torsdag 16 april 2009

Help. I need somebody Help!


när jag mår så här lyfter jag inte ett ögonbryn. jag rynkar inte pannan och jag snyftar inte när jag gråter, tårarna bara rinner och jag stirrar med en tom blick. jag är stressad, överhettad, beslastad. kråkan märker att något är fel. hon har legat i mitt knä hela dagen, hon jamar inte och vill ut på balkongen som hon brukar vilja utan hon ligger nära mig och finner sig i det.

under hela körlektionen var min röst darrig och flera gånger blev mina ögon tårfyllda men jag kämpade för att de inte skulle rinna över. läraren förstod att något inte var bra.. jag förklarade att jag sovit två timmar och att jag dessutom var besviken över att det inte blev en intensivkurs från början till slut som vi kommit överrens om. den där halkbanan gjorde att allt skjöts upp och nu har jag kommit av mig, det är som att börja om från början igen. jag måste få allt på en gång, tydligt, intensivt, för att jag ska förstå alla sammanhang.
när vi kom in till körskolan sa min lärare till de andra att "när någon har ADHD innebär det att man måste vara tydlig, inte hålla på att vela, ska man svänga höger då är det höger som gäller punkt slut. blir det inte tydligt från början så tar sophie inte in det, hon sållar bort allt velande" och jag gapade. trodde inte att hon förstod så pass bra..

dessutom ligger min mage under svält just nu. jag kan inte äta. tanken av att ställa mig för att laga mat är inte lockande. jag tänkte att jag kan göra så här:
laga maten, låtsas som att jag ska frysa in den, eller ställa i kylen och äta imorgon. bara för att se om jag kanske blir hungrig av matoset? om inte så får jag äta lite senare.. det är värt ett försök i alla fall?

jag önskar jag hade en personlig assistent att plocka fram lite då och då ur min ficka, som hjälper mig att pussla ihop allt som ska göras till ett schema som fungerar för just mig. jag vet inte hur jag ska få ihop allt som kvarstår av körkortet, studenten och mitt huvud. jag vet inte vilken ände jag ska börja i och det gör att den här ångesten kommer tillbaks med sin förbannade klibbiga varma känsla som river och sliter.


hjälp?

2 kommentarer:

S--- sa...

Ibland ska tårar rinna. Ibland blir man förbluffad att någon förstår så pass bra. Sådanna små stunder kan göra allt till en stund av hopp.

Söt katt, vill också ha katt igen.

Jenny sa...

Du vet att jag finns här, nu och föralltid. Jag släpper aldrig taget om dig Sophie! Ta tag i min när det blir för svårt, jag lovar att stanna vid din sida, hålla om dig, låta dig gråta i min famn. Jag lovar att försöka pussla ihop dig igen, bit för bit tills du på nytt vågar le så där som du gör när det blänker till i dina ögon <3