yo

eftersom det inte verkar vara någon som fattar vart jag är så.. jag repeterar -jag är sjuk!
eller jag börjar äntligen bli frisk, det känns så när jag ligger ner. men när jag reser mig upp så vill jag bara att någon ska skjuta mig.

jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om för tillfället. det är som att mitt huvud ekar.. jag citerar organismen: "jag hade drömmar om att leka med vokalerna men lämnades med tystnaden som ekar i lokalerna"

jag har tänkt på det här med förhållanden. jag tror inte det är något för mig. även fast jag vill så säger mitt tålamod och vissa av mina spärrar ifrån. jag antar att det har med min ADD och mina aspergerdrag att göra. för jag menar.. jag verkligen hatar att sova borta, jag sover endast hos mamma pappa och hos syrran, sen får det vara nog. jag har inte ens sovit hemma hos linn någon endaste gång!! så hur ska jag klara av att sova hos en pojkvän/flickvän sedan? jag har ju inte gjort det tidigare.. och så den där jobbiga känslan i början när man träffar någon, som antagligen är helt underbar och pirrig för er andra, men bara jobbig och dryg för mig. ni vet när man ska sova i samma säng, man har aldrig pussats, man vet inte vad som kommer att hända. man ligger bredvid varandra ser på tv, händerna kanske nuddar vid varandras.. man vet inte vad den andre vill och man vet inte vad man ska säga för man är så nervös...
det är så himla jobbigt för mig, jag vill veta vad som ska hända, jag hatar att vara oförberedd på saker och ting, jag vill veta vad som förväntas av mig.. jag kanske låter helt dum i huvudet, jag kanske är helt dum i huvudet. men nu fick ni något att läsa i alla fall.. hehe