lördag 18 oktober 2008

att misslyckas


Ibland funderar jag på hur annorlunda allt vore om jag vunnit den där simtävlingen. Den där simtävlingen som jag var med i som åtta åring. Jag låg etta. Jag hade till och med kunnat bli etta om jag bara kommit ihåg att slå händerna i bassängkanten. Det var det som visade att man hade gått i mål - en enkel rörelse. Men jag glömde! Hela badhuset tystnade och den klibbiga luften blev mer och mer obehaglig. Hundratals blickar mot mitt håll. Vad hade jag gjort för fel? Jag trodde ju att jag hade vunnit. Jag förstod ingenting. En domare böjde sig ner mot mig och sa ”Du glömde bort att slå händerna mot bassängkanten Sophie”. Han tog min hand. Jag protesterade till en början, jag kände mig som en stor tjock gris. Rätt som det var for jag upp ur bassängen. Min arm gjorde ont. Människan hade dragit upp mig i min arm! Det är klart att det gjorde ONT!
Mamma och pappa kramade om mig. Jag ville inte att någon skulle röra mig. Jag hade misslyckats, jag skämdes och jag var inte värd någon närhet. Jag hade simmat i två år, i två jävla ÅR! Vatten var det bästa jag visste. Mamma kunde inte släppa mig ur sikte när vi var i närhet av vatten. Jag hade ingen kontroll över vad som var farligt. En när vi var i vår sommarstuga hade jag gått ut i sjön, med kläder på, bara gått och gått tills mitt huvud försvann under vattnet. Jag förstod inte att jag kunde drunkna. Mamma såg mig i sista sekund och hämtade mig ur det iskalla vattnet (det var trots allt pingst).
Sen jag misslyckades på tävlingen slutade jag med simskolan. Jag kastade bort mitt största intresse, det jag brann för, det jag inte var rädd för och det jag längtade efter om dagarna. Jävla tävling, tänker jag nu. Jävla jävla tävling!

Inga kommentarer: