söndag 11 oktober 2009

Texten om hunden.

Tack

Tassarna är kalla och lämnar vita, djupa spår efter sig på marken som för en stund sedan såg alldeles orörd ut. Kylan sticker och ilar under mina trampdynor, jag haltar på höger bakben men jag vet att jag måste fortsätta gå. Att jag inte har ett rep av läder som spänner och drar runt halsen avslöjar att Husse har planerat något. Det brukar bara vara vid speciella tillfällen som jag får gå fri. Min blick försöker nå Husses, men den når inte ända upp och stannar istället vid hans höft. Min nacke gör för ont för att jag ska kunna böja på huvudet i den vinkeln. Jag är jätte nyfiken på vilket humör min bästa vän är på. Jag viftar nervöst på svansen och luktar några gånger i backen. Blir täckt av glittrig snö som sakta smälter fram konturen och färgen av min svarta nos. Det droppar och glider kalla pärlor längst morrhåren så jag sticker ut min långa rosa tunga och vevar runt munnen. Mitt huvud är i höjd med Husses lår. Jag går några steg till vänster och stannar när jag är tillräckligt långt ifrån för att smärtfritt kunna böja på huvudet och se hans ögon. Dem är tomma. Visar inga tecken på att vi ska göra något roligt. Husse ser i ögonvrån att jag tittar på honom men han tittar inte tillbaks.
Det har slutat yra i luften och jag kan äntligen se omgivningen utan att behöva blinka. Framför oss syns en lampa som lyser upp den röda timmerstugan. Det är dunkelt, grått och fuktigt i luften. Allt runt om känns dystert, framför allt Husse. Han som annars brukar vara glad och busig. Nyfikenheten leker fortfarande med mina nerver. Egentligen är jag för trött för att tänka, agera och röra på mig, men jag måste ta en till titt på Husses ögon. Det är när jag för andra gången möter hans blick som jag finner ett inre lugn. Jag börjar förstå vad som ska hända när jag ser att det rinner vatten från hans ögon. Vatten som vandrar ned för hans kinder och vidare mot hakan där det lossnar och träffar mig i pannan. Jag förstår att jag inte kommer gå tillbaks med min vän. Jag minns när jag var valp. Jag fick sitta kvar på bron till vårt hus när mamma gick fot med Husse på samma väg vi just hade gått på. När Husse kom tillbaka var han ensam. Sen den dagen har jag känt ett starkt behov av att gå den vägen för att hitta henne. Nu får jag kanske återförenas med min moder Det är därför jag känner mig lugn, tillfreds och glad. Jag vifftar på svansen och tittar mig snabbt omkring när timmerstugans dörr öppnas. Det första som välkomnar mig när jag tassar in är doften. Lukten av unket, trä och kåda är så påtaglig att det sticks. När jag sträcker ut nosen i vädret för att lukta vidare blir jag illamående av doften av tjära som är blandad med rökig mögellukt. Mina blöta tassar står på en röd-vit trasmatta som har spår av lera på sig. När jag söker med blicken på golvet ser jag stövlar, gevär som står uppradade brevid varandra och kamoflage byxor som ligger slängda över elementen. Jag tittar och tittar men ser inte mamma. Jag får inte upp något spår efter henne heller. Väggarna som är gjorda av staplade trästockar ser ut att falla samman. Jag får panik och börjar hoppa. Jag vill inte vara kvar i rummet som ser ut att krympa, jag vill till mamma. Jag är så trött, mina ögon kämpar för att hålla sig vakna och resten av kroppen kämpar mot en smärta som snart slukar mig fullständigt. Det ligger halvätna smörgåsar på bordet som står under rummets enda fönster och jag är mot min förvåning, inte alls sugen på att gå fram och äta upp dem. De spartanska stolarna står inte på dess rätta platser, de är utdragna och det ser ut som att någon bara har gått för att snart komma tillbaka igen. Husse ser att jag är orolig och går ner på sina knän. Han klappar händerna mot dem upprepade gånger och säger ivrigt att vi ska gå ut på en promenad. Jag blir glad, byter mina panikhopp mot lyckohopp och tänker att jag ska ledas till mamma nu. Innan dörren stängs bakom mig ser jag att Husse tar ett av gevären med sig i handen.
När vi kommer ut får jag direkt upp ett spår. Blir manisk och springer för allt vad mina ömma tassar orkar. Jag tänker att det är nu eller aldrig. Att det här är min sista chans att få träffa mamma. Lukten jag känner är hennes och jag måste hinna fram innan hon försvinner. Vinden sveper förbi min stela, sjuka kropp och gör så att mina långa öron flyger och svajar i farten. Husse står kvar på stigen med geväret i handen. Han röker en cigrarett och tittar upp mot den stjärnklara himmelen. Han tar ett djupt andetag, spänner sin kropp och håller geväret i sina båda händer. Han säger ingenting. Det enda mina öron snappar upp när jag skenar genom skogen är något som klickar. En hög smäll är det sista som hörs och jag hinner inte säga tack. Jag hinner inte tacka Husse för alla fina år vi haft tillsammans. Hinner inte visa att jag äntligen har träffat mamma. Hinner inte berätta att jag inte är arg på honom, hinner inte visa att jag är fri och glad. Hinner inte säga att det onda är över.
Husse har tagit upp mig i sin famn nu. Han bär mig tillbaks till timmerstugan och tittar hela tiden på mig. Han håller blicken kvar även när han ska gå upp för den hala stentrappan. Vattnet från hans ögon rinner så kraftigt att min kalla kropp får en stor blöt fläck på sig. Husse drar trasmattan efter sig med foten när vi går genom det öppna rummet. Han stannar med mattan framför den öppna spisen som fortfarande brinner och lägger ned mig lugnt och försiktigt. Sedan står Husse blickstilla med geväret i handen och tittar på mina uppspärrade ögon. När han böjer sig ned, viskar förlåt och håller sin hand mot min panna öppnas dörren. Husses jaktkamrat stannar upp i samma ögonblick som han ser mig ligga där på golvet. Han tittar in i Husses ögon som nu ser ut som sjöar. Dem båda ser ut att lida mer av min bortgång än vad jag själv gör. Jag mår ju bra nu. Jag vill att dem ska veta det. Jag vill inte att dem ska tro att det gjorde ont. Det enda som gör ont är att jag inte hann säga tack till min bästa vän.

2 kommentarer:

J sa...

attans, jag gråter floder!
jätte bra skrivet sophie verkligen, men fy vad sorgligt.

B sa...

Yepp, jag grinade också när jag läste den. Men jag var iaf förberedd, för jag läste ditt förra inlägg.