gränder

ni vet den där gemenskapen? att känna att man tillhör någon, något eller vad som helst egentligen. den har jag tänkt på mycket idag. jag känner mig som en apa i en bur, som alla tittar på, vet allt om, de ser mig gråta och de ser mig skratta -men de gör det inte med mig. de står där utanför gallren och bara................ tittar.

de granskar mig en stund
bara för att de är nyfikna
om något nytt har hänt, eller så
sen går de. de går därifrån.
bara går.

jag kanske måste inse att jag är för svår. att jag är för svår för att tyckas om. jag vet inte.

"Jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor"

det är så skönt att vara utan smink ibland, jag kan torka mina tårar utan att bli svart under ögonen. det är bara att dra med fingrarna på och under ögonlocken precis hur mycket jag vill.. det syns inte efteråt. måste jag tillhöra något? måste jag? hela världen är onormal. kan ni urskilja mina ord och se hur snabbt jag faktiskt kan falla? det tog bara några minuter, eller sekunder. imorgon när jag vaknar med min kropp i min soffa och när själen nyss har kommit tillbaks till verkligeten från drömmarna, då mår jag bra igen. så här är det att vara jag..