jag tittade på en väldigt bra dokumentär på tvåan ikväll. den handlade om några ungdomar som missbrukade GHB. intressant film. som vanligt slås jag av vansinnet angående hur läkare kan konsten att skriva ut medicin på medicin. killen i dokumentären åt 20 tabletter som kvällsdos. det kan inte vara nyttigt att proppa i sig så mycket kemikalier. jag tror inte på lösningen om att bedöva en individ med 20 olika läkemedel då patientens huvud blir dubbelt så mosigt och svårare att ta på.. det är min åsikt.. ingen behöver tycka som jag eller hålla med. jag tror säkert att vissa av tabletterna behövs, så som psykosmedicin osv. men resten då? flera sorter av antidepp samtidigt -det krockar ju för fan. fungerar inte en antidepressiv -trappa ner och sluta med den - testa ny, osv.
jag kom även att tänka på att jag aldrig någonsin kommer att kunna se ner på en narkoman eller alkoholist. jag har märkt att många människor reagerar med avsky när de ser en narkoman eller alkoholist. -"ush jävla idiot" -"äckel" -"de får skylla sig själva för de har satt sig i den sisten själv" eller så skrattar de, tittar bort och låtsas inte om dem. när jag har berättat om att jag känner avsky i drog-situationer så är det självklart inte människan som missbrukar jag menar, det är drogen i sig jag känner avsky för! jag kommer aldrig att kunna se ner på en missbrukare. jag har ju varit där själv och kämpar fortfarande. jag vet exakt vad de går igenom, hur de känner och vad som går runt i huvudet.
det är därför jag känner att jag har så mycket att ge inom detta ämne. det är därför jag vill bygga vidare på mina erfarenheter genom att bli drogterapeut. sen vet jag att endel tycker att den som kan hjälpa en missbrukare är den som aldrig har missbrukat själv. jag håller inte med. kommer aldrig att hålla med om det. vem borde inte kunna hjälpa till mest om inte en person som har varit med om allt själv? de har ju erfarenheten, vet tänket hos missbrukaren, och har efter viss drogfri tid fått ett helt annat perspektiv på situationer. jag tror att det är det som är viktigast -att de kan förstå från två synvinklar. dels från missbrukarperspektivet och dels från det nyktra "normala" perspektivet. jag påstår inte att en oerfaren terapeut inte skulle kunna hjälpa. jag menar bara att med erfarenhet kan man ta det till en högre nivå med mer förståelse.
sen kom jag att tänka på en sak som jag tycker är väldigt lustigt. hur vi missbrukare dras till varandra -vart vi än är. en av de som arbetar på tolvsteg här i stan berättade om när hon var utomlands. hon hade då varit nykter i flera år och eftersom det var så lång drogfrihet syntes det inte kroppsligt att hon missbrukat alkohol. hur som helst så gick hon längst en gata, som vilken turist som helst. på trottoaren ligger en kvinna som är pissfull och sträcker upp sina händer och pratar till förbipasserande. alla går vidare. tittar inte. låtsas inte se. lisa tittar ner på kvinnan när hon går förbi. kvinnan skriker efter lisa. men hon fortsätter att gå tills hon stannar för att fixa något med sin ryggsäck. då kommer kvinnan fram till lisa och pratar på ett annat språk. lisa sa till mig att hon tänkte att "det var väl då fan att man alltid ska träffa på dem vart man än befinner sig" självklart med glimten i ögat. vi diskuterade detta och kom fram till att kvinnan sökte kontakt till lisa för att hon var den enda som tittade på henne, hon vågade se. de andra som gick förbi tittade bort, undvek, gick omvägar, ignorerade.. det är det som är skillnaden, att vi vågar se.
2 kommentarer:
självklart har alla människor rätt till sin åsikt, men en person som inte vart i ett missbruk kan vårda en missbrukare precis lika bra som en som varit i ett själv, dels för att när man går en utbildning inom just det här ämnet så lär man sig att jobba utifrån sig själv, och bara för att man själv haft ett missbruk så är inte din situation lika som den andra individens, du vet hur det känns ur din synvinkel, men du har inte en aning om hur den andres ser ut.
Men jag tror säkert att du skulle bli en jätte bra vårdare, men jag blir bara lite frustrerad när folk säger att dom kan saker bättre för att dom vet hur det är, det kan även leda till för mycket medlidande och det är inte alltid ett gott tecken.
jag menar absolut inte att man skulle vara BÄTTRE, för att man själv har varit i ett missbruk.
det jag menar är att man nog tar det till en djupare nivå då man har erfarenheterna själv. man har känt känslorna själv, man kan sätta ord på dem, förstå, relatera och förklara. det kan absolut andra också göra. men jag tror att det är ett plus i kanten om man själv har upplevt..
jag kanske formulerade mig lite fel i inlägget. ber om ursäkt för det. jag vet att det finns massvis med duktiga drogterapeuter där ute, med eller utan erfarenheter:)
Skicka en kommentar