Manual

Molle börjar detta blogginlägg med att säga:
GOD JUL, HÄR LIGGER JAG OCH ÄR KATTIGAST I STAN.


Ikväll har jag varit med Jenny. Hon fyllde år för några veckor sedan och som present fick hon bestämma en dag då jag skulle bjuda henne på mat och bio. Det har varit en fin kväll. Som vanligt förstår hon mer om mig än vad jag själv gör. Det är skönt. Slipper förklara och tänka så mycket. Hon förstår och berättar hur det är. Tror att Jenny har hittat en instruktionsbok som handlar om hur jag fungerar. Kan inte komma på någon annan förklaring.

Imorgon ska jag pyssla med ett fotoalbum. Jag har valt ut 131 bilder som jag ska bränna ut på skiva och ta med ner på stan och framkalla. Sen ska jag klippa klistra och skriva lämpliga saker till varje bild. Det längtar jag efter.

Jag har sovit hos mamma hela helgen. Skönt har det varit. Nu på kvällen har jag strykt gardiner och pärlat magneter till mig själv, för en gångs skull.


Och jag är så glad att jag inte lever det där äckliga livet längre. Jag är så glad att den där enorma besattheten är borta. Jag kunde göra vad fan som helst för knarket. Sno pengar, gå genom hela Sandviken i snöstorm, sitta uppe i flera dygn och bara vänta, blåsa folk på grejer, ljuga rakt upp och ner för min familj, fixa rent urin av kompisar för att klara mina egna drogtester -inga problem. Jag gjorde allt det där. Igår kväll kom jag att tänka på en av de vidrigaste sakerna som hände när jag försökte skydda mitt missbruk. Jag skulle lämna pissprov och hade panik, jag hade allt möjligt i kroppen och ville inte bli avslöjad. Ringde några samtal och en ytlig bekant som var ren kom över och kissade i ett rör åt mig. Jag tejpade röret vid insidan av låret och stack iväg för att lämna provet. I bilen på väg dit kände jag hur det blev blött och ljummet vid rumpan och på hela baksidan av låret. Jag blev iskall i hela kroppen och det enda jag tänkte var "fan fan fan fan fan". Urinet hade alltså på något vis runnit ut ur röret och ut på min kropp. Jag hade någon annans piss över min hud, över mina lår, på mina trosor, på mina skinkor.. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig mer äcklig än vad jag gjorde i just det ögonblicket. Jag kände hur världen pekade på mig, skrattade och sa "Fy fan vilken förlorare du är Sophie".