tack

ber om ursäkt får dålig update, men fint folk kommer sent, eller hur man säger! (måste bara förklara mig om att det är imorgon jag har 1 år, inte onsdag, hade räknat fel)

livet leker!

idag har jag fått min psykolog att gråta. har återupptagit samtalsstöd hos henne, hon stöttade mamma mycket när jag var i den jobbigaste perioden, hon försökte stötta mig också, få mig att öppna mig men jag var som en stängd bok, sa ingenting förutom svordomar och oftast rusade jag ifrån våra samtal, dvs, det var längesedan jag träffade psykologen. sist var väl i sommras då hon gjorde hembesök hos mig en gång i veckan för att ta drogtester. idag när jag satt hos henne frågade hon "hur har det gått med det andra sophie?" jag svarade "vadå?" och visste vad hon syftade på men jag ville höra henne säga det ordentligt: "hur har det gått med subutexet?" jag log, tittade henne i ögonen och utan att vika blicken svarade jag: "jag har inte tagit någonting, imorgon har jag varit drogfri i ett år". jag höll min blick kvar mot henne och jag såg att hennes underläpp började skaka, sedan såg jag att hennes ögon blev röda, sedan kom tårarna. hon sa med hela sitt hjärta att "du anar inte hur glad jag blir av att höra det här, jag minns så väl alla gånger jag har träffat dig, och hur långt nere du var, vilken resa du har gjort sophie!" det värmde, att få sin egna psykolog till positiva tårar kändes stort. jag tog åt mig alla fina ord och placerade dem i mitt hjärta. nu ligger orden här under skalet, under huden, under ytan, i det som är jag. jag ska plocka fram dem under de stunderna jag tvekar, då jag funderar på om att det drogfria livet är den rätta vägen att gå, då jag åker berg och dalbana med mina känslor. då ska jag plocka fram dem och känna hur hon menade vad hon sa.

nu sitter jag och gråter, så mycket känslor som kommer fram.. jag tror inte att det är många som förstår hur pass speciell dagen imorgon är för mig, tror inte heller att det är många som förstår hur det värmer att höra hur stark jag är, av vänner, av familj.. av alla fina kommentarer här på bloggen.. jim skrev till mig ikväll, han kallar mig alltid för "rosenknoppen" och jag berättade om min årsdag som är imorgon, han sa att jag har starka rötter, ja jim! nu känns det som att ingen kan dra upp mig från den mark jag står på, jag är alldeles för stark för att kliva snett. men när jag tvekar, när jag längtar och när jag tvivlar (såna dagar kommer) då lever jag på allt stöd jag har fått.

jag blir så rörd över att få vara era vänner, er dotter, er elev, er kusin och er syster m.m. trots hur jag har varit, hur jag har betett mig! jag har varit ett jävla äckel. ett vidrigt, egoistiskt, oärligt och hänsynslöst äckel! jag har gjort er ledsna, jag har ljugit för er, jag har varit påtänd med er utan er vetskap (och med er vetskap), jag har gjort er oroliga, jag har bara tänkt på mig själv och på vad jag får ut av allt, jag har använt lånade pengar till droger och jag har gjort er förkrossade. det är ofattbart att ni har gått vidare trots detta i bakhuvudet, jag är glad över att få vara med er, att få dela min glädje med er. utan allt stöd hade jag inte orkat kämpa vidare. jag hade gett upp, köpt sub och spytt, kliat och noddat mig till döds. dagen imorgon är en häftig adrenalinkick och stora lyckliga leenden på mina läppar.

detta inlägg är ett tack till alla som har varit med under min resa, detta är ett stor tack som kommer direkt från mitt hjärta. jag är er evigt tacksam underbara ni! och ni vet vilka ni är.

det största tacket går till min mamma. utan dig..(jag kan inte tänka mig utan dig) hade jag aldrig klarat det här. jag älskar dig. du är min mening med livet.