Mycket i hjärnan just nu. Har varit på arbetsintervju idag. Dessutom är jag grymt trött i kroppen eftersom jag är förkyld. Varit på aerial hoop nu på kvällen, jag stretchade ist för att göra styrka på uppvärmningen. Min spagat börjar ta sig till läget jag var i innan jag gjorde illa mig och det känns grymt skönt. Äntligen.
Tricken vi fick lära oss idag var tunga. Men snygga som fan. Tackar pole dancen för styrkan jag har fått där. Annars skulle jag aldrig fixa hoopen. Garanterat.
Angående arbetsintervjun så kan jag säga att jag ska börja arbeta på en nystartad firma som säljer båttillbehör. Haha japp. Båttillbehör. Skepparsophie kommer häär.
Nä men allvarligt talat så känns det grymt. Min uppgift kommer att bli att sitta framför datorn och skriva om alla produkter. Starta en maassa bloggar osv och skriva positivt om produkterna och länka till hemsidan osv. Detta för att företaget ska komma upp först när man söker om diverse båtprodukter på google. Det kommer att passa mig perfekt. Vi kommer börja med 3 månaders arbetsprövning och funkar allt bra så blir jag väl anställd.
Arbetsterapeuten på arbetsförmedlingen ska åka dit och prata med ägaren så att allt blir så bra som möjligt för mig. Kommer ju få eget "kontor" eller vad man ska säga. Och för att jag ska kunna koncetrera mig på mina uppgifter så funkar det inte hur som helst. Vi ska komma fram till hur mycket jag ska jobba till en början också. 4 timmar per dag tycker jag känns okej.
Chefen verkar gryymt snäll. Medmänsklig framför allt. Förstår min problematil mina begränsningar och vill gärna göra det så bra som möjligt för mig så att det fungerar. Dom är mitt uppe i renovering av byggnaden så vart kontoren ska vara är väl inte bestämt än vad jag förstår. Dessutom ska dom få dit ett gym som är till för personalen, hur grymt är inte det?!
Men det känns så konstigt ändå, allting. Känns fel att berätta om mina svårigheter, som att jag bara kommer och kräver en massa saker...Tycker att det är skitjobbigt att berätta allting. Är inte van vid såna situationer och speciellt inte när jobb är inblandad. Känns förbjudet att berätta vad jag känner och vad som känns bäst för mig. Som att jag blir lite uttittad på något vis. Samtidigt vet jag att det inte är så. Att allt är för att hjälpa mig, såklart. Det är en sån ovan situation bara. Känns för bra för att vara sant helt enkelt. Vad är haken liksom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar