efter att jag fick psykosen en hemsk höstdag 2007 så var jag alltid orolig över att hamna i det läget igen när jag skulle punda på diverse piller. så för att stilla mina nerver blev vi tvugna till att sätta upp post-it lappar på min ytterdörr där vi skrev till oss själva att stanna inomhus, och att ha kul medans vi flummar.
idag känner jag mig bättre. jag har mailat med en underbar tjej på en community och igår fick jag ett fint svar som gjorde att jag inte kände mig lika ensam.. jag kände mig förstådd.
"jadu vännen. ärligt talat så VET jag inte vad det är. men ångest kan kännas väldigt mycket i kroppen, just som du säger, att det hettar, gnager, kliar, dunkar, svider... det är så JÄVLA obehagligt. jag menar, psykisk ohälsa är ändå någonting man (läs jag, iaf) är så insatt i, vet ungefär hur jag lugnar ner mig på vettiga sätt, även om mediciner då är inkluderat, men hur som haver, det fysiska däremot är så extremt och konkret, ändå är det så jävla svårt att förklara det för folk! ”ta det lugnt, andas, tänk på något bra”... funkar liksom inte! jag försöker verkligen med allt det här, men kroppen kokar bara, spänner sig och går upp i varv. jag kan omöjligt sova eller ens vila, blir paranoid och... ja. jag skulle tro att det är en psykisk grej som blivit så stark att den blivit fysisk. träffar du någon läkare? jag har aldrig förklarat det här för någon, det är så jävla svårt... och som sagt, många pratar bara bort det. men nu kommer det allt oftare och jag LIDER verkligen av det här. grejar inte att vara själv, ringer mina föräldrar 04 på natten helt hysterisk och gråter och får ta en taxi hem till dem. och att det ska vara så jävla klassiskt att behöva ta tabletter mot det också. jag vill egentligen inte heller, min kropp känns förgiftad. samtidigt som det bara är då jag blir fri. jag vill ha hjälp. skriv av dig! kram!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar