Linn

Det är fint, att vi kan fortsätta där vi slutade utan att det känns konstigt. Vi är som vi alltid har varit, men nu; utan substanser och minnesluckor.

Det var liksom du och jag genom vått och torrt. Vi missbrukade tillsammans. Började tillsammans. Vi sa "BARA på helgerna". Helgerna övergick ganska snabbt till vardagar och sen satt vi där. Mitt i skiten. Du och jag. Amfetamin, benzo, tjack, opiater. Spyor, klåda, knappnålspupiller. Ett ständigt jagande. Längtan efter mer.

2006-2008 var våra tre år. Från himmel till helvetet till yttre rymden. Och vi trivdes. Har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Har aldrig haft roligare än under dessa tre år. Men jag har aldrig gråtit mer än vad jag gjorde då heller. Har aldrig mått så fruktansvärt dåligt. Avtändningar. Gå bakom ryggen på familj och vänner. Ljuga. Stjäla. Avgiftning.

Och den 5 februari 2008 slutade jag med drogerna. Du fortsatte. Jag var så skärpt och med. Du var mer borta än någonsin. Mitt hjärta slets itu. Förstod att jag inte kunde göra något. Kunde inte få dig att sluta. Jag lämnade dig ifred med nålar och med honom.


1,2,3,4 år senare. Du är den du ska vara nu. Precis som att jag är den jag ska vara. Vi har hittat ut. Hittat livet utanför.

Det känns inte som att vi har varit ifrån varandra. Vi känner varandra. Vet vart vi har varandra. Därför är det så skönt att jag har dig som vän, igen.

Nu ser det helt annorlunda ut när vi umgås. Från att ha pundat med varandra nonstop till att nu träna tillsammans, umgås i nyktert tillstånd.
Skulle någon ha sagt det för 5 år sedan skulle jag garva.