o m t u m l a n d e

o m t u m l a n d e . jag kräks över den här jävla ångest-virrvarr-svidande-i-själen-soppan snart.

jag är hos mamma. när vi tittade på talang 2009 kändes det som att jag fick mindre och mindre luft när jag andades, som att någon tog ett tag och tröck ihop hela bröstkorgen. jag var nära på att börja hyperventilera, men jag andades högt och djupt tills de där aningarna om hyperventilation gick över.. mamma och jag har pratat om min ångest ikväll. det är helt enkelt så att jag är hypokondriker, det är bara att erkänna, mamma sa att hon hade insett det nu..egentligen stod det självklart, men nu var väl den rätta tiden för att komma underfull med det också antar jag, några steg i taget..

när jag får min ångest som jag antar är över just det där så jagar jag upp mig, känner efter ännu mer än vad jag borde göra och det slutar med att jag går på helspänn dagarna ut. man kan framkalla ångest bara genom att ha oro kring det och tänka på det. i alla fall jag. jag kan få den dubbelt så stark genom att gå omkring och grubbla, få paranoia.. men jag vet inte hur man får bort det, oron och allt det.. mamma sa att jag skulle lära mig att slappna av. herregud jag har aldrig i hela mitt liv varit helt avslappnad förutom på avgiftningen då jag fick öronakupunktur och slocknade i 45 minuter och hos pär med healingen. jag måste nog ringa till pär igen. vi har en mycket mystisk relation. jag trippar ju för fan och får morfin i mig när han trixar med sin healing. lugn nu läsarna, det bara känns så. jag blir ett med mig själv utan några droger.. bara med endorfiner, mina tankar, och något mystiskt som inte går att förklara.

ikväll fick mamma tillbaks sin ångest som hon brukar få på nätterna, just för att hon var så inne i att tänka på hur det kändes med ångest under samtalet med mig.. stackarn. under filmen million dollar baby strök hon sina händer i över ansiktet och vred på sig som om hon skulle ha suttit på något obekvämt.. ni vet hur det är med ångest, va? gör ni?

det är inte lätt att vara vi..