något som kommer att bli ett kapitel, som jag skrev i grekland..
Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak i Grekland.
Udden på pennan är snart helt utnött; Men det hindrar inte mig från att fortsätta brottas med orden. Jag tänker inte sluta skriva. Jag tänker inte ens sluta skriva på den dag då mitt skal inte längre lever. Jag tänker fortsätta etsa fast ord med min mentala förmåga tills ödet bestämmer att det får vara nog. Jag har skrivit ut ett helt block med bara mina tankar och känslor i under min tid här i Grekland. När jag har glömt blocket kvar på hotellrummet så har jag tiggt åt mig kvitton på en Norsk Nattklubb som jag har skrivit ned mina snilleblixtar på. I min plånbok ligger det nu sju vikta billiga papper med mycket dyrbara ord på. Ganska osammanhängande meningar, men jag förstå dem.
Färgen på skriften jag leker fram på tunna papper är densamma som på mina nya, indiska byxor. På måndag reser jag hem till allt vanligt igen. Jag reser hem till den värld där människor tittar med tefat till ögon när någon går i lila byxor och orange sidoväska. Jag låter mig inte ta åt mig av dessa blickar. Jag har alltid gjort vad jag har velat. ”Vad jag än känt så har jag alltid gjort så, kanske inte bäst så, kanske inte rätt så”.Det kommer att bli en omställning att återvända hem. Allt är så enkelt här i Skiathos. Jag blir inte ens bakfull och det gör mig inget att jag duschar håret utan balsam, att jag fan får VASKA hela kroppen på huk under iskallt vatten som droppar istället för rinner när jag duschar. Det gör mig ingenting att jag sover i grus, för det kvittar om sanden skaver mot min svidande hud av sex dagars solbränna. Concertan utsöndrar just nu dagens sista krafter till min kropp. Kicken får mig att tänka på dig, mer intensivt än någonsin annars. Det slog mig just hur jag ibland enbart fylls av ett fånigt leende när du säger att du Älskar mig. Jag bara sitter med mungiporna under ögonen och piper fram ett ivrigt ”mm” utan att veta vilka ord mina läppar ska forma härnäst. Jag vill säga JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ, krama om dig med hela den värme jag känner för dig, men min kropp exploderar och gör mig alldeles handlingsförlamad av lycka.
Jag känner mig hemma på dessa gator; täckta av kullerstenar som gör det svårt för mig att gå rakt med högklackade skor utan att snubbla efter kvällens tequila eller Heineken. Jag känner mig verkligen hemma här. Som att jag har gått dessa gator förr, som att killarna som jobbar på Portobello är mina bästa vänner som jag på något sätt har träffat i ett annat liv. Deras blickar känns bekanta, så nära. Som att de har varit med i hela mitt liv och att jag nu har träffat dem för första gången igen, på väldigt länge. De ler mot mig på ett sätt som till exempel Ville skulle göra om jag var hemma och med i svängarna igen. Då skulle Ville le mot med sitt självbelåtna leende där man kan skymta amfetaminglädje och bus i blicken. Servitörerna på Portobello kanske var mina pundarpolare i mitt förra liv? Kanske var det därför jag flippade ur efter vi ätit där och skulle till Totem Bar? Att jag undermedvetet kände denna känsla?
Då vi gick längst gatorna för att hitta fram till den Norska nattklubben förvandlades luften framför mig till stora högar av amfetamin och känslan av beskt och svidande gjorde sig välkommen i både hals, näsa och gom. När jag gick förbi de blå dörrarna i de mystiska gränderna som bara Skiathos kan konsten att forma och när jag kände droppar från vattnade blommor på de vackra balkongerna ovanför visste jag inte varför mitt drogsug kom som en orkan och satte igång mitt pysiska till en besatthet och mitt fysiska till ett kallsvettande avgrundsvrak. Anna och Jenny hade ännu inte sett på mig att något var fel. Det var när vi äntligen hittat fram och gick in i krogen som det hela brast. Jag satt apatisk och stirrade på ett glas som var fylld till bredden med citroner och lime. Citroner och lime är tequila för mig, och tequila för mig är alkohol och alkohol var i just den sekunden något som skulle få mina vansinnigheter att gå och lägga sig. Anna och Jenny satt bredvid mig på varsin barstol. I min ögonvrå kunde jag skymta Jennys frågande blickar som nuddade vid mig då och då. Eftersom att Jenny känner mig så väl, så vet hon att jag vill vara själv när jag uthärdar mina drogsug, men efter några minuter vände hon sig om till mig och sade -”Hur vill du göra Sophie, vill du gå hem och spela spel, sitta kvar här och prata med oss eller vill du bara sitta här tyst för dig själv en liten stund?” Jenny hade inte behövt fråga något annat alternativ än det sista. Både Jenny och jag visste att jag bara ville vara ifred en stund. Jenny log, nickade på huvudet och vek inte blicken ifrån mig förens hon vände sig om till Anna som såg orolig och fundersam ut.
Jag bet mig i läppen. Jag pressade ned mina naglar mot låren, fingertopparna och underarmarna. Jag nöp så hårt att det syntes blå märken dagen efter. Det var lönlöst att nypa mig i huden. Tidigare hade jag gjort detta i hopp om att mitt mentala sug skulle kopplas bort och fokusera på smärtan istället, och det brukade fungera. Nu hade jag psykisk och fysisk obalans, vilket jag inte hade haft på väldigt länge och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Ju mer jag nöp, ju mer ont det gjorde, ju mer ont det gjorde, ju mer irriterad blev jag, ju mer irriterad jag blev, ju mer triggades mitt sug igång. Jag började andas häftigt. Andetagen gick inte längre genom näsan utan genom munnen. Vilket bara betydde en enda sak; snart börjar jag hyperventilera. Varningssignalerna blinkade i mitt huvud. Att hyperventilera var det mest genanta jag visste, jag ville bara lämna stället. Jag tog upp min orangea väska från golvet, slängde den över axeln och berättade för Jenny och Anna att jag skulle sätta mig utanför på trappen för att ta luft. Jag gick ut. Satte mig på den vita trappen som jag många gånger förr suttit vid. Jag pustade ut och skrev på min mobil i hopp om att allt skulle gå över:”Det är så jävla patetiskt att vara tjugo år och samtidigt ha vetskap om att jag kanske inte kan hantera alkohol. Att jag kanske inte borde dricka alkohol igen. Jag sitter nu på en Grekisk gata, gick nyss ut från att ha suttit helt apatiskt i en halvtimme framför en norsk bar och tittat på en och samma punkt hela tiden. Jag har nypt mig i låret, i armen och på fingrarna i ett försök om att få bort det där ini helvete jobbiga drogsuget. Det enda jag har tänkt på idag har varit amfetamin och rave. Jag vill känna den svidande känslan i näsan och jag vill se hur mina pupiller formas till jordglober. Det som är det allra allra värsta är att jag vet att allt blir bra efter någon tequila och en tom plånbok som det skriker DIN JÄVLA MISSBRUKARE om. Jag hatar att bära på både beroende och adhd diagnos. Snälla töm min blytunga ryggsäck för jag orkar inte bära den längre. Jag har inte krafterna kvar. Jag har släpat på detta, dragit, slitit och svettats med skiten så länge jag kan minnas. Nu är det fan nog. Ge mig en Tequila”.
Jag öppnade min hand som var knuten i ett hårt tag och tittade på en mening som stod skriven i svag bläck ”Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak”. Jag log, skakade på huvudet åt situationen som jag fann mycket skrattretande. Sedan satte jag en punkt efter ordet Tequila, fällde ihop mobilen i ett snabbt tempo. När jag rest mig från kanten borstade jag av mina byxor från sanden (eller de gamla spyorna) och gick som i tunnelseende fram till Anna och Jenny i baren. De tittade på mig och frågade i kör
-”Har du tagit luft nu Sophie?” Jag minns inte vad jag svarade. Men bara någon sekund eller minut senare slickade jag plötsligt salt från min hand, svalde en shott tequila och bet i en ljuvlig citron med ett lyckligt ansiktsuttryck. Jag kunde inte hålla mig från att skratta. Leendet stramade bak i min nacke och Jenny sökte med sin blick i hopp om att få veta vad som var så roligt. Tillslut frågade hon -”Vad är det som är så roligt Sophie?”
Jag kunde inte sluta skratta, för en kort stund blev jag manisk i hur jag betedde mig. När jag kommit ner på den nivån att jag bara fnittrade berättade jag med allvarliga, uppspärrade ögon
-”Det är så jävla skrattretande bara”
Jag vet att Jenny förstod vad jag menade. Varje gång något stod på tok med mig; när jag inte hade vetat vad jag själv handlat om och när jag inte hade vetat varför, stod alla svar uppradade som framför Jenny som i en bok, Boken Om Sophie. Jennys underläpp rörde sig som den alltid brukade göra när jag just berättat något som hon förstod. Utan att söka respons från Jenny fortsatte jag
-”Det är så jääävla skrattretande, nu är abstinensen borta, jävla alkohol! Jenny, kommer jag att byta ut mitt drogberoende mot alkohol? Snälla Jenny kommer jag det?” Hennes ögon blinkade och jag blev påmind om den amfetaminperiod som Jenny berättat om; när jag inte hade blinkat. Under en hel utekväll hade hon studerat mina rörelser och insett att jag inte hade blinkat en enda gång, ”Jag blir tokig! Blinkar aldrig människan?” hade hon tänkt medan jag hade revolterat världen med mina stirrande atombomber till ögon, men hon sa aldrig något. Jenny hade följt med mig genom dalar och höjder som min egna lilla skyddsängel. Jag förstår fortfarande inte varför hon stannade kvar vid min sida. Hon hade sett så mycket skit som en flicka på arton år inte ska se, inte ens på film. Det har handlat om allt från slagsmålet på krogen, snortning mitt framför hennes ögon till sena nätter i min lägenhet med pundiga människor då Marcus det svinet, vid ett tillfälle frågat henne om hon ville ha tjack. Jag hade högt och bestämt sagt
-” ÄR DU DUM I HUVUDET?! Jenny ska inte ha den där skiten, hon är för bra för det. Be om ursäkt!”. Jenny hade sett mig gå ner sju kilo i vikt på en vecka. När jag mådde som sämst hade hon tagit med mig hem till sin pappas lägenhet efter jag slutat jobbet klockan tre på natten och tvingat i mig rester från tacobuffén på hennes jobb. Jag hade ingen aptit över huvudtaget men ville så gärna visa hur glad jag var över att hon fanns där för mig. Jag låtsades älska varje tugga jag åt genom att visa min uppskattning. I själva verket var varje tugga som en hård gummibit med smak av det äckligaste du kan tänka dig. När jag skulle svälja var det som att maten var stora betongklumpar, omöjliga att få ner i halsen. Jenny visade sig bli min första och riktiga vän. Efteråt har hon berättat att hon brukade gå förbi min balkong efter hon slutat jobbet på kvällen, och tittat upp mot min lägenhet bara för att se om jag var vaken. Tittat för att se hur mycket människor som var hemma hos mig och för att kanske, med lite tur, skulle jag stå ute på balkongen. Nu behövde Jenny inte längre smyga omkring för att titta om jag var vid liv. Nu satt jag levande mitt framför hennes ögon, tre år senare och med en drogfrihet på ett och ett halvt år.
Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak i Grekland.
Udden på pennan är snart helt utnött; Men det hindrar inte mig från att fortsätta brottas med orden. Jag tänker inte sluta skriva. Jag tänker inte ens sluta skriva på den dag då mitt skal inte längre lever. Jag tänker fortsätta etsa fast ord med min mentala förmåga tills ödet bestämmer att det får vara nog. Jag har skrivit ut ett helt block med bara mina tankar och känslor i under min tid här i Grekland. När jag har glömt blocket kvar på hotellrummet så har jag tiggt åt mig kvitton på en Norsk Nattklubb som jag har skrivit ned mina snilleblixtar på. I min plånbok ligger det nu sju vikta billiga papper med mycket dyrbara ord på. Ganska osammanhängande meningar, men jag förstå dem.
Färgen på skriften jag leker fram på tunna papper är densamma som på mina nya, indiska byxor. På måndag reser jag hem till allt vanligt igen. Jag reser hem till den värld där människor tittar med tefat till ögon när någon går i lila byxor och orange sidoväska. Jag låter mig inte ta åt mig av dessa blickar. Jag har alltid gjort vad jag har velat. ”Vad jag än känt så har jag alltid gjort så, kanske inte bäst så, kanske inte rätt så”.Det kommer att bli en omställning att återvända hem. Allt är så enkelt här i Skiathos. Jag blir inte ens bakfull och det gör mig inget att jag duschar håret utan balsam, att jag fan får VASKA hela kroppen på huk under iskallt vatten som droppar istället för rinner när jag duschar. Det gör mig ingenting att jag sover i grus, för det kvittar om sanden skaver mot min svidande hud av sex dagars solbränna. Concertan utsöndrar just nu dagens sista krafter till min kropp. Kicken får mig att tänka på dig, mer intensivt än någonsin annars. Det slog mig just hur jag ibland enbart fylls av ett fånigt leende när du säger att du Älskar mig. Jag bara sitter med mungiporna under ögonen och piper fram ett ivrigt ”mm” utan att veta vilka ord mina läppar ska forma härnäst. Jag vill säga JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ, krama om dig med hela den värme jag känner för dig, men min kropp exploderar och gör mig alldeles handlingsförlamad av lycka.
