jenny

önskar ni fler positiva inlägg, byt blogg, läs andras tankar istället. för tillfället är det ganska mycket i mitt huvud som gör att jag har all rätt till att stanna upp och fundera. jag skriver direkt från hjärtat -hur kan man begära någonting mer än det? jag är ärlig och skriver exakt om hur jag mår.

jag gräver just nu i den gamla byrån som allt från förr ligger i. det är jobbigt. jag bearbetar den smärtsammaste tiden jag har haft i mitt liv. jag tänker inte låtsas som att jag är positiv till det -det bränner i bröstet på samma sätt som det gjorde hela hösten, hela vintern. jag håller på att få svar på alla mina frågor och funderingar kring det som hänt och det känns skönt. det ilar i hela kroppen när vissa pusselbitar läggs på sin rätta plats -det är så väldigt ärligt och rått. egentligen vill jag inte se svaren, men jag måste för att kunna gå vidare. jag tänker inte gå in på detaljer om vad detta handlar om -vissa saker håller jag för mig själv.

det är ganska jobbigt just nu.

igår var jag med min kära jenny. vi pratade i timmar om vår relation, om att hon har ett sjätte sinne för mig. hon kan läsa av varenda rörelse jag gör, varenda ansiktsuttryck och sinnesstämmning och förstå vad jag menar och hur jag känner. hon läser av mig bättre än vad jag tror att min mamma kan göra och det är konstigt. hela min och jennys relation är så himla konstig.
vi träffades för första gången en kväll jag inte ens minns, jag var väl hög, det var en kväll då jenny fyllde 18 år, november.. vi hade sett varandra på dansgolvet på krogen och dansat mysiga tryckare. hon visste inte vem jag var, jag visste inte vem hon var. men vi fastnade för varandra den kvällen. hon visste inte att jag hade drogproblem, men när jag berättade det (eller jag berättade nog inte ens det hon förstod det själv) så reagerade hon nästan inte över det, för förstod så väl... hon stannade kvar i min närhet även i de galnaste och vidrigaste situationerna. hon var mitt bollplank. min vän att vila mot i stormen. igår frågade jag henne om hon inte var rädd med tanke på allt hon sett "nej jag var aldrig rädd för dig sophie, jag visste att du skulle ta dig ur allt det där, jag visste att det där inte var du och det var därför jag stannade kvar." jenny och jag har aldrig umgåtts så vidare intensivt, ibland pratar vi inte på flera månader och det är just det som är så konstigt.. att vi alltid vet vart vi har varandra. vi behöver aldrig förklara varför vi inte har hört av oss till varandra. det bara blir så ibland. även fast vi inte ses ofta så skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan jenny.. hon känner mig för bra. det är en häftig känsla..

det som är mysko är att mamma känner att det är någonting speciellt med jenny. jag har inte berättat så mycket om henne för mamma, hon vet att vi har varit på bal ihop, att jenny var förälskad i mig, att hon har funnits där för mig. men varje gång jennys namn nämns lyser mamma upp och säger att jenny är en sån varm och mjuk tjej. hon brukar tala gott om mina vänner men när hon pratar om jenny ligger det en stark betydelse bakom. det är som att hon på något vis vet att jenny kan förstå mig som ingen annan och det ger mig en kick. det är någonting speciellt över hela jennysituationen som jag aldrig kommer att kunna förstå. jag vill nog inte förstå heller för det är en sån underbar känsla.

jag skulle kunna prata om jenny hur länge som helst -det finns inget slut på allt jag kan berätta om henne och mig. det är något magiskt..