iver

angenämt.

jag halvligger i soffan med laptopen som är rätt full av katthår. jag har just ätit kinamix med tonfisk, och tänka sig att kråkan och molle gillade fisken också!

inatt kämpade jag emot en jobbig hjärtklappning. jag är så van att få dem att jag inte längre jagar upp mig och blir orolig, jag tänker nu mer "åh nej inte igen, drygt!" och inte "nu kommer jag att dö" som förr. det är bara att åka med på svängen som kroppen spelar spratt med mig, vänta, andas, stå ut och tänka positivt istället för negativt.

jag börjar dessutom bli väldigt nervös inför leksand, då jag ska tala inför tolvstegsgruppen där. jag vet att det kommer gå bra, men såklart går det inte att undvika nervositeten.

just nu väntar jag ivrigt på mail från magnus, författaren som har hjälp mig med redigering av kaosflickan. han skulle läsa det jag skrivit på del 2, inatt eller idag.. längtar efter respons, kritik. jag är så tacksam att han tar sig tid att (och VILL) läsa trots att han sitter på andra sidan jordklotet och har nog med sitt eget skrivande och liv. tack!!

birro kan ännu konsten att förtrolla mig med sina ord, de är som hämtade ur mitt eget liv och jag ler, blir rörd, får rosenröda kinder och ögonen tåras.

"Du får aldrig tillbaka den där tiden.

Du kan böna och be, du kan gråta och ångra dig, men alla de där timmarna du fyllde dig med yta, sprit, sena nätter och meningslöst snack om ingenting, med billig underhållning och plast kommer aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till dig.

Längs din resa skjuter döden upp sina gravstenar som svampar, som påminnelser om hur kort vår tid är.

De skrämmer dig men de där gravstenarna är ingenting att vara rädd för.

De är bara där för att du inte ska missa miraklet."