magi

Det är så svårt att förstå att det här är på riktigt.

Att få vakna på morgonen, utan ångest och oro, utan att behöva rabbla upp några meningar för mig själv bara för att höra om jag fortfarande sluddrar, utan att känna bitterhet till världen, utan piller på bordet och minnesluckor från den gångna veckan, utan att lägga på olika masker för min trasiga personlighet..

Att få vakna utan detta är vardag för vissa människor. Men För Mig Är Det Magi!

Det känns så underbart att ha god aptit för frukost på morgnen, att känna längtan till dagen, att slippa ljuga, undvika och leva bland bortförklaringar, att skratta, att lyssna, att förstå, att leva! Jag älskar det.

Den lägenhet jag sitter i nu är inte samma lägenhet som jag satt i för några år sedan. Nu lever det glädje och frihet i väggarna. Förr var det endast skrik. Mitt hem är ett hem nu. Det sa jag till mamma idag när jag lagt på mitt nya överkast och kuddar
-"Nu känns det äntligen som att jag bor i ett riktigt hem" Mamma skrattade, hon förstod vad jag menade.

Ibland framkallar jag ångest med flit. Jag är så van att ha det att det blir som någon slags reflex. Det är alldeles som att jag övertalar mig själv ibland till att jag inte är värd att känna lycka till livet. Och vips sitter den där betongväggen av hårda känslor upptryckt över hela bröstet och gör så att jag knappt vågar andas. Även fast jag säger att jag älskar livet, mår bra och är lycklig ska ni inte inbilla er att jag inte har gropar att trilla ner i för det. Allt går upp och ner, så kommer det alltid att vara. Om jag säger bergodalbana förstår ni nog, för hur många gånger har jag inte berättat om den?

Jag kanske framstår som en fitta nu, men jag måste spy ur mig att jag inte ens saknar. Den jag skulle känt saknad för valde ett annat liv med andra vänner, andra idioter, andra bollplank och tidsfördriv. Jag passade inte i den världen, trots att jag tillhörde den förr. Jag försökte prata, få kontakt, hjälpa till, stötta och bara finnas där som en vän gör. Det jag fick tillbaks var kalla ord och lögner. Aldrig ett tack, aldrig kärlek, aldrig ärlighet, aldrig äkta vänskap, aldrig aldrig aldrig. Man visade mig vart skåpet skulle stå och nu gör jag detsamma tillbaka. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att vara ett andrahandsval.


"Det är vinter och vi är placerade som ett plockepinnspel i mitt kök. Det är människor överallt. Vi är speedade, kedjeröker och försöker att klura ut vad det står på den hastigt nerskrivna listan med diverse skulder på. Linus står bakom mig där jag sitter med en ställning som kan liknas vid en hösäck med skakande, särande ben. Helt utan sammanhang utbryter han
-"På tisdag fyller jag år!" som om vi talat om det tidigare. Det syns att Timmy funderar då han rynkar pannan och tittar upp mot min taklampa där det samlats döda flugor i. Sedan återgår hans blick mot rummet som en blixt från ovan. Han hinner knappt fästa sin syn mot Linus innan han ivrigt påpekar
-"Men det är ju den 3:dje!"

Linus är så seg i huvudet utav benzo amfetamin och cannabis att han inte förstår sammanhanget. Han ser apatisk ut. Det enda han lyckas få fram som svar är mummel. Vi fortsätter med vårt projekt om att knäcka orden som står på skuld-lappen. Minuterna går och samtalet om födelsedagen är som bortblåst -men inte för Linus.

"Men det är IDAG JU!!" Det är en mycket mallig röst som pratar. Linus hade, i sin förvirrade hjärna, funderat på datum, dagar och tidsuppfattningar hela tiden.
Det är alltså Linus födelsedag. Han fyller 20 år. Han befinner sig i en lägenhet på stan en tidig tisdagsmorgon utan att förstå varför. Han har varit vaken i flera dygn, han luktar svett, letar efter sin favoritpipa. Han ska mecka en holk -det är trots allt hans födelsedag!"