spöken.

jag grinar en skvätt tror jag. har suttit och skrivit på min självbiografi i en timme nu, här får ni se lite av det..

"När jag ser tillbaks på dessa stunder känns det så nära. Jag kan nästan ta på alla minnen med mina händer. Jag kan nästan gå fram till Anna i min svarta skinnsoffa och smeka henne i håret när hon sitter där och ser sin katt hoppa ner i min blåa papperskorg, jag kan nästan säga åt henne att ”allt kommer att bli bra en dag” och hon hör det, fastän jag är i mina gamla minnen och letar svar kan hon förstå. Jag kan nästan sträcka fram min hand och se henne krama om den i ett krampaktigt tag. Jag kan nästan se hur Marcus tittar medlidande åt Annas håll, för han skulle inte se mig. Han skulle inte se att det är det där som kallas kärlek, han skulle bara se en stackars flicka som ser spöken framför sig. Jag kan nästan höra Annas kraftiga andetag som viskar ”låt allting ta slut”. Jag kan nästan krama om henne och känna hennes värme, känna hennes hjärta slå oroligt. Jag kan nästan ta med Anna ut från lägenheten och aldrig mer återvända. Sanningen är att jag känner henne. Jag känner hennes tankar, jag känner hennes vilsna 19 år. Jag känner hjärtklappningen, jag känner oron, jag känner ångesten och jag känner Anna."


en servett tack:P