förresten, vad många läsare jag har tappat under dagarna då jag har varit sjuk.. sorry:/

nääjmen, ska vi ta o spy ellär?

..skjut mig.

lördag 10 januari 2009

yo

eftersom det inte verkar vara någon som fattar vart jag är så.. jag repeterar -jag är sjuk!
eller jag börjar äntligen bli frisk, det känns så när jag ligger ner. men när jag reser mig upp så vill jag bara att någon ska skjuta mig.

jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om för tillfället. det är som att mitt huvud ekar.. jag citerar organismen: "jag hade drömmar om att leka med vokalerna men lämnades med tystnaden som ekar i lokalerna"

jag har tänkt på det här med förhållanden. jag tror inte det är något för mig. även fast jag vill så säger mitt tålamod och vissa av mina spärrar ifrån. jag antar att det har med min ADD och mina aspergerdrag att göra. för jag menar.. jag verkligen hatar att sova borta, jag sover endast hos mamma pappa och hos syrran, sen får det vara nog. jag har inte ens sovit hemma hos linn någon endaste gång!! så hur ska jag klara av att sova hos en pojkvän/flickvän sedan? jag har ju inte gjort det tidigare.. och så den där jobbiga känslan i början när man träffar någon, som antagligen är helt underbar och pirrig för er andra, men bara jobbig och dryg för mig. ni vet när man ska sova i samma säng, man har aldrig pussats, man vet inte vad som kommer att hända. man ligger bredvid varandra ser på tv, händerna kanske nuddar vid varandras.. man vet inte vad den andre vill och man vet inte vad man ska säga för man är så nervös...
det är så himla jobbigt för mig, jag vill veta vad som ska hända, jag hatar att vara oförberedd på saker och ting, jag vill veta vad som förväntas av mig.. jag kanske låter helt dum i huvudet, jag kanske är helt dum i huvudet. men nu fick ni något att läsa i alla fall.. hehe


torsdag 8 januari 2009

Utslag?


Så här snygg och prickig är jag i ansiktet. Vet inte varför men antagligen för att jag har ansträngt mig så mycket när jag har spytt. Jag är så uttråkad och hungrig. Orkar inte ens se på oc, och då är det illa..

Magsjuka


Det här är jätte roligt.. Jag ligger i sängen, kan knappt stå upp och jag kan knappt ligga ner. Spyr hela tiden och jag har feber från helvetet. Har fått i mig en mandarin idag.. Är så hungrig men allt kommer ju upp igen. Tacka gud för att mamma kom och sov med mig. Hatar att vara ensam när jag är sjuk.. Nu kan jag inte somna om heller. Inte undra på, har sovit i ett helt dygn..

tisdag 6 januari 2009

Ungefär så


Det känns kort och gott som att jag sitter på en läktare och tittar på medans alla andra lever sina liv, att jag inte riktigt får vara med.

Nej


Jag känner mig helt upprymd av känslor och tankar. Det blir för mycket inuti min kropp så jag kan inte göra annat än att gråta. Jag vet inte vad det är för fel, men allt känns bara upp och ner inuti mig. Här sitter jag och ältar samma jävla skit varje jävla gång. Vem orkar lyssna och vem fan kan ens fråga hur jag mår. Nej men vi läser bloggen det räcker.. Tänker ni väl. Aldrig har jag känt mig så satans ensam och lämnad. Ingen att bolla mina tankar och funderingar med, på riktigt alltså. Såna där riktiga samtal som alltid var förut. Jag vet inte varför det blev så här helt plötsligt. Trött på att stå och trampa bara. Och snart blir det sorgligt på oc som jag tittar på också så jag kommer väl gråta mig till döds ikväll. Hej svejs.

into the wild


Two years, he walks the earth.
No phone, no pool, no pets, no cigarettes.
Ultimate freedom.
An extremist. An aesthetic voyager who's home is the road.
So now, after two rambling years, comes the final and greatest adventure,
The climatic battle to kill the false being within,
Victoriously conclude the spiritual revolution.
No longer to be poisoned by civilization,
He flees, and walks alone upon the land to become lost in the wild.

Alexander Supertramp
May 1992

freedom


igår kom niklas hit. killen på bilden:) har haft det jätte skönt. inga krav på att göra saker hela tiden, bara ta det lugnt och andas liksom. sånt behöver jag. jag hatar hetts. jag hatar stress och rastlöshet, finns inget värre. vi tittade på min favoritfilm into the wild igår kväll. jag blir lika tagen varje gång jag ser den. alltså, alla känslor som jag har inuti mig sammanfattas i den filmen. sån vacker berättelse, sånt vackert foto, soundtrack, alla ord.. ja allt!!! har ni inte sett den filmen tidigare så snälla -se den. tänk om alla kunde tänka lite mer som den huvudpersonen. pengar gör människor försiktiga, hitta dig själv, sluta vara beroende av allt materiellt, känn frihet.. åh jag blir helt rörd av skiten hehe:)
nu ska jag.. ja, typ bädda sängen och städa undan lite här hemma. skriver mer sen när jag orkar. för nu snöade mina tankar in på för djupa saker som inte går att få ner på tangentbordet. kanske lyckas berätta senare. just nu är det stopp:)

fredag 2 januari 2009

Som en invändig jordbävning


Just nu ligger jag i sängen under den varma mysiga filten jag fick i julklapp, och har världens frossa. Jag mår så illa att jag kräks snart och mitt hjärta slår 400 slag. Kan ett drogsug vara så kraftigt att det sätter sig fysiskt, när man har varit ren i elva månader? Tydligen. Jag spyr väl av abstinens snart, men då är det som det är. Har längtat efter 2c-b hela dagen. Den drog som tog mig på första klass till afrika på min toalett och gjorde så att jag såg konstanta stjärnfall och starka färger. Det jävliga med rc droger är att det går att få tag på på internet. Inte bra för min del. Jag har varit inne på flera sidor idag och varit på väg att skicka en order om si och så många gram, men ångrat mig. Det vore så lätt, ingen behövde veta, några klick och dagar av väntan så dimper paketet ner i min brevlåda. Men jag ångrade mig. Hellre drogsug och abs så man mår så här dåligt som jag gör just nu, än att stå ut med all ångest, skuld och konsekvenser som skulle komma om jag tog ett återfall. Då mår jag hellre så här, för jag vet ju att det kommer gå över om jag bara tar det lugnt. Imorgon ska jag på flatfest på bruket och det ska bli mycket spännande. Tjena brudar :-D dessutom får jag min nya soffa imorgon och idag köpte jag även ett nytt barbord och stolar till. Jag är mycket nöjd. Dags att kräkas. Adjö

torsdag 1 januari 2009

2008

2008 har verkligen varit en resa från helvetet till ett liv.

ska försöka samanfatta året.
åka in på sjukhuset i fem dagar, friskna till och komma hem. subutex/röka veckor. galna kvällar med roppar och tjack, fejka pissprov, spy tarmarna ur mig på sub, skratta som aldrig förr åt henkes sjuka historier. vika pappershattar och flygplan med linn, hamna i en lägenhet och yra omkring där i (hur många?) dagar, fick kråkan, anders berättade om sin skåpsdrake och sina elitkrigare, överdosera tramadolpulver så jag inte kan stå på benen, strunta i det och fortsätta med att röka heroin hemma i min soffa, dreggla, svamla. mamma plingar på dörren när jag är som mest väck, ligger ner på golvet och försöker prata och hon hotar med att om jag inte blir ren så får jag inte komma dit längre.. jag åker in på sjukhuset igen och där går jag igenom hela mitt liv mentalt och bestämmer mig för att nu får det fan vara nog! jag blir utskriven, låser in mig i min lägenhet själv med kråkan i flera veckor och tänder av från allt, börjar att sjunga i en kör, slutar umgås med gamla pundarvänner, är på sköna fester hos elin och malin, börjar på tolvstegsbehandling och får den bästa hjälp jag har kunnat fått, molle flyttar hit, jag fyller 20 år, jag får min diagnos ADD, jag börjar med medicinen concerta, jim kommer och hälsar på och det blir spökjakt, åker på peace and love med linn och får se manu chao!!!!, dennis love och jag blir vänner igen, jag åker på skrivarläger och börjar på min självbiografi, läser upp första delen för de på lägret, börjar gråta men går in igen och avslutar texten. jag kommer hem därifrån, skriver klart del 1 på självbiografin (får mycket positiv respons tacktacktack!!), jag går om trean och börjar i en ny superbra klass, garvar ihjäl mig åt nils på idol, hoppar in som extralärare i foto på skolan, jag blir vän med kristian, jag får prata med organismen i telefon och han fick läsa del 1 av min självbiografi och är världens lyckligaste, åker på kryssning med malin, får en stor ersättning, bestämmer mig för att åka och jobba som volontär nästa sommar, firar jul i södertälje.


och nu sitter jag här:) helt sjukt, HEEEELT SJUKT. men adjö 2008 du har varit vändpunkten i mitt liv. tack