Jag känner mig hemma på dessa gator; täckta av kullerstenar som gör det svårt för mig att gå rakt med högklackade skor utan att snubbla efter kvällens tequila eller Heineken. Jag känner mig verkligen hemma här. Som att jag har gått dessa gator förr, som att killarna som jobbar på Portobello är mina bästa vänner som jag på något sätt har träffat i ett annat liv. Deras blickar känns bekanta, så nära. Som att de har varit med i hela mitt liv och att jag nu har träffat dem för första gången igen, på väldigt länge. De ler mot mig på ett sätt som till exempel Ville skulle göra om jag var hemma och med i svängarna igen. Då skulle Ville le mot med sitt självbelåtna leende där man kan skymta amfetaminglädje och bus i blicken. Servitörerna på Portobello kanske var mina pundarpolare i mitt förra liv? Kanske var det därför jag flippade ur efter vi ätit där och skulle till Totem Bar? Att jag undermedvetet kände denna känsla?
Då vi gick längst gatorna för att hitta fram till den Norska nattklubben förvandlades luften framför mig till stora högar av amfetamin och känslan av beskt och svidande gjorde sig välkommen i både hals, näsa och gom. När jag gick förbi de blå dörrarna i de mystiska gränderna som bara Skiathos kan konsten att forma och när jag kände droppar från vattnade blommor på de vackra balkongerna ovanför visste jag inte varför mitt drogsug kom som en orkan och satte igång mitt pysiska till en besatthet och mitt fysiska till ett kallsvettande avgrundsvrak. Anna och Jenny hade ännu inte sett på mig att något var fel. Det var när vi äntligen hittat fram och gick in i krogen som det hela brast. Jag satt apatisk och stirrade på ett glas som var fylld till bredden med citroner och lime. Citroner och lime är tequila för mig, och tequila för mig är alkohol och alkohol var i just den sekunden något som skulle få mina vansinnigheter att gå och lägga sig. Anna och Jenny satt bredvid mig på varsin barstol. I min ögonvrå kunde jag skymta Jennys frågande blickar som nuddade vid mig då och då. Eftersom att Jenny känner mig så väl, så vet hon att jag vill vara själv när jag uthärdar mina drogsug, men efter några minuter vände hon sig om till mig och sade -”Hur vill du göra Sophie, vill du gå hem och spela spel, sitta kvar här och prata med oss eller vill du bara sitta här tyst för dig själv en liten stund?” Jenny hade inte behövt fråga något annat alternativ än det sista. Både Jenny och jag visste att jag bara ville vara ifred en stund. Jenny log, nickade på huvudet och vek inte blicken ifrån mig förens hon vände sig om till Anna som såg orolig och fundersam ut.
Jag bet mig i läppen. Jag pressade ned mina naglar mot låren, fingertopparna och underarmarna. Jag nöp så hårt att det syntes blå märken dagen efter. Det var lönlöst att nypa mig i huden. Tidigare hade jag gjort detta i hopp om att mitt mentala sug skulle kopplas bort och fokusera på smärtan istället, och det brukade fungera. Nu hade jag psykisk och fysisk obalans, vilket jag inte hade haft på väldigt länge och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Ju mer jag nöp, ju mer ont det gjorde, ju mer ont det gjorde, ju mer irriterad blev jag, ju mer irriterad jag blev, ju mer triggades mitt sug igång. Jag började andas häftigt. Andetagen gick inte längre genom näsan utan genom munnen. Vilket bara betydde en enda sak; snart börjar jag hyperventilera. Varningssignalerna blinkade i mitt huvud. Att hyperventilera var det mest genanta jag visste, jag ville bara lämna stället. Jag tog upp min orangea väska från golvet, slängde den över axeln och berättade för Jenny och Anna att jag skulle sätta mig utanför på trappen för att ta luft. Jag gick ut. Satte mig på den vita trappen som jag många gånger förr suttit vid. Jag pustade ut och skrev på min mobil i hopp om att allt skulle gå över:”Det är så jävla patetiskt att vara tjugo år och samtidigt ha vetskap om att jag kanske inte kan hantera alkohol. Att jag kanske inte borde dricka alkohol igen. Jag sitter nu på en Grekisk gata, gick nyss ut från att ha suttit helt apatiskt i en halvtimme framför en norsk bar och tittat på en och samma punkt hela tiden. Jag har nypt mig i låret, i armen och på fingrarna i ett försök om att få bort det där ini helvete jobbiga drogsuget. Det enda jag har tänkt på idag har varit amfetamin och rave. Jag vill känna den svidande känslan i näsan och jag vill se hur mina pupiller formas till jordglober. Det som är det allra allra värsta är att jag vet att allt blir bra efter någon tequila och en tom plånbok som det skriker DIN JÄVLA MISSBRUKARE om. Jag hatar att bära på både beroende och adhd diagnos. Snälla töm min blytunga ryggsäck för jag orkar inte bära den längre. Jag har inte krafterna kvar. Jag har släpat på detta, dragit, slitit och svettats med skiten så länge jag kan minnas. Nu är det fan nog. Ge mig en Tequila”.
Jag öppnade min hand som var knuten i ett hårt tag och tittade på en mening som stod skriven i svag bläck ”Ett luspankt, fattigt avgrundsvrak”. Jag log, skakade på huvudet åt situationen som jag fann mycket skrattretande. Sedan satte jag en punkt efter ordet Tequila, fällde ihop mobilen i ett snabbt tempo. När jag rest mig från kanten borstade jag av mina byxor från sanden (eller de gamla spyorna) och gick som i tunnelseende fram till Anna och Jenny i baren. De tittade på mig och frågade i kör
-”Har du tagit luft nu Sophie?” Jag minns inte vad jag svarade. Men bara någon sekund eller minut senare slickade jag plötsligt salt från min hand, svalde en shott tequila och bet i en ljuvlig citron med ett lyckligt ansiktsuttryck. Jag kunde inte hålla mig från att skratta. Leendet stramade bak i min nacke och Jenny sökte med sin blick i hopp om att få veta vad som var så roligt. Tillslut frågade hon -”Vad är det som är så roligt Sophie?”
Jag kunde inte sluta skratta, för en kort stund blev jag manisk i hur jag betedde mig. När jag kommit ner på den nivån att jag bara fnittrade berättade jag med allvarliga, uppspärrade ögon
-”Det är så jävla skrattretande bara”
Jag vet att Jenny förstod vad jag menade. Varje gång något stod på tok med mig; när jag inte hade vetat vad jag själv handlat om och när jag inte hade vetat varför, stod alla svar uppradade som framför Jenny som i en bok, Boken Om Sophie. Jennys underläpp rörde sig som den alltid brukade göra när jag just berättat något som hon förstod. Utan att söka respons från Jenny fortsatte jag
-”Det är så jääävla skrattretande, nu är abstinensen borta, jävla alkohol! Jenny, kommer jag att byta ut mitt drogberoende mot alkohol? Snälla Jenny kommer jag det?” Hennes ögon blinkade och jag blev påmind om den amfetaminperiod som Jenny berättat om; när jag inte hade blinkat. Under en hel utekväll hade hon studerat mina rörelser och insett att jag inte hade blinkat en enda gång, ”Jag blir tokig! Blinkar aldrig människan?” hade hon tänkt medan jag hade revolterat världen med mina stirrande atombomber till ögon, men hon sa aldrig något. Jenny hade följt med mig genom dalar och höjder som min egna lilla skyddsängel. Jag förstår fortfarande inte varför hon stannade kvar vid min sida. Hon hade sett så mycket skit som en flicka på arton år inte ska se, inte ens på film. Det har handlat om allt från slagsmålet på krogen, snortning mitt framför hennes ögon till sena nätter i min lägenhet med pundiga människor då Marcus det svinet, vid ett tillfälle frågat henne om hon ville ha tjack. Jag hade högt och bestämt sagt
-” ÄR DU DUM I HUVUDET?! Jenny ska inte ha den där skiten, hon är för bra för det. Be om ursäkt!”. Jenny hade sett mig gå ner sju kilo i vikt på en vecka. När jag mådde som sämst hade hon tagit med mig hem till sin pappas lägenhet efter jag slutat jobbet klockan tre på natten och tvingat i mig rester från tacobuffén på hennes jobb. Jag hade ingen aptit över huvudtaget men ville så gärna visa hur glad jag var över att hon fanns där för mig. Jag låtsades älska varje tugga jag åt genom att visa min uppskattning. I själva verket var varje tugga som en hård gummibit med smak av det äckligaste du kan tänka dig. När jag skulle svälja var det som att maten var stora betongklumpar, omöjliga att få ner i halsen. Jenny visade sig bli min första och riktiga vän. Efteråt har hon berättat att hon brukade gå förbi min balkong efter hon slutat jobbet på kvällen, och tittat upp mot min lägenhet bara för att se om jag var vaken. Tittat för att se hur mycket människor som var hemma hos mig och för att kanske, med lite tur, skulle jag stå ute på balkongen. Nu behövde Jenny inte längre smyga omkring för att titta om jag var vid liv. Nu satt jag levande mitt framför hennes ögon, tre år senare och med en drogfrihet på ett och ett halvt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar