visa ingen nåd

har legat och läst 160 sidor i boken Så dumt av Mia Törnblom. känner igen mig så hemskt i allt hon skriver om att vara ny inom tolvsteg och alla möten. på tisdag ska jag tillbaks till verkligheten och alla timmar av gruppterapi. det ska bli skönt, jag har lite att dela om men som vanligt blir det en salig röra i huvudet, vet inte i vilken ände jag ska börja så jag väljer helt enkelt att hålla käften, för det går ändå inte att förklara sophie!

det är rätt intressant, när jag (jag tänkte skriva man, men lisa säger att om jag menar JAG så ska jag säga så och inte man!) berättar för någon ny människa att jag har ADD, blir de alltid lika facsinerade, vill veta allt, in i minsta detalj, jag förklarar att mitt humör svänger otroligt snabbt, på något sätt verkar de tycka att det är coolt.. något att skratta åt, något som är charmigt med mig, något som de kan berätta för sina kompisar som ett slags skämt att "sophie har suttit tyst hela dagen och helt plötsligt blir hon as förbannad på den lilla grejen" osv.
jag tycker att det är jobbigt att det tas som ett skämt, hela diagnosen.
men det jag ville komma fram till, egentligen var; att när jag har förberett människorna på att jag kan vara väldigt skiftande i mitt humör, blir de nästan chockade när de där svägningarna kommer fram. som om jag skojar.. som att jag egentligen spelar ett spel och håller käften/är arg för att min roll är så. jag har sagt att jag är så och det går inte att ändra på.

nu fick jag en sån där impulsgrej: sälja min lägenhet, flytta till en ny, fin, nyrustad lägenhet med inglasad balkong och två rum. inreda, grön fondvägg precis som nu, en underbar soffa med sån där grej som går ut. fan, jag har råd om jag flyttar till någon mindre ort men jag trivs bra precis här! jag vill ha något nytt nu har saker stått stilla alldeles för länge. jag vill känna lite stress och att jag har saker att göra och se fram emot.. nu har jag tråkigt igen.

nu ska jag sova men egentligen är jag vrålhungrig.