Nu har jag varit ut och sprungit i ca 1 och en halv vecka och det har verkligen gett resultat, vilket jag älskar. För mig är det meningslöst att göra något som inte ens märks på något vis. Idag blev jag så lycklig, jag sprang denna runda utan att varken gå eller stanna. Det är fantastiskt hur snabbt kroppen klarar mer och mer. Flåset är sååå mycket bättre nu jämfört med en vecka sedan.
På den sista spurten hemvägen vid 08 imorse möter jag en mörk kille i min ålder, han var också ute och promenerade. När vi möttes tittade han på mig, log och la sin hand över bröstet och böjde huvudet fram.
Jag vet inte riktigt vad han menade men jag blev så otroligt glad att jag log hela vägen tillbaks.
Kanske var det en form av peppning? Typ "bra jobbat tjejen" ? Hur som helst så gjorde han min dag av någon underlig anledning:) Kändes som att jag fick lite skön feedback där inmin ensamhet. Tack du, främling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar