det var precis som en film, jag trodde att det inte var på riktigt. att se er sitta där, och se så hemskt slitna ut.. förstörda ut. det gjorde så ont i mitt hjärta. det går helt enkelt inte att förklara, alls. när allt var klart gick alla ut, jag ställer mig i ett hörn, dunkar huvudet i väggen, gråter och det tar inte lång tid innan jag börjar hyperventilera som vanligt. 3:e eller 4:e gången den här veckan. kändes som att hela folksamlingen stirrade på mig. men vad skulle jag ha gjort? jag tänker inte hålla inne på alla känslor gällande detta, det har tagit så hårt på mig så jag vägrar vara en mur.
***** mamma kramade mig sen och sa att jag antagligen räddade livet på dem båda.
men den här känslan kommer tillbaka, det där obehaget som jag fick när jag såg er sitta där. dennis med ovårdat hår, lite ingående käkar.. flinade mest och visste inte riktigt hur han skulle bete sig, och love.. min älskade love, han tittade mest ner i bordet och såg på mig till och från, och på sin mamma.. såg ut som att han skulle börja gråta flera gånger. det är lugnt älskling, du får visa dig svag ibland du också.
åh vad jag ville krama om er, bara krama och få känna er närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar