hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet..

Nu när allt är verkligt så gör det jävligt ont i mig att läsa mammas dagböcker igen. Tidigare har jag känt smärtan psykiskt, men nu gör den så ont att det även känns fysiskt och jag inser hur.. sjuk, hemsk, galen, otacksam, egoistisk och iskall jag har varit. Det gör ont att tänka på hur mamma har mått i mitt missbruk, -verkligen ONT.

"Tisdag 29 Jan 2008
Sophie ringer på eftermiddagen och säger att hon har en katt. Ringer 2 ggr till, jag tycker att hon låter lite konstig. Åker ner efter jobbet och det syns direkt. Påstår att hon ej kunnat sova pga ont i magen. Tagit Rohypnol. Hon sluddrar, är hängig och stel i ansiktet. Ledsen och gråter för att E har varit där. Jag förklarar för Sophie vad som nu gäller, ska hon fortsätta droga låser jag dörren och hon får klara sig själv. Hon gråter och säger att jag inte kan göra så. Men det kan jag, det är hennes sista möjlighet att bli fri."

Och den 5 februari 2008 blev jag fri.
Det tog mig några dagar att landa, att smälta allt som hänt. Jag låg på sjukhus och dagen när jag blev utskriven och kom hem så rökte jag rohypnol under min fläkt tillsammans med D & L, antagligen för sista gången. Början av drogfriheten var som att springa på ett minfält. Skillnaden var att jag visste vart minorna låg. Jag fick hoppa en hel jävla del för att inte ta återfall och det var en av de svåraste perioderna i mitt liv -Att säga nej till gamla polare, att inte svara på sms om att det finns dos eller annat inne, att låta bli att höra av sig, att undvika allt.. Det var svårt! Jag har ingen aning om hur jag klarade det för i början av drogfriheten levde jag mest med mig själv.. Hade ingen speciell att umgås med, att berätta för om hur jag kände.. Vill minnas att den enda som jag ventilerade med var min skolsköterska. Dit gick jag jämt när jag väl var i skolan.. Jag behövde nog den där tiden med mig själv för det var enbart jag som påverkade mina beslut och besluten jag tog var nyckeln till frihet.