Just nu försöker mina hjärtslag att jaga ikapp mig. De springer fortare än kallur och jag försöker bromsa, lägga stenar och hinder ivägen men de hoppar över, går genvägar. Idag tog jag ner min säng till förrådet. Till en början kändes det bra, stort utrymme och så. Nu känns det bara otryggt, känns som att allt är halvt och inte helt. Jag skulle kunna döda för sällskap just nu, hjärtslagen borde kännas bra, som att jag lever. Det känns snarare som att mitt hjärta är en klocka som dom slog på förr i tiden då någon skulle avrättas. Som i bröderna lejonhjärta. Jag hatar dessa kvällsspöken som kommer och hälsar på inuti mig. Önskar närhet, lite choklad och loka citron. Vad fan jag mår ju bra! Varför känns det då så obehagligt? Jag har världens underbaraste vänner, jag har varit ren i ett år, jag känner mig stark och nöjd med livet, jag tar snart studenten, i april har jag antagligen körkort osv osv osv. Vad är felet? Framtiden? Ja, kanske. Jag kanske är för stressat för allt som ska hända, jag har så mycket planer att jag kräks, så mycket jag vill göra. Och jag saknar mamma nu. Jätte mycket. På onsdag ska jag till pär igen, göra en inre resa och få slappna av. Känna den där sköna känslan. Hoppas det blir lika underbart som sist. Imorgon ska jag orka mig upp kl åtta och gå till tolvsteg och hälsa på. Jag längtar. Nu går hjärtat fort och hårt, god natt, eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar