skavsår.

-"sophie kommer du ihåg när vi satt i bilen på väg hem från arlanda? du var så trött och jag var så rädd"
-"vad var du rädd för?"
-"jag var rädd för himmelen, den såg ut att aldrig ta slut, den blandades ihop med horisonten"

-"jag är så rädd sophie, ibland tror jag att du fortfarande ska väcka mig" han grät med en darrig skör pojkröst och jag svarade
-"jag har också haft psykos, jag irrade runt mitt i natten, slog mina knogar blodiga och skrek på bilar i min ensamhet, men jag vet att jag aldrig kommer tillbaka dit. för det var förut! det är bara ett minne som ligger kvar och skaver, jag kommer aldrig att få uppleva just det igen" och våra tårar blev en mix av trygghet trots att vi var flera evigheter ifrån varandra.