onsdag 22 oktober 2008

pajan till sparkarn kom!

ibland känner jag så här att - fan vad jag behöver dig. igen, som vanligt, som förut, som då -då dagarna var hela havet stormar och tiden var obetydlig. det stormar ju nu ibland också, men du ser inte. jag vill ha dig tillbaks, linn, linnsey, anna, sparkarn, nojan till kojan kom. kommer du ihåg? hur allt var förut? hur allt passade ihop som pusselbitar mellan oss? hur allt flöt samman till en evig vänskap som var okrossbar? hur vi förde samtal och diskussioner om allt från disktrasor, fåglar, sparkar, kastruller, pupiller, filmcitat, snö till böcker och superspermier, kommer du ihåg? hur vi träffades halvägs när vi skulle till varandra för att vara rättvisa? hur vi aldrig hade några löften för varandra? hur vi aldrig bråkade? hur vi trivdes med varandra? hur vi skrattade tills vi inte orkade mer? hur vi fortsatte att skratta ändå? det är en stort tomrum i min mage, idag slog det mig vad det beror på. det beror på att vi inte ses mer. att vi knappt pratar. jag tänker att -jo vi pratar faktiskt, men inte som förut, inte som två bästa vänner pratar. jag vill kunna berätta vad som helst för dig, jag vill kunna träffa dig utan att bestämma fem dagar i förväg, jag vill kunna gå till dig om kvällarna och jag vill att du ska kunna gå till mig. du var min andra halva linn! du var mitt bollplank, min vägledare, min bästa vän och världens bästa sparkåkare. varför försvann allt? det gjorde ju faktiskt det, håller du inte med? om dagarna, men mest på kvällarna tänker jag 'undrar vad linn gör nu?' att få spola tillbaka tiden till de stunder vi lagade våfflor i mitt trånga kök skulle vara guld värd i detta ögonblick.. kommer du ihåg att det var då du började kalla dig för min 'assistent' ? :) eller den natten då vi tittade på stjärnor från min balkong.. alla lampor lyste starkt och det var minsann ett och annat stjärnfall (du vet vad jag menar), och vi klädde min röda julgran en gång och lät den gröna parlinotomten få vara julstjärnan på toppen och vi tänkte faktiskt dansa runt den men granen stod mot väggen så vi hade kastrullutbytning istället.. riktigt into the wild.. minns du när alla skåpsdrakar, elitkrigare och dalahästar levde? och när gubben utanför OK knappt fick ut sin bensinslang när han tankade och flög bakåt när den lossnade? när henke inte vågade gå över vägen? ratta? 'i sandviken super vi för att glömma bort vart vi kom ifrån'? tanten som gick in i glasrutan på sjukhuset? glitterspray i håret? skrika "heeeeej" och vinka så underarmen dallrar? fear of the dark? jag minns i alla fall allt, precis allt. jag ville bara säga det.

Only this moment
Holds us together
Close to perfection
Nothing else out there
Always beside her
Trusting my senses
Deep down inside I know i will survive

3 kommentarer:

Emma sa...

Haha, jo jag hade god lust till det. Tänkte till och med säga upp vänskapen. Men han tänka efter innan och kände att det inte var värt det.. :)

Sofie sa...

du skriver så fint och det finns inget som gör så ont som när man kommer ifrån en vän... :( hoppas ni hittar tillbaka till varandra.

Linn sa...

jag gråter och skrattar, samtidigt. jag minns och saknar allt det där. kanske denna sommar kan leda oss samman igen?