Jag fick min ADD diagnos 2008. Redan då var läkare och psykologer inne på just asperger. Men det var inte förens sommaren 2010 som dom konstaterade att jag har asperger. Det var som att alla bitar föll på plats. Har gått i alla år och undrat över varför jag har så konstiga ideer och beteenden. Har trott att jag har varit helt ensam om det, men oj så fel jag hade. Visste inte så mycket om asperger alls, läste på mycket om det och jag förstod mer och mer varför jag fungerar som jag gör. Det var och är en lättnad. Jag menar inte att jag är glad över det så att jag kan skylla mina dåliga beteenden, inte alls! Jag är glad för min egen skull, att jag får den hjälp jag behöver och bättre förståelse av människor i min närhet. För många har min aspergerdiagnosvarit helt solklar. Ingen tvekan om att jag har det.
Men dom som inte KÄNNER mig förstår inte riktigt. Dom som bara träffar mig väldigt ytligt och inte i längre perioder. Hade dom levt med mig och vart med i min vardag jämt skulle dom förstå.
Vilka drag är drag är då typiska för mig?
•Jag vill ha allt på mitt sätt. Sitta på samma plats, ha samma stång på dansen, städa på samma sätt jämt, säger någon att vi ska ses en speciell tid då är det så! Kom inte fem minuter senare. Blir galen om saker inte blir som det är sagt från början. Något jag verkligen var obekväm med var när jag bodde på stan och portdörren jämt stod olåst, dvs; vem som helst kunde plinga på hos mig när som helst, NÄR SOM HELST. En jävla mardröm. Även om det var min egna mamma som kom så blev det så fel i mitt huvud. Jag måste veta sånt helst en dag i förväg så att jag kan förbereda mig mentalt.
•Jag hatar, verkligen hatar att blöta händerna. Eller, det är egentligen när jag torkar som är det vidriga. Känns som att fingrarna gnisslar, som krita mot tavla, så jag smörjer in mig med handkräm DIREKT. Nu för tiden har jag alltid med mig en i jackfickan.
• Man måste vara extremt tydlig när man pratar med mig annars förstår kag oftast inte vad som menas. Jag feltolkar det. Och ironi är något av det svåraste jag vet. Jag kan själv använda mycket ironi men när någon annangör det så blir jag grymt osäker. Vet inte om jag ska skratta eller gråta av förvirring.
• Det jag är intresserad av blir jag bäst på. All annan info som jag inte är intresserad av flyter bort. Faller bort från minnet direkt. Därför har jag haft väldigt kämpigt i skolan. För mig handlade mest om att träna på minnet i skolan, jag förstod ju aldrig innerbörden av all fakta så inför varje prov memorerade jag allt. Efter provet var allt jag memorerat helt borta. Det är skillnad på att plugga och memorera. När man pluggar förstår man i alla fall vad allt handlar om. Man ser helheten. Det gör inte jag om ingen sitter och berättar tydligt med enkla ord. Sån hjälp fick inte jag eftersom ingen visste om min problematik. Därför har min mamma fått hjälpa mig otroligt mycket med skolan.
• Jag har väldigt svårt för kroppskintakt. Soeciellt om man sitter i en soffa eller bil och någon dryg jävel ska sitta och flåsa mig i nacken och nudda sin arm mot min. Det gör verkligen ont i kroppen när någon snuddar vid mig. Samma sak om jag sitter vid ett bord med en kompis mittemot och dennes fot kommer åt min fot. Reflex dirkekt. Drar undan foten om blir faktiskt på rätt dåligt humör om något sånt händer. Det är sjukt obehagligt. Samma om tex min pojkvän ska smeka min på armen så där löst och fint; jag fixar inte det. Om han däremot gör det hårt så går det bra. Annars kryper jag ur mitt eget skinn.
Nu är jag trött i handen. Skriver trots allt från min iphone. Fortsätter väl pö detta ämne vid senare tillfälle.
4 kommentarer:
jag känner igen en del av det där,
Har inte fått min diagnos än, håller på med utredningen nu,men psykologen tror att jag kommer hamna i kategorin : grovt deprimerad.
Men får se vad som händer!
Min brorson blev nyss diagnostiserad med Asperger och allt föll på plats efter det...
Ang stretch så är det bara att stretcha ofta o konsekvent. Här finns en del bra stretcher: http://iradance.com/blog/2009/11/22/how-to-perfect-your-split/
o jag rekommenderar att dokumentera allt så ser du framstegen även om du märker dem själv :)
Jag har ju redan några diagnoser, narcissistisk personlighetsstörning (grundat i borderline) och GAD. Men fuck vad jag känner igen en hel del av det där. Som när jag åkte buss med polarens 9åriga dotter. Hon satte sig på "min plats" och jag står o tjafsar med ett barn om att jag vill sitta på MIN plats xD det fick jag till sist men folk i bussen kollade rätt skumt på mig... Har flera exempel på hur jag måste ha mina rutiner för att saker ska fungera och raseras något sabbas hela dan... har inte alls tänkt på det här med kroppskontakt. tyckte det va normalt att jag inte vill att folk ska ta på mig typ xD Men speciellt det du skrev "Samma om tex min pojkvän ska smeka min på armen så där löst och fint; jag fixar inte det. Om han däremot gör det hårt så går det bra. Annars kryper jag ur mitt eget skinn" Det stämmer så bra in :/ många pojkvänner har blivit helt förstörda och trott att jag inte gillar dom, vilket har sabbat mycket. "Men ta inte så löst då!" "... nej saksamma......" Hmm... Det där med att blöta händerna känner jag inte exakt igen, mer än att jag vissa perioder kan vara så jävla känslig för ljud, bara att ens råka tänka på ett ljud så känns det så jävla obehagligt ibland... Fan altså... Äh skitsamma. Big up till dig bruden för att du var modig nog att "komma ut" :P
Lots of hugs.
o herregud jag kunde inte skrivit det bättre själv. PRECIS såhär lever jag. Jag frågade Love nyss om han skulle bli förvånad om jag hade asperger och han tittade på mig och log:
"Nej gumman det skulle jag inte bli"
har misstänkt det länge, men frågan är om det är värt att gå på utredningar och få vänta 100 år, och dra upp och prata om sånt som gör ont från ens bakgrund... Vad får man för "hjälp" ? Måste man bara lära sig leva med det eller får man medicinering eller hur går det till? Funderar om jag ska ta och göra en utredning ändå..
Love hälsar så mycket tillbaka förresten :D
Skicka en kommentar