onsdag 25 mars 2009

Life Story

Hej!

Förlåt för min dåliga uppdatering, har fått påminnelser och fina ord som att dem saknar min blogg. Det värmer att höra.

Igår var jag på tolvsteg i Leksand tillsammans med Hasse och Lisa som jobbar på Nyvy här i Sandviken, men även där i Dalarna. Jag åkte dit för att prata inför gruppen där om mitt tillfrisknande. My Life Story. Det var en mysig lokal de höll till i. Vi kom dit runt 11 tiden och kl 13 skulle allt börja. Jag var jätte nervös på morgonen men det släppte när jag kom dit. Miljön fick mig att känna mig tillfreds och när människorna droppade in kände jag på en gång gemenskap och min nervositet förvandlades till energi och kraft istället. Kan ni gissa hur många människor som var där? Som jag aldrig tidigare hade träffat? Jo, 25 personer. Inte ens det fick mig mer nervös. Jag stod ute och rökte innan vi skulle ha grupp, från en silvrig bil kliver en rödhårig tjej ut. Jag vet inte vad det var med henne men jag kände en stark dragningskraft från första sekund. Långt vackert hår, vit väst, baggybyxor, solbrillor, snygg t-shirt, galen väska. Lite som mig. Kommer aldrig kunna sätta fingret på vad det var som fick mig att känna extra tillhörighet med henne..

Det blev dags för alla att samla sig, jag Lisa och Hasse satt längst fram, jag i mitten. Det kändes konstigt att sitta framför alla, jag brukade ju vara en av dem som fortfarande kämpar. Jag ville inte heller framstå som någon duktig översittare. Hasse öppnade med meningen
-"Idag kommer det att bli lite annorlunda. Vi kommer att börja med att gå en runda och se hur det är med alla, sedan kommer vår Vän som är med från Sandviken att berätta hennes historia". Alla delade vilket tog 1½ timme, sedan blev det fika i tjugo minuter och efter det samlades alla igen.

Hasse sa
-"Nu ska ni få lyssna på en ung tjej och hennes resa. Nu får hon presentera sig"
Jag såg hur allas blickar fästes på mig, jag tog ett djupt andetag och tittade ut bland folkmassan. "Hej, Jag heter Sophie och är narkoman" möttes av ett varmt välkomnande -"Hej Sophie!" och sedan satte jag igång. Berättade om min trygga barndom, blandad med hyperaktivitet och en rädsla om att vara ensam och inte känna gemenskap med någon. Många stämde in och nickade igenkännande när jag berättade. Fortsatte med mellanstadiet, högskolan, fel umgänge, cannabis, tandläkaren och stesolid, gymnasiet, kokain, amfetamin, subutex, avgiftningen, BIG utbildningen som jag deltog på under subutexpåverkan, min relation med mamma pappa syster och kusin. Hur sista helvetesveckan såg ut. Jag berättade om Kråkan, och jag började nästan att gråta. Ögonen fylldes av tårar. Jag berättade hur jag bestämde mig för att sluta, hur mamma hade satt ner sin fot och sagt ifrån om mitt beteende, hur jag gjorde för att ta mig ur.. kören, tolvsteg, rutiner.. Jag pratade i en halvtimme. Tackade för mig och sedan fick alla ställa frågor och dela om vad de tyckte om allt jag berättat och vilka tankar som ploppade upp i deras huvuden. En tjej längst bak lyste upp som en sol och sa att hon också hade ADHD, fortsatte med att berätta hur skönt det kändes att höra att någon varit med om samma saker, hon hade aldrig träffat någon med missbruk och ADHD bakom sig.. Hon sa också "vi är som popcorn, först är vi små kärnor, sedan när vi får vår medicin vecklas vi ut till stora popcorn och är som sprudlande människor vi också". Jag log och kände mig varm i hela kroppen för jag förstod precis vad hon pratade om. Vi har det fina, vanliga inom oss, men vi behöver en spark i arslet för att detta ska blomstra ut, i detta fall vår medicin.

En man utan framtänder, med amfetamin och alkoholmissbruk tittade mig rätt in i ögonen och sade -"Du är en fantastisk människa Sophie, du lyckades med det jag misslyckades med. Du la av med droger, jag har alltid bytt ut droger mot en annan drog. Tack för att du kom hit idag. Mycket väcktes till liv inom mig".

En tant med alkoholism log med tårar i ögonen, sade -"Jag blir så glad över att höra din berättelse, du är så ung och ändå resonerar du så klokt. Du har hela livet framför dig. Det kommer att gå bra för dig det vet jag! Lycka till i framtiden Sophie".

En kille längst fram berättade av hela sitt hjärta hur starkt det var av mig att sluta trots min unga ålder.

Ungefär samma jargong kom ur alla 25 personers munnar när jag talat klart. Jag blev så rörd, tårar i ögonen under hela tiden. Den sista att dela var den rödhåriga tjejen..
-"Det är lika häftigt varje gång, vi har aldrig träffat varandra, ändå känner jag sån stark gemenskap med dig, även fast vi inte har samma typ av problem så känner jag igen mig i allt du har berättat om. Om den trygga kärleksfulla uppväxten, om den plattformen du stod på, som du kallade det, om att ändå inte vara nöjd, om att känna sig som en ailen.. Denna eftermiddag var underbar. Tack Sophie för att du kom".

Jag blev så paff att hon kände samma sak som jag.. Jag har inte hennes nummer, jag vet bara vad hon heter. Någon gång träffas vi nog igen, ödet får bestämma.. Jag kommer att leva länge på dagen igår.

Att få tömma sig totalt var som en befrielse, jag berättade hela mitt liv för 25 okända personer. Det kändes inte ens konstigt. Vi har alla samma börda släpandes i våra ryggsäckar -beroende.

Inga kommentarer: