måndag 12 oktober 2009

att ramla några meter från verkligheten

Jag har några dagar av drogsug bakom mig. Det var längesedan sist. Men ibland kommer det som en blixt och då gäller det att jag håller fast vid det jag har idag. Det jag har kämpat så jävla hårt för. Det jag faktiskt förtjänar att ha.

Jag har tittat mycket på serien Tusenbröder och sett de två första avsnitten av Inlåst. Det är många saker ur dessa program som har gjort mig påmind om mitt missbruk. Efter jag såg klart Inlåst-avsnitten började jag gråta. Tårarna bara rann och jag kände sån ångest. Ångest över hur jag kände igen mig i några av killarnas beteenden och berättelser, ångest över hur jag insåg hur illa man gör sin familj genom att missbruka och bära sig åt som en idiot utan känslor.

Det kanske låter konstigt men trots att jag kände skam och ångest över missbrukslivet skrek min kropp efter droger. Jag saknade att bara spåra ur helt och hållet och babbla skitsnack som ingen annan förstår utom dom andra som man är med, och enbart av den anledningen att dom är så jävla höga dom också så dom TROR att dom förstår. Det är då det blir så jävla roligt att man börjar skratta och fortsätter skratta för skrattet övergår till ett skratt som man skrattar för man vet INTE VAD VI SKRATTAR ÅT? Och det är i PRECIS, EXAKT det där underbara ögonblicket som jag brukade finna meningen med livet.

Oftast när ångest och panik kommer in i bilden ställer min hjärna automatiskt in sig på att fly, att knarka, att gömma sig. Jag låg i sängen och försökte fokusera på avgiftningstiden, på hur jobbigt det var. Jag försökte tänka på sista pundveckan, som var ett rent jävla helvete. Jag försökte tänka på alla gånger jag stasat armar på kompisar, sett trubbiga nålar stickas in i brosk.. Tankarna hjälpte och till sist somnade jag.

Jag har lärt mig att hantera drogsuget. Jag vet vad jag ska göra. Antingen skriver jag, fokuserar mina tankar på något eller också så väntar jag. Bara väntar. För jag VET att det kommer gå över. Det gör det alltid. Det tar lite tid bara, men det går över.

En sak har jag kommit fram till: Hade det inte varit för att jag slutade umgås med mina "knarkarvänner", så hade jag aldrig, aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin fixat det här. Och jag kan berätta att sluta umgås med dem man delade hela sitt liv för, var bland det jobbigaste med att sluta knarka.

Jag har varit drogfri i ett år och åtta månader nu.

3 kommentarer:

Anonymous sa...

Herre vad starkt skrivet. Du måste vara en stark människa som tagit dig ur beroendet. Även om du måste ha en ständig kamp inom dig så förflyttar du dig hela tiden emot det bättre och håller hårt i det som ÄR viktigt. Det är fint!

Jag känner mig stolt över att ens läsa din blogg när man kan se din utveckling.. att du bara verkar må bättre med tiden. Att du håller dig borta från det mörka och svarta, fortsätter dig upp, bort, ger inte upp. Du har en gåva för att skriva, håll i det. Jag tror på dig! Klara

B sa...

Du är så himla duktig. Fortsätt kämpa Sophie!

elin sa...

duktig du! :)<3